Att män och kvinnor bör ha samma rättigheter är troligtvis en åsikt som den absoluta majoriteten av svenska befolkningen ställer sig bakom. Det är knappast i dag en särskilt kontroversiell fråga för det stora flertalet människor som bor i vårt land.
När jag engagerade mig partipolitiskt för Centern inför valet 2014 var det därför med viss förvåning jag såg feminism segla upp som en av de viktigaste frågorna i den offentliga debatten under valrörelsen. Alla talade om behovet av mer feminism i Sverige, att jämställdhet var den absolut viktigaste frågan för svensk politik. Det tävlades i vem som kunde vara mest feminist. Alla ville vara feminist. Ju mer feminist desto bättre. Om man inte var feminist var det samma sak som att man inte stod upp för alla människors lika värde.
Från Feministiskt initiativ men också från flera andra partier skanderades det: ”Ut med rasisterna! In med feministerna!” Det trycktes upp tröjor och startades grupper på sociala medier. Om man inte var feminist var man uppenbarligen per automatik rasist. En ond människa med fel åsikter. Sannolikt en vit kränkt man.
Som den nyfikna person jag är började jag med viss förvåning och en smula skepsis följa och delta i debatter på olika sociala medier för att förstå var detta plötsliga behov av ännu mer feminism i kanske världens mest jämställda land kom ifrån. Jag kan inte påstå att jag blev klokare av det. Snarast förvirrad. Jag trodde feminism handlade om kvinnofrågor. Tydligen handlar feminism i dag om precis allt möjligt, utom just sådant som handlar om hur kvinnor i Sverige ska ges möjligheten att leva ett så tryggt och bra liv som möjligt.
Vad jag möttes av var stundtals ganska bisarra diskussioner och resonemang. Det kunde handla om frågeställningar kring alltifrån varför vi behöver prata mer om kvinnors mensblod till behovet av jämställd snöröjning. Historieböcker och filmer skulle granskas så att det i dessa verkligen fanns lika många kvinnor som män representerade. Kvinnor skulle kvoteras in till yrken som de uppenbarligen inte ville ha.
Kvinnor som ville arbeta mindre under småbarnsåren var offer för patriarkala strukturer och könsmaktsordningen. Därför borde heltidsarbete vara norm enligt feministisk retorik, liksom individualiserad föräldraförsäkring, så att kvinnor kunde börja arbeta så tidigt och så mycket som möjligt, vare sig de ville det eller inte.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
