Rymdens oändlighet kan vi inte greppa. I vår tankevärld måste allting ha ett slut, en bortre gräns. Försöker man föreställa sig ett oändligt universum, så slutar hjärnan att fungera. Men denna begränsning av den mänskliga intelligensen förhindrar oss inte att betvivla skapelsens eviga liv. Sedan vi under miljoner år utvecklats till tänkande varelser har vi sökt för oss begripliga bilder av existensen.
Länge var en allsmäktig Gud med olika namn den rådande förklaringen. En enande bild som de av honom utvalda på jorden i hans namn kunde forma och sprida. Eftersom en gemensam fiende är den bästa bundsförvanten uppfann de Djävulen, med vilken de kunde skrämma till lydnad under sina religiösa lagar. Till både gagn och jordiskt helvete för mänskligheten.
Så kom Darwin och annan vetenskap och underkände deras världsbild. Det goda med den religiösa moralens tukt av den mänskliga ondskan försvagades och lämnade plats åt despoter som utgav sig som Guds ställföreträdare och störtade världen från katastrof till katastrof.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
