Förundersökningens nästan 1 500 sidor ger oss möjlighet att djupdyka i tankevärlden hos en kommunistisk våldsverkare som drömmer om ett maktövertagande, som räknar med att Sverigedemokraterna hamnar i regeringsställning och som ser det tecken på den ”omvälvning” som ska föregå revolutionen.
Det handlar om en terrorist som med vapenmakt tänkt ta makten i Sverige. Han är den ende åtalade, trots att det är uppenbart att han inte tänkte använda de sex halvautomatiska gevären själv. Inköpslistorna omfattar dessutom alltid minst två uppsättningar av till exempel dykarutrustning, kostymer, klätterutrustning och liknande. Det är uppenbart att det fanns flera gärningsmän som skulle använda vapnen, förklädnaderna och den övriga utrustningen, och att åtminstone några av dessa fortsätter att agera utifrån en i förhand bestämd plan.
Trots allt detta har reaktionerna i systemmedia varit mycket återhållsamma. Expressen kallar honom för ”vänsterman” och SVT skriver att han har ”kopplingar till den autonoma miljön”. Jönköpings-Posten undviker helt ordet ”vänster” i sin artikel, utan nämner bara ”kriminella miljöer”. Detta trots att åklagaren specifikt nämnt att brottet är politiskt motiverat och därför ska betraktas som grovt. Ingen går ut med hans identitet.
Tänk er bara hur det hade sett ut om en ”högerextremist” åtalats för samma sak. Det har räckt med långt mindre för att systemmedia ska gå ut med full identitet, foton på bostadsområdet och grannarna, samt slå på stora trumman för att detta är ett resultat av ”miljön” och i förlängningen Sverigedemokraternas fel.
Här är det uppenbart en fråga om förberedelse till omfattande politisk terrorism där det uttryckliga målet, enligt de planer och anteckningar som hittades i Lindes lägenhet, handlar om att döda människor. Men att media försöker tona ned det hela och porträttera det som en isolerad företeelse är förståeligt – det är nämligen precis samma tankegods som florerar på systemmedias redaktioner.
Drömmen om väpnad revolution kanske inte är lika omhuldad på redaktionerna, men mycket känns igen. Inte minst är det skräcken för ”högerextremismen” och hur patriotiska partier växer i Europa och delvis även i Sverige. När Jonas Linde började samla vapen var det bara några månader kvar till valet, och i anteckningarna resonerar han hur Sverige kommer att se ut när (inte om) SD kommer i regeringsställning.
Det skulle enligt honom bli den tändande gnistan till den ”omvälvning” han och hans gelikar hoppats på. Detta alltså samtidigt som SD gjort allt för att passa in bland de andra riksdagspartierna, tar bort kravet på att gå ur EU, blivit positiva till Nato och tonat ned invandringsfrågan till att bara handla om att sänka invandringen lite. Samma oförklarliga hysteri märks på systemmedias reaktioner. Man får intryck av att de gått på de egna lögnerna som demoniserar SD, så att de själva blivit rädda för den nidbilden.
Förundersökningen bjuder stundtals på komisk läsning, vilket gruppen kring Jonas Linde själva insåg. ”Det kommer bli kul för nazisterna när de sitter och läser detta”, sade bland annat en av dem med hänvisning till de förhör de haft med polisen.
Det finns dock en annan aspekt i det hela, som jag tycker är viktigare. Jonas Linde talar mycket om att bekämpa de som äger och styr världen, de ”en procenten” som tillsammans äger mer än resten av jordens befolkning tillsammans. Bara 62 personer äger tillsammans lika mycket som hälften av världens befolkning. Han skriver om ”kriget mot 1%-eliten” och att striden ”måste ske direkt mot den globala elitens individer 2000 pers över jorden”.
Hur kommer det sig då att han ser SD som ett stort hot, ett parti utan någon större makt och som själva kritiserar den globala eliten? Hur tänker vänstermänniskor, när de pratar om att bekämpa ”1%-eliten” men i praktiken bara angriper patriotiska rörelser som gör mer mot globalisterna är vänstermänniskorna någonsin själva gjort.
Titta bara på patriotiska rörelser som Lega i Italien och Fidesz i Ungern, bara för att ta några exempel. Lega har nationaliserat landets guld och vill ta ifrån globalisterna makten över landets nationalbank. Ungern har gjort inte bara gjort det, utan också sett till att alla banker i landet har inhemska ägare. Globalistiskt inflytande stoppas på alla fronter i Ungern, vilket symboliseras av konflikten med valutaspekulanten George Soros.
Uttalade vänsterpartier har tvärtom gjort precis som finanseliten vill. Titta bara på Grekland, där ”socialistiska” Syriza gått med på att sälja ut hamnar, industrier och infrastruktur till den globala finansen, bara för att få den tveksamma förmånen att beviljas stora lån och göra folket till skuldslavar i generationer framöver.
Det är bara patriotiska rörelser som på allvar tar upp kampen mot den globalistiska eliten, som inte viker sig och som kräver makten tillbaka till folket. Det är också därför de får så stort stöd, de kräver demokratin tillbaka till folket.
Att kulturvänstern och de liberala marknadsglobalisterna växt ihop till en ohelig maktelit är kanske tydligare i Sverige än någon annanstans i världen.
Men vad får de så kallade ”autonoma” att i ord utse de 1% till sin huvudfiende, men i praktiken strida på deras sida? Man skulle nästan tro att det var ett verk av infiltratörer som försökte få de autonoma på denna kurs, för att de ska skydda den sittande makten. Men nu åkte ju en av de mest drivande fast. Eller inte?
Vänstern lever uppenbart i en så inkrökt värld uppbyggd av inkonsekvenser och logiska kullerbyttor, att det är svårt för en normalt funtad människa att ens förstå vart de vill komma. För att försöka få en inblick i detta skrev jag faktiskt till Aftonbladets politiska redaktör Åsa Linderborg i samband med att hon gav ut boken Populistiska manifestet tillsammans med Göran Greider. Hon var ändå en av de ytterst få som gick fram till oss på Bokmässan och hälsade. Här fanns det en chans ändå att få klarhet i hur de resonerar, tänkte jag.
Jag skrev ett e-brev till henne om att vi borde träffas, förutsättningslöst över en fika. När jag tittade i hennes bok verkade hon inte förstå ett smack av vad så kallade ”högerpopulister” ville och varför de var så populära hos vanligt folk.
Hon ville bara kopiera metoderna för att göra vänstern populär, men verkade inte förstå att det i huvudsak inte är metoderna, utan visionen som attraherar. Och själv begrep jag ju inte heller vad hon egentligen var ute efter. Jag kunde ju inte tro att hon på allvar vill ha fler våldtäkter, rån och mord i Sverige, men varför arbetar hon då för det? Hon skulle gärna få förklara, men tyvärr – och förutsägbart nog – hörde jag aldrig av henne.
