Massmediernas partiskhet börjar bli ett uttjatat ämne för våra ledarartiklar. Å andra sidan är den också själva orsaken till att Nya Tider existerar – om de stora medierna hade varit bara någorlunda ärliga och opartiska så hade Nya Tider inte behövts.
Att sagda massmedier inte är det minsta objektiva, opartiska eller ens förnuftiga påmindes vi om – för femtioelfte gången bara denna vecka – genom ett brev från en läsare som hade skrivit till SVT Debatt för att klaga över deras behandling av gatukonstnären Dan Park. Den 30 oktober debatterades Park och hans konst i programmet – men naturligtvis var inte konstnären själv inbjuden för att kunna försvara sig.
Jag skriver ”naturligtvis” därför att detta är vad man kommit att förvänta sig av svenska massmedier. Det borde sannerligen inte finnas något ”naturligtvis” i detta. Att SVT valde att hålla debatt om en kontroversiell konstnär utan att bjuda in konstnären själv borde vara en anledning till förvåning. Så är förstås inte fallet, men även om ingen blir förvånad längre är det inte alla som förlorat förmågan att bli upprörda, exempelvis vår ovan nämnda läsare som alltså skrev för att klaga.
Svaret från Josefin Ziegler, projektledare för SVT Debatt, var (naturligtvis) hycklande: Ziegler påstod att man ”bedömde” att Dan Park skulle kunna upprepa sina så kallade brott i direktsändningen.
Dan Park har utan problem framträtt i dansk tv. Som person tycks han närmast timid och är ingen större debattör – det är genom sin konst han ger uttryck för sin samhällskritik. Den danske reportern Michael Jeppesen konstaterade efter en sådan intervju att i Danmark hade Park kallats ”kulturradikal konstnär”.
Domarna mot Park får danska journalister att skaka på huvudet och undra vad som är fel på Sverige. Svenska journalister betraktar istället Park som en dömd rasistisk brottsling.
Man kan jämföra med Irene Matkowitzc som fick breda ut sig i tv-sofforna upprepade gånger både före och efter att hon dömdes för att ha kastat en tårta på Jimmie Åkesson. Som Nya Tider kunde avslöja var Matkowitzc redan innan dess dömd för över ett hundra brott, inklusive rån, grova stölder, bedrägerier och grova narkotikabrott. Hon hade öppet hyllat våldsgrupper på den yttersta vänsterkanten, inklusive terroristgruppen Röda Arméfraktionen.
Att likställa den grova återfallsbrottslingen Matkowitzc med den timide konstnären Park framstår närmast som ett skämt. Men i svenska massmedia nöjer man sig inte ens med det utan vänder verkligheten helt upp-och-ner: Park blir den hemska rasistiska skurken medan Matkowitzc blir rebellen med ett gott hjärta.
Denna extrema verklighetsförfalskning som svenska medier ägnar sig åt har flera orsaker, där en av de viktigaste är vänsterextremisternas oerhört framgångsrika infiltration av journalistkåren och utbildningsväsendet. I dag är vänsterdominansen inom svensk media total: 56 procent av den svenska journalistkåren röstar på antingen MP eller V, enligt en omfattande undersökning som genomfördes av Göteborgs universitet år 2012. Sverigedemokraterna hade däremot blott 1 procents stöd bland journalisterna. Inom Sveriges Radio och SVT är situationen än mer absurd: Miljöpartiet ensamt stöds av 54 respektive 52 procent av journalisterna.
I detta nummer berättar vi om det så kallade mångfaldsbråket på Sveriges Radio, där man nu kommit fram till att utländsk bakgrund ska väga tyngre än kompetens vid tillsättning av prestigefulla befattningar, allt för att ”personalsammansättningen ska spegla dagens samhälle”. När det gäller politisk orientering är det dock tydligen helt irrelevant att journalistkåren faktiskt domineras av politiska extremister.
I ljuset av detta bör man väl inte heller förvånas över att den kriminelle vänsterextremisten Martin Fredriksson nu står som nominerad till Stora Journalistpriset – inte för någon djärv granskning av makten, utan för att genom dataintrång ha lyckats hänga ut vanliga svenskar som på nätet uttryckt sig olämpligt om invandringen.
Så ser det ut i det ”demokratiska” landet Sverige, som är så mycket mer tolerant än exempelvis Danmark, om man får tro journalisterna själva.
Nej, förvånad ska man inte bli – men den dag man slutar att bli upprörd över sakernas tillstånd, då är det kört för Sverige.