Lördagen den 11 november ägde ett unikt toppmöte rum i Saudiarabien, när statscheferna från Islamiska samarbetsorganisationen (OIC) samlades i huvudstaden Riyadh. OIC har 57 medlemsländer och företräder fler än 2 miljarder människor. Notera att OIC även inkluderar alla medlemmar i Arabförbundet.
Mötet inleddes kort efter att de senaste dödstalen från Gaza offentliggjordes och förskräckte omvärlden. Över 11 000 dödade, alla tusentals saknade ej inräknade, varav mer än 4 500 är barn. Totalt 40 000 dödade och skadade civila.
Toppmötet inramades också av de största demonstrationer världen någonsin skådat. Miljontals arga människor fyllde gatorna världen över – även i de enda två länder som stödjer Israel: USA och Storbritannien. Minst en halv miljon människor marscherade genom London, trots att manifestationen förbjudits av myndigheterna. Men polisen smälte undan. De försökte initialt stoppa folk och förbjöd till och med slagord och ramsor, så att de kunde gripa folk som skanderade, men försvann när 500–800 tusen människor tog över gatorna.
På ytan såg det ut som en stark markering mot Israel, när alla muslimska länders ledare träffades på ett extrainkallat akutmöte för att diskutera Israels markinvasion och hänsynslösa bombningar av Gaza. Detta stärktes inte minst av att saudierna bjudit in både Irans president Ebrahim Raisi, något som inte skett på över 15 år, och Syriens president Bashar Assad, som Riyadh var ledande i att bekämpa i det nu över tolvåriga kriget i Syrien. Än mer stärktes det av kraftfulla uttalanden från flera av Israels grannländer.
– Tvåstatslösningen är det enda sättet att stoppa dödandet och förstörelsen, och Israels nekande av mat och medicin till Gazaremsan är ett krigsbrott, sade Jordaniens kung Abdullah II.
– Befolkningen i Gaza utsätts för mord, belägring och omänskliga metoder som kräver ett seriöst ställningstagande från det internationella samfundet, sade Egyptens president Abdel Fattah al-Sisi. Han krävde som alla andra ledare en omgående vapenvila och varnade, liksom en mängd andra ledare, att om Israel inte stoppas så kan det leda till regionalt krig:
– Vi kräver en omedelbar och villkorslös vapenvila och varnar för att ovilja att stoppa kriget i Gaza hotar att leda till en större militär konfrontation i regionen.
Den tidigare fältmarskalken al-Sisi krävde också att FN utreder alla de krigsbrott som Israel begår i Gazaremsan:
– En internationell utredning måste genomföras av ockupationsstyrkornas kränkningar mot palestinierna i Gaza, krävde al-Sisi.
Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman (MbS) var mer försiktig i sina uttalanden:
– Vi förnyar vårt krav på ett omedelbart upphörande av militära operationer i Gaza, sade han.
– Vi undrar hur länge Israel kommer att stå över internationell lag, sade emiren av Qatar, som förmedlade vad många tänkte och även uttryckte på olika sätt.
Kuwaits kronprins uttalande sammanfattar väl vad alla sade, ett slags genomsnittstal:
– Palestinierna utsätts för outsägliga brott av de israeliska ockupationsmyndigheterna. Vi uppmanar det internationella samfundet att spela sin roll och skydda det palestinska folket. Israels brott bekräftar bruket av kollektiv bestraffning på ett oförsvarligt sätt och avslöjar västvärldens dubbelmoral. Vi kräver en palestinsk stat i enlighet med gränsdragningen den 4 juni 1967, med östra Jerusalem som huvudstad, sade Sheikh Mishal al-Ahmad al-Jaber al-Sabah.
De två viktigaste nationerna i regionen med de starkaste arméerna, Iran och Turkiet, var också de med de starkaste orden och fördömandena av Israel.
– Det som händer i Gaza är folkmord och brott mot mänskligheten, sade Irans president och använde två ord få andra ledare vågade använda. Raisi var mycket tydlig med att framhålla att ”Amerika är en medbrottsling i Israels krigsbrott” och krävde av deltagarna att ”idag måste alla deklarera sin ståndpunkt”. Det sista skickade troligen rysningar genom rummet, där alla ledare hade pågående jättedemonstrationer på hemmaplan, där folk krävde att Israel stoppas med alla till buds stående medel, men på grund av påtryckningar från Israel och Väst inte vågade säga vad deras folk krävde.
Erdogan var som vanligt bombastisk och talade så hemmaopinionen jublade. Men sedan gjorde han något lika konkret som oväntat:
– Kärnvapen, vars existens erkänts av israeliska ministrar, måste utredas, sade Erdogan, och bröt mot decennier av tradition där alla låtsas som att Israel inte har kärnvapen. Han åsyftade Israels kulturarvsminister, Amihai Eliyahu, som tidigare sagt att han vill atombomba Gaza. Eliyahu sparkades ut ur krigskabinettet, men inte för att han ville massmörda palestinier, som många felaktigt tror, utan för att han som regeringsföreträdare bekräftade indirekt att Israel har kärnvapen – något ingen tidigare gjort. Detta självmål utnyttjade Erdogan. Det gör det nu också lätt för Teheran att vända pekande fingrar mot Tel Aviv.
Hizbollahledaren Hassan Nasrallah höll samtidigt som toppmötet pågick sitt andra tal efter Gazakrigets inledning den 7 oktober. Vi skriver om det första mycket uppmärksammade talet i detta nummer. Många i regionen föredrog att lyssna till honom snarare än alla muslimska ledare i Riyadh. Han valde att lägga sitt tal samtidig med förklaringen att han inte ville kommentera vad ledare som ”pratar för mycket” hade att säga och därmed ge dem legitimitet. Det var en känga till bland annat Erdogan som historiskt har hotat Israel, till folkets jubel, samtidigt som han i hemlighet har nära militärt och ekonomiskt samarbete. Turkiets vapenindustri, vars drönare varit avgörande på slagfälten i Libyen, Nagorno-Karabakh och Ukraina, har helt och hållet sitt ursprung från detta samarbete med Israel, som är världsledande inom drönarteknik.
Hizbollahledaren sade inte mycket nytt, trots långt tal, men riktade en tydlig uppmaning till USA:
– Om ni inte vill ha ett regionalt krig måste ni stoppa aggressionen i Gazaremsan.
Både mötet och Nasrallahs tal slutade därmed som väntat, med ingenting. Men det fanns likväl en del intressanta saker att notera. Västmedia var länge tysta, innan nästan alla kom med snarlik rapportering. Ett tydligt tecken på att USA (läs: CIA) behövde tid att instruera västvärldens ”fria media” hur de skulle rapportera, något som blivit allt vanligare.
Viktigare än det urvattnade uttalandet (vi återger det inte ens) är vad de inte kunde komma överens om och vilka som opponerade sig. De avvisade kraven var: att frysa alla diplomatiska och ekonomiska förbindelser med Israel; att hota använda olja som påtryckningsmedel; att inte tillåta flyg till och från Israel genom arabstaternas luftrum; att förhindra överföring av amerikansk militär utrustning till Israel från amerikanska baser i regionen och att skicka en gemensam delegation till USA, Europa och Ryssland för att driva kravet på vapenvila. Länderna som avvisade dessa krav var Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Bahrain, Sudan, Marocko, Mauretanien, Djibouti, Jordanien och Egypten – trots al-Sisis alla ord för att blidka hemmaopinionen.
Det kan i en första anblick tyckas bra att ingen upptrappning sker, att oljan inte används som vapen med efterföljande skenande priser och allmän inflation. Men det skapar en enorm förbittring i världen, inte minst i arabländerna. Fortsatt massmord av kvinnor barn i Gaza kommer att skapa politisk instabilitet som snart kommer att ge våldsamheter samt tvinga de få som är beredda att agera – Iran, Syrien, Hizbollah och andra Iran-kontrollerade miliser i regionen – att göra det. Det som i realiteten skedde är att en diplomatisk lösning, som USA och Israel kunde ha tvingats till, gick förlorad. Krigstrummornas dån stiger nu i regionen och kan höras världen över, inte minst av flera miljarder förbittrade och rasande människor.