De flesta har vid det här laget hört talas om incidenten på Stockholms tunnelbana, där ordningsvakter avlägsnade en gravid, svart kvinna som inte kunde uppvisa biljett. Det har blivit en följetong i massmedierna som på flera sätt belyser den absurda situationen i Sverige.
Jag kunde egentligen nöja mig med detta: Du är inte undantagen från biljettkrav därför att du är svart, därför att du är kvinna, eller därför att du är gravid. Reglerna gäller lika för alla. Börjar du slåss och bråka med ordningsvakter så kommer de att bunta ihop dig och avlägsna dig. Varsamt såklart om du är en gravid kvinna, men du har inget frikort. Punkt.
Men fallet säger också en del om åt vilket håll den ”strukturella rasismen” i Sverige verkligen går.
”Afrosvenska” intressegrupper och aktivister har försökt få det till att ”om kvinnan varit vit hade hon behandlats bättre”. Incidenten ”visar att Sverige har ett problem med strukturell rasism”, et cetera. Särskilt aktiv i att sprida detta narrativ har svart makt-aktivisten Lovette Jallow varit.
Givetvis får hon och hennes gelikar hela medieetablissemanget med sig. Mönstret är tröttsamt vid det här laget. SVT har i vanlig ordning bjudit in vänsteraktivister att uttala sig i tv-sofforna. Aftonbladet och Expressen gapar högljutt om rasism. Kvinnan får uttala sig. Myndighetspersoner får säga att de ”ser allvarligt på det inträffade”.
Vad skulle de annars säga? ”Det här är bara trams”? Tyvärr är det ingen som törs sticka ut hakan på det sättet i dagens Sverige.
I den svenska offentligheten är det bara Leif GW Persson som vågat säga det uppenbara:
– Det är en svart, höggravid kvinna och det är sådana här som ordningsvakter ytterst sällan ingriper mot, säger GW till Expressen.
Just så. Det finns i själva verket goda skäl att anta att svarta särbehandlas ”positivt” i många situationer. Inte därför att ordningsvakter eller poliser tycker bättre om dem, utan därför att de är rädda att bli anklagade för rasism. Vissa ingripanden blir förmodligen inte gjorda därför att man inte vill riskera att få löpa gatlopp i media för något som varit okontroversiellt ifall det gällt en vit person.
Kanske den mest bisarra ledarartikel som publicerats i kölvattnet av incidenten hade, inte helt oväntat, Aftonbladet som avsändare. Deras ledarskribent Pernilla Ericson jämför på fullt allvar incidenten med en Hollywoodfilm, där en afroamerikan åtalats för att ha skjutit ihjäl vita män som våldtagit hans dotter. Likt advokaten i filmen uppmanar hon läsarna: ”Tänk dig att kvinnan är vit”.
Ja, tänk er att kvinnan är vit. Några biljettkontrollanter som händelsevis är icke-vita invandrare stiger på tunnelbanan och ber resenärerna att uppvisa biljett. Den vita kvinnan hävdar att hon har biljett och rotar i fickorna efter den. Efter att tålmodigt ha väntat i flera minuter säger kontrollanterna att de måste skriva ut en tilläggsavgift.
Vår vita ”hjältinna” skrynklar argt ihop boten och kastar den. Biljettkontrollanterna ber henne då att avlägsna sig från tåget vid nästa hållplats. Hon vägrar och börjar bli våldsam. Väktare som tillkallats leder henne av tåget medan hon kränger, skriker som om elden vore lös och försöker ta sig loss, inför ögonen på sin lilla dotter som förskräckt tittar på.
En av de invandrade väktarna för medlidsamt den gråtande vita flickan åt sidan och försöker lugna henne. Den galna vita kvinnan hamnar under tiden på en bänk där väktarna försöker få grepp om henne medan de säger ”lugna dig, lugna dig”. Fortfarande skrikande leds hon mot utgången.
Vid utgången lägger hon sig på golvet, vägrar att bli hjälpt upp på fötter och skriker något som låter som ”Du måste döda mig då!” och andra hysteriska och knappt begripliga fraser mot väktarna.
Sanningen är naturligtvis att väldigt få svenskar hade haft någon större sympati för den vita kvinnan. Hon hade snarare blivit till åtlöje än till ett offer. Och att väktarna hade anklagats för rasism av systemmedierna finns inte ens på världskartan.
Inte ens ifall ingripandet verkligen hade varit brutalt hade de anklagats för rasism, utan det de anklagats för hade i så fall varit just brutalitet – och systemmedierna hade varit fullt upptagna av att förklara för sina läsare att detta bara var ett enskilt fall, och att den som drog generella slutsatser om icke-vita ordningsvakters beteende utifrån denna enskilda incident var rasister.
Att dra generella slutsatser om vita ordningsvakters beteende mot svarta, det är däremot antirasistiskt. Även om man måste hitta på falska anklagelser, som Aftonbladets kolumnist Amie Bramme Sey gjorde, om att de pressat ner en svart kvinna mot en bänk med magen nedåt och satt ett knä i ryggen på henne.
Det ironiska är att drevet mot väktarna i sig utgör en form av rasism – mot vita. Det är vita ordningsvakter, poliser och andra som hela tiden måste passa sig och vara extra hänsynsfulla vid ingripanden mot icke-vita, eftersom de annars riskerar att få löpa gatlopp i medierna. Det omvända gäller däremot inte – ifall icke-vita ordningsvakter ingriper bestämt mot vita som stör ordningen kommer det inga rasistanklagelser.
Att den situationen är djupt ojämlik hade knappast gått systemmedierna förbi om den varit omvänd.