Den 13 juni angreps det japanska tankfartyget Kokuka Courageous och det norska Front Altair nära det smala och mycket viktiga Hormuzsundet, där minst en tredjedel av världens sjöburna oljetransporter passerar. Båda fartygen började brinna och skadades allvarligt, men ingen ur besättningarna skadades.
Västmedia var omedelbart ute med spekulationer om allt från torped- till minattacker, men med det gemensamt att de mer eller mindre utpekade Iran som skyldiga.
Teheran förnekade inblandning och beskrev händelsen som en ”provokation”. Inte minst för att Japans premiärminister Shinzo Abe samtidigt var på besök i Iran för att bland annat agera mellanhand mellan president Donald Trump och Irans ledning i syfte att lugna situationen, något som de som vill se krig ogillade.
Attacken triggar truppuppbyggnad
Dagen efter hävdade Washington att de hade bevis på iransk inblandning. Amerikanska centralkommandot CENTCOM släppte gryniga videobilder som filmats från en SH-60 Seahawk marinhelikopter. De visade en mindre iransk båt som tog bort en ej detonerad fästmina på Kokuka Courageous skrov. Omvärlden reagerade mestadels med skepsis på de amerikanska anklagelserna mot Iran och många påtalade att det var rimligt att Iran som undsatt besättningarna och släckt de kraftiga bränderna också tog bort en oexploderad mina, som hotade deras räddningspersonal.
Även det drabbade rederiet gick emot den amerikanska versionen. Den oexploderade minan var också fastsatt för högt ovanför vattenlinjen för att kunna sänka eller skada fartyget riktigt allvarligt, vilket närde spekulationer om att den som satt dit den ville att den skulle synas tydligt på bilder efteråt, men inte orsaka en förlisning.
USA förklarade det istället med att Iran försökte dölja bevisen för sitt illdåd, något västmedia snabbt och okritiskt förmedlade.
Attacken skedde dagen efter att en iransk oljeplattform i Södra Pars-gasfältet i Persiska viken började brinna av okänd anledning. Elden kunde bekämpas framgångsrikt och inga dödsfall rapporterades.
Den 16 juni hävdade Pentagon att Iran några timmar före attacken på tankfartygen försökt skjuta ned en MQ-9 Reaper drönare, för att kunna gå till angrepp osedda. Iran förnekade att de beskjutit någon drönare och flera påtalade att USA har nog med örlogsfartyg, satelliter, flygplan, helikoptrar och andra drönare i området för att ändå kunna övervaka sjöfarten i det känsliga området.
Attacken kom i ett kritiskt läge då krafter i USA, som till varje pris vill tillfredsställa israeliska krav på militärt ingripande mot Iran, sett sin agenda tappa momentum. Trump hade tidigare inte godkänt planer för massiv militär uppbyggnad på 120 000 soldater och sedan inte heller tyckts gått med på 5 000-10 000 man. Kort efter attacken svängde dock Trump och godkände att militär sänds till området.
Iran pekas direkt ut
De första mystiska attackerna på tankfartyg ägde rum den 12 maj när fyra fartyg utsattes för sabotageattacker utanför emiratet Fujairahs kust i Omanbukten. Det norska tankfartyget MT Andrea Victory, de två stora saudiska tankfartygen Amjad och Al Marzoqah samt ett mindre bunkringsfartyg från Förenade Arabemiraten (UAE) drabbades. Tankfartygen låg för ankar på UAE:s territorialvatten för att bunkra, ta ombord bränsle. Fujairah är ett av de sju emirat som utgör Förenade Arabemiraten. Attackerna ledde inte till några personskador eller oljeutsläpp.
Jaber Al Lamki, verkställande direktör vid UAE:s nationella medieråd, hävdade att attacken ”syftade till att undergräva den globala oljeförsörjningen och sjöfartssäkerheten”, men utpekade ingen skyldig. Västmedia fylldes snabbt med spekulationer om händelsen, inte sällan motsägelsefulla påståenden från anonyma källor. Gemensamt för dem var även då att utpeka Iran som skyldiga.
Medan de flesta västmakter kom med försiktiga uttalanden och inblandade gulfstater talade om att ”en stat låg bakom attackerna” så avhöll de sig från att den gången utpeka en skyldig nation. Washington var dock snabbt ute och pekade finger mot Iran. USA hade underrättelseinformation som bevisade detta, påstod de, men kunde som vanligt inte delge denna.
Israel bakom underrättelseinformation
Trump-administrationens nationelle säkerhetsrådgivare och krigsförespråkaren John Bolton gick snabbt ut och förklarade att fartygen skadats av ”sjöminor nästan säkert från Iran”. Viceamiral Mike Gilday, förvaltningschefen för amerikanska generalstaben (inte att förväxla med generalstabschef), utfärdade ett uttalande som sade att ”Irans ledarskap på högsta nivå” har beordrat en uppsjö av störande attacker i regionen. Var dessa uppgifter kom ifrån skulle avslöjas först drygt två veckor senare.
Källan till dessa och flera andra uttalanden, som när Bolton förklarade att det ”nästan säkert” var Iran som var skyldiga och senare när han pressades av journalister svarade att ”Vem annars tror ni skulle gör det, någon från Nepal?”, avslöjades av The Times of Israel den 3 juni. Det visade sig vara ingen mindre än den israeliska underrättelsetjänsten Mossad som försett USA med underrättelseinformationen, som sedan hökarna kring Trump använde för att få igenom sin agenda.
Israel har i decennier legat på USA för att få till ett amerikanskt anfall mot Iran. När Obama-administrationen skrev under kärnavtalet 2015 fick man stora delar av den mäktiga pro-israeliska lobbyn emot sig, vilket förklarar Obamas plötsliga och synbart försvagade position därefter. Detta intensifierades mot slutet av hans presidentskap och tog sig bland annat uttryck i förnedrande behandling när han tog avsked av militären, något Nya Tider som ensam papperstidning rapporterade om i Sverige (se NyT v.3/2017).
Det är alltså uppgifter från israelisk underrättelsetjänst som kraftigt eskalerat den redan spända situationen och fram till pressläggningen resulterat i både omfattande amerikansk militär uppbyggnad, massiv vapenförsäljning till regionen, upptrappande retorik och flera farliga incidenter med både fartyg och drönare. Detta har västmedia med få undantag underlåtit sig att informera sina läsare om.
Kina reagerar
Efter Pentagons utspel gick Peking ut och varnade USA för att öppna ”Pandoras ask” i Mellanöstern. Kinas utrikesminister Wang Yi uppmanade specifikt Washington att upphöra med sin ”extrema påtryckningskampanj” mot Iran. Uttalandet kom intressant nog kort efter ett unikt möte med Syriens utrikesminister Walid Muallem i den kinesiska huvudstaden.
– Vi uppmanar alla sidor att förbli rationella och utöva återhållsamhet, och inte vidta åtgärder som förvärrar läget och ökar de regionala spänningarna, och inte öppna Pandoras ask. /…/ I synnerhet bör den amerikanska sidan ändra sina extrema påtryckningsmetoder, varnade Wang.
Utrikesministern påminde om att ”ensidigt agerande saknar grund i folkrätten” och att det inte leder till lösningar, utan ”bara skapar en ännu värre kris”.
När Wang uttryckte Pekings oro för att en kommande konflikt i Persiska viken skulle sätta hela regionen i brand, var det tongångar som även hörts från Moskva. Både Kina och Ryssland anser som EU, åtminstone i olika uttalanden, att diplomati och ett kärnavtal med Iran är enda vägen framåt.
– Vi förstår att berörda parter kan ha olika farhågor, men först och främst bör den omfattande kärntekniska överenskommelsen genomföras på ett korrekt sätt, sade Wang.
Peking har mycket att förlora på det uppkomna läget. Inte bara genom utebliven billig olja från Iran, som på grund av de amerikanska sanktionerna tvingats sänka priserna för att attrahera oroliga köpare, utan också då det oljetörstiga Kina nu ser ökande oljepris, försäkrings- och logistikkostnader. Två av världens största tankrederier, DHT Holdings och Heidmar, ställde till exempel helt in sina oljetransporter från Persiska viken.
USA å andra sidan har allt att vinna, då deras på grund av kostsamma utvinningsmetoder dyrare skifferolja nu blir betydligt mer attraktiv på världsmarknaden och då inte minst i Europa.
Avtalsbrott bakom rådande kris
Kärnavtalet eller Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA) som det heter på engelska ingicks 2015 mellan Iran och de fem permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd (Kina, Frankrike, Ryssland, Storbritannien och USA) samt Tyskland och EU. USA bröt ensidigt ingånget avtal, trots omvärldens fördömanden, genom att inte bara dra sig ur detsamma den 8 maj 2018, utan också kort därpå införa nya unilaterala sanktioner mot Iran.
Dessa har sedan dess trappats upp till en nivå där de i dag nästan helt stryper Irans oljeexport, dess viktigaste inkomstkälla. Washington gör samma sak med Venezuela och Syrien. I Venezuela har det skapat svår ekonomisk kris och i Syrien hindrar det landet från att återhämta sig efter det hitintills åtta år långa och förödande kriget.
– Vi hoppas att Iran är försiktiga med sitt beslutsfattande och inte lätt överger detta avtal, sade Wang också.
Det sista kommer sig av att Iran, över ett år efter USA:s avtalsbrott och sanktioner, har fortsatt efterleva JCPOA i förhoppningen att EU och andra ska ingripa. EU lovade bland annat att motarbeta USA:s sanktioner genom att förbjuda europeiska företag att efterfölja dem samt instruerade Europeiska Investeringsbanken att hjälpa till med investeringar i Iran, men det visade sig lite eller intet värt så snart Washington drog åt tumskruvarna på europeiska företag och politiker. Teheran ser därför inget skäl att ensidigt fortsätta följa ett avtal som de i praktiken straffas för att göra.
Peking och Teheran upprätthåller ett nära energisamarbete. Kina har varit viktigt för att hjälpa Iran att försöka kringgå USA:s sanktioner samtidigt som den aspirerande supermakten fortsatt importera iransk olja. Kina hjälper bland annat Iran genom att köpa olja som sedan lagras på fartyg runt om i världen och utanför Kinas hamnar. Situationen börjar dock bli ohållbar då Iran nästan nått maximal lagringskapacitet och det snart inte finns fler användbara flytetyg, oaktat typ och sjövärdighet, för Kina att köpa på världsmarknaden.
Amerikansk militär uppbyggnad
I maj kom uppgifter om att USA skulle sända 120 000 soldater till Mellanöstern, men president Donald Trump gick då snart ut och dementerade uppgifterna.
– Jag anser det vara en falsk nyhet, okej?, sade Trump som sedan uttryckte något som knappast gav skäl till lugn.
– Om jag skulle göra det? Absolut, men det har jag inte planerat för. Om vi gjorde det skulle vi skicka helvetes många fler trupper än så, förklarade Trump provokativt.
Det var systemtidningen New York Times som Trump anklagade för ”falska nyheter”. De baserade sina uppgifter på flertalet källor inom Pentagon, som avslöjade att planerna framlagts till Trump den 9 maj. Bland dem som presenterade och förespråkade planen fanns inga mindre än generalstabschefen Joseph Dunford, nationelle underrättelsechefen Dan Coats, CIA-chefen Gina Haspel och inte oväntat nationelle säkerhetsrådgivaren John Bolton.
Detta skedde i samband med att USA skickade en hangarfartygsgrupp under USS Abraham Lincoln, en attackhangarfartygsgrupp under USS Kearsarge med runt 2 200 marinkårssoldater ombord, Patriot luftförsvarssystem och B-52H Stratofortress strategiska bombflygplan. Mycket propaganda cirkulerade om B-52:orna som dock bara var fyra till antalet, något de krigshetsande artiklarna i västmedia oftast glömde nämna.
I andra halvan av maj rapporterade flera västmedia att 5 000-10 000 amerikanska soldater skulle skickas, men inte heller det blev av. Istället meddelade USA:s tillförordnade försvarsminister Patrick Shanahan den 24 maj att 1 500 soldater beordrats till området. Dagen efter bekräftade Trump uppgiften, och lade till att tolv stridsflygplan samt ingenjörstrupper, spionflygplan och drönare skulle skickas.
Samtidigt godkände presidenten försäljning av precisionsvapen till Saudiarabien för motsvarande över 75 miljarder svenska kronor. Precis som vid Nordkoreakrisen så får USA grannländerna till det utpekade hotet – under mer eller mindre press – att maximera sina inköp av amerikanska vapen.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.