Sent på onsdagskvällen den 4 mars sköt syriska luftförsvarsstyrkor ned ytterligare en turkisk drönare. Det var en beväpnad spaningsdrönare av typen Bayraktar-TB2 tillhörande den turkiska arméns flygstyrkor. Det blev den tionde turkiska drönaren som syriskt luftförsvar skjutit ned över Idlibprovinsen på bara 72 timmar.
Den senast nedskjutna var en av sex drönare som Turkiet nyligen förflyttat från en flygbas i den östliga provinsen Batman till en i sin sydligaste provins Hatay, som gränsar till den nordvästra syriska provinsen Idlib. Det är från Hatayprovinsen som turkiska förstärkningar, tusentals soldater och fordon förts in i Syrien sedan början på februari (se NyT v.9/2020).
Den 1 mars påbörjade Ankara Operation Vårsköld, en de facto-invasion av Syriens nordvästra provins Idlib. Detta efter att den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogans ultimatum till Syrien löpt ut den 29 februari. Ankara krävde i det att Damaskus skulle lämna tillbaka alla befriade områden, över två tusen kvadratkilometer, i Idlibprovinsen till de turkstödda islamistgrupperna där. Ankara, som hotat med att förklara krig mot Damaskus, gick då utan krigsförklaring till en omfattande attack mot syriska mark- och luftstridskrafter i Idlibprovinsen.
Turkiskt drönarkrig
I slutet av februari härjade turkiska drönare fritt över Idlib och kunde närmast ohotat angripa syriska militärkonvojer, pansarfordon och artilleriställningar. Turkiet, som tidigare helt och hållet fabulerat framgångsrika attacker på syriska mål och stora förluster för regeringsstyrkorna, kunde denna gång presentera bildbevis. Även om Ankara återigen överdrev kraftigt, så blev det denna gång kännbara förluster för syrierna – både i manskap och pansar. Dock långt från de ”tusentals soldater” och ”hundratals pansarfordon” som Turkiet påstod sig ha ”neutraliserat”.
Det såg under några dygn mörkt ut för Syrien och dess militär som samtidigt fick se tre attackflygplan avsedda för markattack och tidigare också flera helikoptrar nedskjutna. De sköts ned av specialtränade turkiska soldater med bärbara luftvärnsrobotar, så kallade MANPADS, och i minst ett fall av turkiska F-16 stridsflygplan som avfyrade sina jaktrobotar vid gränsen.
Turkiskt stridsflyg undviker att flyga in i Syrien där både ryskt luftvärn och jaktflyg vakar, vilka tidigare flera gånger varnat turkarna. Samtliga av de nedskjutna syriska flygplanspiloterna utom en överlevde, varav en räddades av en syrisk undsättningsstyrka bakom fiendens linjer. Många undrade varför de många turkiska drönarna tilläts härja fritt i flera dygn, utan att ryskt och syriskt jaktflyg eller luftvärn ingrep. Syrien har till exempel en strategisk reserv på drygt 30 stycken Mig-29:or, varav 10-20 har genomgått betydande moderniseringar, vilka mest stått i hangarer i Damaskus och dammat sedan kriget började. De förblev även nu där och ryskt jaktflyg ingrep inte heller.
Nya Tiders syriska källor uppger att detta beror på att Moskva via bakkanaler försökte få Ankara att avbryta Operation Vårsköld och därmed drönarkriget. Turkiet vägrade och Ryssland, som inte själva vill ge sig i krig med Natolandet Turkiet, gav klartecken till Damaskus att skjuta ner drönarna.
Framgång följt av svidande nederlag
Den 12 februari hade den syriska armén med avgörande hjälp från elitdivisionen Tigerstyrkan säkrat den strategiska staden Saraqib, där de två viktiga motorvägarna M4 och M5 sammanstrålar, en milstolpe i det nio år långa syriska kriget (se NyT v.8/2020). Sista veckan i februari gick dock Hayat Tahrir al-Sham (HTS), som är al-Qaida i Syrien, och andra islamistgrupper till motattack mot Saraqib.
De temporärt framgångsrika turkiska drönarna sammantaget med omfattande turkiskt underrättelse- och artilleriunderstöd till HTS/al-Qaida gjorde att terroristerna kunde återta Saraqib från syrierna. Turkiska drönare hade sett Tigerstyrkan lämna området och de kunde också fördröja elitstyrkan, när den skyndade tillbaka för att undsätta försvararna, så att jihadisterna hann ta staden.
Damaskus reagerade sent omsider på drönarhotet, efter klartecken från Moskva, och regeringsstyrkorna förde i all hast fram mobilt luftvärn till Idlib. Främst då mobila enheter av rysktillverkade Pantsir-S1 och BUK-M2. Dessa kunde tämligen omgående börja skjuta ner de turkiska drönarna så att de syriska markstyrkorna återigen kunde manövrera fritt. Syriska regeringsstyrkor med Tigerstyrkan och hjälp av den libanesiska shiamilisen Hizbollah, känd för sin höga moral och stridsduglighet, kunde efter att luftrummet säkrats jaga terrorister och turkiska soldater på flykten.
Den 2 mars var Saraqib återigen helt under syrisk armékontroll och senare under dagen, runt klockan 17 lokal tid, rullade ett ryskt militärpolisförband in i den strategiska staden för att säkra motorvägsknuten och blockera nya attacker från den turkiska militären. Även på andra platser kunde förlorade områden tas tillbaka av syriska armén, som även fortsatte att befria nya områden i främst södra Idlib-provinsen.
Syriens fiender alltmer desperata
Kort innan syriska armén (SAA) lyckades säkra Saraqib försökte en grupp på runt 15 terrorister, eventuellt tillhörande de ökända Vita hjälmarna, att genomföra en falskflagg-attack med kemiska vapen som västs etablissemang och media – som så många gånger tidigare – sedan skulle kunna skylla på den syriska ”regimen”. Terroristerna försökte detonera behållare med stridsgas.
Detta avslöjar det Ryska försoningscentret i Syrien, som berättar att terroristerna av misstag öppnat en av behållarna, vilket resulterade i en läcka. Förövarna utsattes för ”betydande kemisk förgiftning” och misslyckades därmed med att detonera behållarna och genomföra attacken, meddelade centret. Tidigare på dagen hade försoningscentret varnat för att just de Vita hjälmarna höll på att filma en iscensatt provokation i Saraqib, efter att ha levererat 400 liter av ett kemiskt (strids)medel.
När de flesta av Turkiets drönare över Idlib skjutits ned, falskflagg-attacken med kemvapen i Saraqib misslyckats och det också stod klart att Turkiets försök att hjälpa HTS/al-Qaida att återta förlorade områden misslyckats – började terroristernas understödjare runt om i världen att reagera. USA:s utrikesminister Mike Pompeo lovade den 3 mars att ge 108 miljoner dollar i ”humanitärt bistånd” till ”det syriska folket” (läs: al-Qaida) och James Jeffrey, som är USA:s särskilda sändebud för Syrien, lovade samma dag omfattande amerikansk militär hjälp till Turkiet och därmed indirekt till al-Qaida.
– Vi är villiga att tillhandahålla – till exempel presidenten [Trump] nämnde detta – ammunition, sade Jeffrey, och förklarade att ”Turkiet är en Nato-allierad. Vi har ett mycket, mycket stort utländskt militärt försäljningsprogram. Mycket av det [turkiska] militären använder är amerikansk utrustning. Vi kommer att se till att utrustningen är klar och användbar”. Jeffrey påtalade också att USA delar underrättelser med Turkiet via Nato och betonade att Washington kommer att se till att Turkiet ”har det de behöver där”.
Även i Västeuropa hördes liknande röster. Bland andra den holländske parlamentarikern Stef Blok krävde den 4 mars att Nato upprättar en flygförbudszon över Idlib-provinsen. Tongångar som hörts varje gång de väst- och turkstödda islamisterna haft motgångar under det syriska kriget. Blok uppmanade också Europa att öka sitt stöd till Turkiet (sic!), som på samma gång invaderar Syrien militärt och Europa med hjälp av muslimska flyktingar.
Flyktingar som vapen
Västmedias rapportering fortsätter att försöka framställa det syriska folkets ansträngningar att återta och befria sitt land från utlandsstödda och oftast tillresta islamistterrorister, som att ”Assad-regimen” för krig mot sitt eget folk, som nu tvingas fly en masse till Turkiet.
Att de flesta av de tusentals civila som nu flyr är familjemedlemmar till de över ett hundra tusen islamistterrorister som finns i Idlibprovinsen, talar däremot västmedia tyst om. De flesta vanliga syrier har sedan länge flytt det islamistiska förtrycket i den terrorkontrollerade Idlibprovinsen till regeringskontrollerat område, och de som inte kunde det stannar och mottar syriska armén som befriare.
Islamisterna, deras sympatisörer och familjer – som under lång tid avlönats och underhållits av Ankara – finns bland de muslimska migranter som Turkiet sedan bussar till grekiska gränsen för att i praktiken invadera Europa. Kvinnor och barn används sedan av islamisterna och västmedia för att ge intrycket av att det är vanliga syriska flyktingar det handlar om, fast de flesta i själva verket är unga män i vapenför ålder från många andra länder än Syrien.
Det som sker nu är en de facto islamistisk dubbelinvasion på Erdogans order, en mot det sekulära Syrien och en mot det kristna Europa – allt understött och påhejat av Nato och etablissemanget i Väst.
Slagsmål i turkiska parlamentet
Det är inte bara västvärldens befolkningar – vilka sent omsider börjat inse vad som sker i Syrien – som är rasande på att deras regeringar understödjer islamistterrorister.Många i Turkiet är också upprörda över att landets soldater skickas till det som många turkar ser som broderlandet Syrien för att hjälpa islamistiska terrororganisationer som al-Qaida mot den syriska armén.
Att nu över 60 turkiska soldater också dödats i strider för att undsätta al-Qaida har skapat stor förbittring. Oppositionen protesterar högljutt och den 4 mars utbröt vilt slagsmål i turkiska parlamentet mellan medlemmar av Erdogans Rättvise- och utvecklingsparti (AKP) och medlemmar ur det ledande oppositionspartiet Republikanska folkpartiet (CHP). Dessa partier är i mycket varandras motsatser.
AKP betraktades en gång som ett konservativt och moderat islamistiskt parti, men har under Erdogans ledning blivit ett radikalt islamistparti med nära band till både Muslimska brödraskapet och de väpnade islamist- och terrorgrupper som Turkiet under Erdogans ledning stödjer i Syrien.
CHP är ett antikommunistiskt socialistparti och kan i mycket betraktas som ett mittenparti i Turkiet. CHP är det äldsta politiska partiet i Turkiet, officiellt grundat i september 1923 av landsfadern och nationalisten Kemal Atatürk. Han skapade det moderna Turkiet och var dess förste president från 29 oktober 1923 fram till sin död 1938. Partiet hade under 1900-talet en enorm betydelse för skapandet av det moderna Turkiet, med sekulära och socialistiska värderingar, något Erdogan i mycket lyckats få ogjort. Slagsmålet i parlamentet kan förenklat beskrivas vara mellan sekulära (CHP) och islamister (AKP).
Turkiets invasion av Syrien har upprepade gånger mötts av missnöje från oppositionspartier, inte minst då kurdiska. De har ofta protesterat mot Erdogans militära inblandning i Syrien, som tidigare mest drabbat kurderna där. Oppositionen vill istället se fredssamtal med Damaskus.
Det börjar även mullra inom turkiska militären, där delar av den genomförde en misslyckad militärkupp mot Erdogan så sent som sommaren 2016. Militärkuppen slogs då ned av Muslimska brödraskapet, som mobiliserade sina islamister ut på gatorna, samt säkerhetstjänsten MIT och polisen som Erdogan tidigare hade rensat ut just för att kunna användas i en sådan situation. Det var inte den första militärkuppen i Turkiet och kommer heller inte vara den sista.