När jag var barn i dåvarande Tjeckoslovakien, efter den sovjetiska ockupationen, lärde vi oss snabbt att polisen inte var folkets vänner. Tvärtom var de diktaturens förlängda arm, en kår av falska hejdukar som jagade åsiktsförbrytare åt makten. Säkert löste de ett och annat brott också, men den rollen såg vi dem sällan i. Främst var de män i svart som skuggade dissidenter och tjänade en totalitär stat.
Vi föraktade dem, för vi visste att de inte tvekade att missbruka sin makt mot oss, vanligt folk som bara ville ha frihet. Vi skrattade åt dem också, för det var ett sätt att jaga bort rädsla. ”Vet du varför polisen alltid går tre och tre? En kan läsa, en kan räkna, och den tredje vaktar de två intellektuella”, var en av alla de vitsarna vi hade om StB, Státní bezpečnost, som polisen hette.
StB betyder ”Statlig säkerhet” och kanske var det en säkerhet för dem som böjt sig inför kommunismen. För alla andra var det mer av en osäkerhet och otrygghet, som när som helst kunde dyka upp för att föra bort den värdegrundsvidrige till timslånga förhör.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.