Det första fallet var en 15-årig pojke från Tjetjenien som varken åt eller talade. När familjen fick uppehållstillstånd tillfrisknade han snart igen. Det var 1998. Några år senare hade fenomenet spritt sig likt en epidemi till hundratals barn, samtliga asylsökande från några specifika länder och oftast tillhörande vissa särskilda minoriteter.
Journalisten Ola Sandstig har intervjuat två av barnen, som i dag hunnit bli vuxna, för sitt reportage i Filter.
”Nermin var tolv år gammal när han bestämde sig för att ta sitt liv. Alla verkade vara emot honom: hans mamma, hans pappa, läkarna, ja, hela världen. Han bad till Gud varje dag att någon skulle upptäcka vad hans föräldrar gjorde mot honom – att de tvingade honom att sitta i rullstol, att de inte gav honom någon riktig mat, att de hindrade honom från att vara ute och träffa kompisar, att hans pappa slog honom i nacken om han så lyfte på ett ögonlock inför läkarbesöken – men inte ens Gud lyssnade.”
– Jag bad till Gud varje gång att någon skulle säga till min pappa: ”Vad håller ni på med, din unge är ju frisk?” De var ju utbildade läkare, de måste ha fattat. Men ingen sade något, berättar Nermin för Filter.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.