Många av oss tänker nog att vi lever i ett tämligen välskött land. Det finns förvisso mycket som kan bli bättre, men egentligen litar vi på att stat och myndigheter sköts i en anda av germansk redbarhet. Det finns regler, lagar och kontrollmyndigheter. Bilar måste besiktigas, varje större byggnad ha en utrymningsplan och livsmedel hanteras under rigorös hygienisk kontroll. Inte någon enda invånare ska kunna falla och göra sig illa utan att polisen eller annan myndighet noga utreder orsaken, så att liknande risksituationer ska kunna förebyggas. Nog tänker vi oss att Sjöfartsverket är till för att skydda människors säkerhet på sjön, precis som Luftfartsverket upprätthåller flygsäkerheten.
Efter att ha läst Stefan Torssells bok om Estoniakatastrofen kommer det att vara svårt att hålla fast vid en sådan naiv tillit. Det är inte bara en bok om en tragisk fartygsolycka utan också, och kanske framför allt, en studie i hur statliga organ fungerar, och delvis slutat fungera. Centrala aktörer ser som sin huvuduppgift i denna kris, att på ett snyggt sätt förhala och förhindra undersökningar för att dölja inkompetens och ljusskygga sidoprojekt. I fallet Estonia är det överlevande och anhöriga till omkomna som särskilt fått lida. Utan en seriös haveriundersökning har också möjligheten att ta lärdom som kunnat förbättra sjösäkerheten försvunnit.
Boken är välskriven och det är lätt att ta till sig den information han förmedlar. Teknisk fakta och fackuttryck, som skulle kunna bli tungt och torrt att läsa, blir begripligt när Torssell med sitt lediga språk, lotsar sina läsare genom de lite mer krävande passagerna.
Stefan Torssell har arbetat på sjön bland annat som styrman och vet vad han talar om. Han började arbeta på land för Sjöfartsverket 1995, det vill säga ett år efter Estoniakatastrofen. En dag ringde en man och ställde mängder av frågor om Estonia. Det var komplicerade frågor som var svåra att förklara på telefon, och Stefan frågade varför mannen var så angelägen. Mannen tvekade en stund. ”Min dotter omkom på Estonia”, svarade han sedan. Stefan Torssell bestämde sig för att själv försöka hjälpa mannen att finna svar på dennes frågor. Det blev början till en lång vänskap och till ett djuplodande detektivarbete.
Vid Stefans presentation av boken berättade han att därefter följde ”två kvalfyllda år eftersom jag då knappt hade någon att dela mina kunskaper med. När jag försökte diskutera vad jag var på spåren så förstod inte människor allvaret. Det var först 2004 som jag på allvar kom i kontakt med de anhöriga.”
Stefan Torssell är mycket noga med att hålla sig till fakta. Det finns många rykten och mer eller mindre välgrundade antaganden i omlopp. Det finns säkert också personer som avsiktligt försökt sprida desinformation, säger Torssell. I boken använder han bara fakta som kan verifieras av åtkomliga dokument. Naturligtvis redovisar han många av de hypoteser som har framförts och han diskuterar deras relevans. När Torssell själv spekulerar är han noga med att tala om när han lämnar den fasta marken av säkra fakta.
Carl Bildt var olycksdagen, den 28 september 1994, fortfarande statsminister. Han blev underrättad genom Säpo om olyckan mindre än en timme efter att färjan sjunkit. En febril verksamhet följde under natten. Carl Bildt har konsekvent vägrat att berätta vilka han hade kontakt med. På eftermiddagen samma dag var det Carl Bildt som fastslog katastroforsaken: Bogvisiret var felkonstruerat och hade slitits loss i den höga sjön. Vatten hade kommit in på bildäck och båten hade förlorat stabilitet och kantrat. Skulden låg hos varvet i Tyskland. Punkt.
Den officiella haveriutredningen, JAIC, tillsattes av Carl Bildt. Utredningen har kritiserats skarpt. De ansvariga fick utreda sig själva. Vittnesmål samlades inte in. Man ansåg sig inte behöva dyka vid vraket för att undersöka om det kunde finnas skador på skrovet. ”Under de 41 månader Tomas Lindstrand var förundersökningsledare hände ingenting”, skriver Torssell.
Den nye statsministern, Ingvar Carlsson, och ansvarige minister Ines Uusmann lovade att döda kroppar och hela färjan skulle bärgas till varje pris. Samtidigt började en mängd komplikationer dyka upp som gjorde att undersökningar och bärgningsinitiativ förhalades. Till slut stiftades en, i internationell jämförelse helt unik, lag om ”gravfrid” för Estonia. Därmed kriminaliseras all vidare efterforskning på vraket, trots att det kunde vara en möjlig brottsplats.
Stefan Torssells beskrivning av turerna mellan statliga verk, politiker och de förolyckades anhöriga är en spännande och skakande historia som nästan kan läsas som en detektivroman. Det är svårt att lägga ifrån sig boken.
Vad kommer Stefan Torssell fram till?
Säkra fakta är att Estonia inte var sjövärdig när hon lämnade Tallinns hamn. Ombordkörningsrampen, som fungerade som inre bogport, var inte tät och låsanordningar på denna var utslitna och skadade. Viktiga luckor som i nödfall skulle förhindra vatten från att flöda fritt mellan olika delar av fartyget och som skulle vara stängda och låsta under gång, var fastrostade i öppet läge.
Myndigheterna spred avsiktligt felaktiga uppgifter om vrakets exakta position. Den officiella minnesceremonin på sjön hölls därför på helt fel plats.
Sjunkförloppet kan inte ha varit som det beskrivs i den officiella rapporten. Estonia sjönk till exempel mycket fort. Det måste ha funnits ett hål i botten där luft kunnat pysa ut när fartyget lade sig upp och ned. Ombordkörningsrampen var visserligen otät, men den var ändå fortfarande stängd när båten lade sig på botten.
Stefan Torssells teori, med till visshet gränsande sannolikhet, är att Estonia användes för hemliga vapentransporter. Förhalandet av bärgning och haveriundersökning hade till uppgift att ge finska militära dykare tid, att i hemlighet bärga det militära materiell som fanns i några lastbilar som stod nära ombordkörningsrampen.
Torssell redovisar även ett antal teorier om själva haveriorsaken, kring hål i skrovet och andra mystiska omständigheter som försvunna personer som inledningsvis rapporterats vara räddade. Detta redovisas i ett särskilt kapitel, som författaren är noga med att hålla avskilt från den rent faktamässiga delen.
Det stora problemet är alltså att ingen oberoende haveriutredning har gjorts. Vittnesmål har inte gjorts under ed och har inte systematiskt samlats. De tekniska bevis som trots allt finns har inte kunnat användas i någon rättslig prövning. Ingen sjöförklaring har skett.
Torssell menar att lagen om Estonias ”gravfrid” måste rivas upp. Bevis finns fortfarande på botten av Östersjön. En oberoende utredning skulle fortfarande kunna göras.
Läs boken och bilda dig en egen uppfattning!