När det gäller Sveriges invandringspolitik finns det två grundläggande förhållningssätt. Det ena är att invandringen kopplas till statsnyttan och det är vad de flesta länder gör, historiskt sett också Sverige. Det innebär att beslutsfattarna ser till nationens bästa när de uppmuntrar respektive försvårar invandring.
Statsnyttan öppnade dörren för arbetskraftsinvandring, inte bara efter andra världskriget utan också längre tillbaka när exempelvis tyska köpmän och valloner lockades till Sverige. Det är samma statsnytta som dikterat USA:s, Kanadas och Australiens invandringspolitik. Utan invandringen hade dessa länder inte kunnat överleva och utvecklas. När invandringen inte gagnar samhället brukar staten sätta stopp och det var vad som skedde när Sverige i början av 1970-talet på grund av lågkonjunkturen stängde dörren för arbetskraftsinvandring.
Det var också vad regeringen Carlsson gjorde med det så kallade Luciabeslutet i december 1989. Skälet var att ”bulgarienturkar” reste från Turkiet via Polen och dåvarande Östtyskland till Sverige för att söka asyl. De betraktades som svårintegrerade. Ett hundratal kom om dagen och läget beskrevs som ”permanent kritiskt”. Bulgarienturkarna avvisades direkt och skickades tillbaka med båt. Till detta kom att Berlinmuren fallit och ingen riktigt visste vad för slags flyktingströmmar det skulle utlösa i Europa. Svenska politiker tänkte fortfarande i de i dag så förhatliga termerna ”vi och dom” och ansåg att svenskarna måste skyddas.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
