Social repression som politisk metod

I den amerikanska debatten figurerar termen ”kontrollvänster”, vilken låter beskriva en vänster som i det närmsta har gjort den sociala repressionen till ett självändamål. Klassiska vänsterfrågor som fördelnings- och utrikespolitik får stå i bakgrunden när det istället blivit viktigt att införa så kal­lade ”trigger words” och argumentera för upprättandet av säkra zoner på universiteten, inom vilka minoritetsstudenter ska slippa få sina ståndpunkter ifrågasatta.

Det vore naturligtvis ett misstag att hävda en skarp brytning mellan den moderna kontrollvänstern kontra en äldre, och mer anständig vänster, som inte intresserar sig för social repression. Vänstern har aldrig varit frihetlig. Emellertid får denna term ett värde när den kan beskriva en vänster som har tagit på sig upprätthållandet av den politiska korrektheten som sitt främsta uppdrag.

Jag tolkar detta som ett tecken i tiden på att etablissemanget, i bred mening, har övergett utsikterna för rationellt samtal gällande mångkultur och invandring. Det som nu gäller är att människornas invändningar ska hanteras genom en appell till rädslan att bli uthängd och offentligen fråntagen sin heder.

För denna vänster får, som jag anförde ovan, klassiska vänsterfrågor som fördelnings- och utrikespolitik stå tillbaka när det istället blivit viktigt att kontrollera människors uppfattningar gällande frågor som invandring, feminism och liknande.

På engelska ger formuleringen dessutom upphov till en rolig ordlek med datatermer i kontrasten mellan ”ctrl-left” och ”alt-right”, och att althögern har anammat provokation som politisk metod kan definitivt förklaras med att den vill möta en politisk grupp som bedriver en aggressiv och rep­ressiv språkpolitik.