Sjöbo var på 1980-talet den bondetätaste kommunen i Sverige. Hela 40 procent av befolkningen var lantbrukare, jämfört med tre procent i riket i stort. Ända sedan parlamentarismens införande hade kommunen varit borgerligt styrd, med Centerpartiet som dominerande kraft. Idyllens Sjöbo låg både i hjärtat av Skåne och samtidigt lite avsides, utan större genomfartsleder.
Vi kan inte tolka det på annat sätt än att topparna inom våra partier inte vågar höra sanningen, den sanning som är folkets vilja.
– Sven-Olle Olsson
Sven-Olle Olsson, kommunalrådet, var själv lantbrukare och omåttligt populär i lilla Sjöbo. Han företrädde den traditionella delen av sitt parti – den som var sprungen ur Bondeförbundet och som fortfarande dominerade på lokal nivå. I mitten av 1980-talet kom han gradvis att bli rikskänd – älskad av sina anhängare, hatad av sina kritiker.
Då pågick en allt mer intensiv debatt om invandringspolitiken. År 1985 tog Migrationsverkets föregångare Invandrarverket över ansvaret för flyktingmottagandet. Dessförinnan hade det skötts av Arbetsmarknadsverket, men nu handlade det inte längre om arbetskraftsinvandrare utan om asylsökande. Politikerna beslutade att mottagandet behövde centraliseras, och frikopplas från arbetsmarknadens behov.
En av Sven-Olle Olssons partikamrater, Lars-Anders Espert, berättar för Nya Tider.
– Flyktingmottagandet som nu pågått i 35 år tog fart ordentligt på Olof Palmes tid, 1985–1986.
Precis som Sven-Olle var Espert centerpartist, invald i kommunfullmäktige i en annan skånsk kommun: Burlöv.
– År 1985 skulle vi ta beslut om att ta emot 15 flyktingar om året som Invandrarverket tilldelat oss. Det var likadant 1986. Och 1987. Men det kom inte 15, utan ungefär 100 varje år med alla familjemedlemmar och andra anhöriga. Det svällde.
Espert menar att det var först nu som invandringen ledde till politisk diskussion. Den stora vågen av chilenare på 1970-talet hade inte lett till någon direkt kritik.
– Det kom 34 000 och bara 4 000 återvände. Men det var ingen som reagerade, man tyckte bara synd om människorna. Det fanns ingen reaktion.
Inte heller den stora arbetskraftsinvandringen hade varit någon större politisk fråga.
Men nu, i mitten och slutet av 1980-talet, beskriver Espert hur det ”blev mer och mer från alla möjliga länder”.
– Sven-Olle i Sjöbo tyckte det var alldeles vansinnigt att man kunde ta in så många människor.
Anders Westerberg, regional chef för Invandrarverket Syd, har tidigare beskrivit hur ett ”stort skifte” skedde vid denna tid. Flyktingmottagandet fördubblades i mitten av 1980-talet från 5 000 till 10 000 per år, och steg sedan ytterligare till ungefär 15 000 om året. Ett stort antal olika nationaliteter sökte sig till Sverige: iranier, irakier, libaneser.
Men det kom inte 15 flyktingar, utan ungefär 100 varje år med alla familjemedlemmar och andra anhöriga. /…/ Sven-Olle i Sjöbo tyckte det var alldeles vansinnigt att man kunde ta in så många människor.
– Lars-Anders Espert
Westerberg fick i uppdrag att övertala kommunerna att ta emot flyktingar. Han berättar att de såg det som en fråga om solidaritet med flyktingarna, men även solidaritet inom landet eftersom Sverige ”består av kommuner och då behöver kommuner ställa upp solidariskt på det här”.
– Det var argument som jag förde fram i mina förhandlingar med alla kommuner och där de flesta ställde upp på detta, utom Vellinge som hävdade att det var alldeles för dyrt, man fick inte tillräckligt med ersättningar från staten. Och så Sjöbo, som tyvärr körde en helt annan linje, nämligen att… ja, man ville inte, berättade Westerberg år 2010.
Det handlade om 25 flyktingar per år som de ville tvinga Sjöbo att ta emot, liknande antal som i Esperts hemkommun Burlöv. Men det gick inte. Sjöbos politiker vägrade att ta emot en enda flykting. Frågan var inte förhandlingsbar. Detta ledde till politisk strid i kommunen, där oppositionen – genom en socialdemokrat – lade en motion om att ta emot flyktingar.
Redan nu var Sjöbo på väg att bli känt tack vare den stridbare Sven-Olle Olsson. I december 1985 anmäldes han – och friades senare – för hets mot folkgrupp efter ett anförande där han varnat för konsekvenserna av att överge flyktingstoppet:
”I vårt handlingsmönster ingår exempelvis att debattera, diskutera, argumentera, kanske till och med demonstrera. Men vi ersätter aldrig detta vare sig med våldshandlingar, med vapenhot eller mord. Och det är dock ett handlingsmönster som finns i en hel del länder. Och vad får er att tro att dessa människor över en natt byter karaktär?”
Sveriges Radio hårdbevakade den lilla kommunen redan nu och försökte omedelbart få Sven-Olle att pudla.
SR: Ångrar du dig idag vad du sa häromdagen?
– Nej. Det gör jag inte.
SR: Vidhåller du att människor i Mellanöstern är mer våldsamma än vi svenskar?
– Ja, det ser vi ju exempel på i tidningen varje dag att så är fallet.
SR: Men beror inte det på politiska motsättningar och motsättningar mellan olika folkgrupper, och inte att det handlar om att folk är mer våldsamma i sin karaktär?
– Det kan väl vara en bidragande orsak, men jag tror inte det är enbart det. Det är lite skillnad i temperament mellan en lugn svensk och en mer temperamentsfull sydlänning. Det kan man väl våga säga utan att det är diskriminerande för någon människa, konstaterade Sven-Olle med sitt sedvanliga lugn.
Invandringsanhängarna i kommunfullmäktige kunde dock inte acceptera att deras motion röstats ned, och valde därför flera gånger att föra fram samma förslag – med samma resultat: nej till flyktingmottagning.
Till slut tröttnade Sven-Olle Olsson. Sommaren 1987 valde han därför att lägga fram ett förslag om att utlysa en folkomröstning om flyktingmottagande. Beslutet om folkomröstning skulle fattas av fullmäktige i oktober, och folkomröstningen skulle äga rum samtidigt som de allmänna valen året därpå.
Espert tänker tillbaka på sin gamle partikamrat.
– Vi kände varandra väl. Jag var ofta i Sjöbo och hälsade på. Jag minns att Sven-Olle ofta framträdde i teve och tidningar. De kom och intervjuade honom när han satt på sin skördetröska eller körde traktor. Där satt han som en vanlig arbetande bonde och sa att nu har det gått för långt, nu ska det vara folkomröstning. Här ska inte vara några flyktingar!
Olsson ville en gång för alla visa att kommunstyrelsen bara företrädde kommuninvånarnas vilja.
Nu fick frågan akut karaktär i rikspolitiken.
Vid ett tillfälle reste Centerledaren Karin Söder och partisekreteraren Åke Pettersson ned till Solvalla bygdegård.
– De ville att vi skulle kalla till ett medlemsmöte. Då frågade de om medlemmarna stod fast vid att vi skulle ha en flyktingomröstning. Och det blev ett rungande ”JA!”. De blev så sura, de plockade ner sina papper direkt, reste sig och tackade för att de hade fått komma hit, har Sven-Olle Olssons närmaste man Per-Ingvar Magnusson berättat.
Vi kan inte tolka det på annat sätt än att topparna inom våra partier inte vågar höra sanningen, den sanning som är folkets vilja.
– Sven-Olle Olsson
Lokalpatrioten Sven-Olle talade nu om att de inte tänkte ta några order från Stockholm utan att det var Sjöboborna som skulle få bestämma själva, oavsett vilka påtryckningar de utsattes för.
– Vi kan inte tolka det på annat sätt än att topparna inom våra partier inte vågar höra sanningen, den sanning som är folkets vilja. För de kan ju inte rimligtvis mena att alla vi som tycker så här är rasister eller annat dåligt folk. Vår önskan är att värna om det Sverige som vi har, och det vill vi lämna efter oss åt våra barn och barnbarn och kommande generationer.
– Det finns en gyllene regel som säger att ”man vet vad man har, men inte vad man får”. Så enkel är filosofin för väldigt många människor, och den föraktar inte jag, resonerade Sven-Olle Olsson.
Nu började media dessutom lyfta frågan om uteslutningar.
”Kan det bli aktuellt att utesluta de medlemmar i Sjöbo som vill ha en folkomröstning?”, frågade Sveriges Radio partisekreteraren Åke Pettersson, som rest till ett möte i Lund för att förmå övriga Skånecentern att sätta press på Sjöbo. Han dementerade det: fortfarande fanns nämligen förhoppningen om att folkomröstningen inte skulle bli av.
– Det är inte den metodiken vi ska arbeta med. Vi ska se till att med sakargument övertyga och skapa en mer generös syn på flyktingarna, sade han.
Även Moderaternas partiledare Carl Bildt fördömde de lokala moderaternas mer passiva stöd till Sven-Olle.
– Jag har sagt vad jag tycker, att de kan ta emot 15 personer i Sjöbo. Jag tycker inte det är mycket att bråka om och jag begriper inte varför de gör det. Jag tror det vore bra om de gjorde det. Jag tycker inte det här är någon vidare lämplig fråga för en folkomröstning.
Påtryckningarna för att stoppa folkomröstningen blev allt intensivare ju längre tiden led. Olof Johansson valdes till ny partiledare för Centerpartiet samtidigt som debatten om den eventuella folkomröstningen rasade. Att frågan blev en rikspolitisk angelägenhet har han förklarat med att det fanns risk för ”spridningseffekter” som gjorde folkomröstningen så ”farlig”.
– Det var till och med farligt. Alla sådana här saker kan ju få spridningseffekter, naturligtvis. Främlingsfientligheten skulle kunna sprida sig, eller exemplets makt om man lyckades med det här taget. Då fanns risk för spridningseffekter, berättade han 2010.
Själv höll han sig dock i Stockholm, på behörigt avstånd från dem det berörde.
– Personligen så var jag inte på plats. Det ansågs att man gödde den här typen av opinion om man kommer från centralt håll och försöker tala dem till rätta. Då blir det fel intryck där.
På en fråga från Sveriges Radio om det skulle kunna bli aktuellt att utesluta Sven-Olle, svarade Johansson fortfarande nekande.
– Nej, det har i alla fall ingen relevans i Centerns stadgar och det sätt på vilket vi har tillämpat den hittills, svarade partiledaren Olof Johansson.
SR: Kan man ha vilka invandrarfientliga åsikter som helst och ändå vara centerpartist?
– Nej, enligt min uppfattning kan man inte det. Men det måste vara individen själv som drar den slutsatsen. Jag skulle gärna hjälpa till och ge råd i sammanhanget.
Påtryckningarna mot Sven-Olle Olsson kom nu inte bara från partierna, utan även från Invandrarverket. Regiondirektören Anders Westerberg delade Johanssons bild av att fel resultat i Sjöbo kunde leda till att flyktingmotståndare fick en så stor kraft att det skulle skapa ”oerhört mycket skada”.
– Om en folkomröstning skulle komma till stånd skulle det skapa oerhört mycket skada. Det skulle innebära att de krafter i Sjöbo, Skåne och även övriga landet som var motståndare till flyktingar, om man genomförde och vann folkomröstningen, skulle det ge en väldig kraft, ny kraft, åt den här valrörelsen, har han berättat.
Invandrarverket sänkte sitt bud mot Sjöbo från 25 till 15 flyktingar per år. Det hjälpte inte. Därefter gick man så långt som att erbjuda flyktingstopp fram till 1990 – med villkoret att man drar tillbaka förslaget om folkomröstning. Men kommunen sa nej, de ville inte ha någon flykting någonsin, och de ville framför allt rösta om det. På det sättet blev Sjöbo – inte Vellinge som också hade flyktingstopp – det stora hatobjektet. Ytterst var det folkomröstningen som störde etablissemanget, för det avslöjade folkets vilja.
Torsdag kväll den 29 oktober 1987 skulle beslutet om folkomröstning tas. Utanför kommunhuset hade alla stora svenska medier samlats. Hundratals invandringskritiker var där och skanderade ”Bevara Sverige svenskt!”. Inne i kommunfullmäktigesalen höll Sven-Olle Olsson ett brandtal, som nu, 35 år senare, får betraktas som närmast profetiskt.
– Förstår inte våra politiker vad som är på väg att hända med gamla Sverige? Det kommer ju in så många flyktingar från fjärran länder så vem som helst kan räkna ut att nästa generation svenskar inte längre är blonda och blåögda. De säger vidare att för oss är det väl inte så farligt. Men hur blir det för våra barn, och barnbarn, och barnbarns barn?
– Ni i andra lägret, är ni så säkra på att det ni förespråkar är det rätta? Eller är det rentav så att ni hellre lyssnar på välbetalda tyckare i regerings- och partikanslierna, än att ni lyssnar på den här kommunens befolkning?
Vid omröstningen segrade Sven-Olles sida – med minsta möjliga marginal: 25 röster för folkomröstning, 24 emot. Moderaterna röstade med Centerpartiet.
”Bevara Sverige svenskt!” och ”Heja Sven-Olle” skanderade de hundratals anhängarna utanför kommunhuset. ”Bravo! Det blir folkomröstning! Låt Sverige få reda på detta ordentligt!” utropar en person till en segerrusig Sven-Olle som får ta emot blommor.
Aktuellt hade direktsändning och hade förberett sig genom att bjuda in invandrarministern Georg Andersson (S) och Olof Johansson, som båda fördömde utfallet.
Nu började krav resas på Centerpartiet att utesluta Sven-Olle, bland annat från det egna ungdomsförbundet. Olof Johansson började överväga tanken.
– Det är viktigt att de som agerat för en folkomröstning i Sjöbo sköter debatten på ett snyggt sätt, för den har en tendens redan nu att dra till sig en del rasistiska element. Om de inte håller sig på rätt gräns så leder det till uteslutning, varnade han.
Nu rasade invandringsdebatten över hela Sverige. Sjöbo hamnade i centrum i svensk politik och blev en symbol för invandrings- och etablissemangskritik.
På motståndarsidan togs beskedet emot med sorg.
– Det var förskräckligt. Jag grät en vecka. Det kändes så tragiskt, berättar friherrinnan och folkpartisten Madeleine von Ramel, som kom att spela en central roll i ja-sidans kampanj som nu inleddes. Hon var ordförande i socialnämnden för Moderaterna i Sjöbo. Alla moderata ledamöter röstade med Sven-Olle, utom hon.
– Jag tänkte på det morgon och kväll. Hur man skulle få folk att förstå vad det gällde. Det handlade inte ens om någon massinvandring, utan om att ta emot tjugo flyktingar, sa hon till
Expressen häromåret, trots att hon måste ha känt till att det i praktiken skulle bli hundratals.
Nu aktiverades olika etablerade organisationer för att kampanja mot Sven-Olle, som inte hade någon egen stor kampanjmaskin i ryggen utan ett gäng glada amatörer. Svenska kyrkan anslöt till Ramels ja-kampanj. Den lokala prästen Karin Håkansson bildade SAFF – Sjöbo aktionsgrupp för flyktingar. Kommunens samtliga sju präster valde att engagera sig i kampanjen. Som av en händelse hade Anders Westerberg på Invandrarverket själv en bakgrund som präst och aktiv kommunist, och får antas ha varit nära vän med flyktingaktivisterna i kyrkan. Kampanjlåten ”Kom till Sjöbo” togs fram.
Centerpartiet beslutade att skicka ut sitt kvinnoförbund i kampanjen på ja-sidan. En av partiets mest kända företrädare, Gunilla André, riksdagsledamot och ordförande för centerkvinnorna, skulle försöka vända opinionen – och helst stoppa folkomröstningen.
Sommaren 1988 lade Sven-Olle Olsson en motion till Centerns riksstämma. Nya Tider har tagit del av motionen i sin helhet via en källa. Där varnar Sven-Olle för invandringen på cirka 40 000 personer per år – inräknat både asyl- och anhöriginvandrare. ”Storleksrelationen mellan invandringen och den svenska nativiteten ter sig skrämmande för många svenskar”, skrev han. Han lyfte även svenskfientligheten: ”Många svenskar känner sig idag styvmoderligt behandlade av myndigheterna och har svårt att förstå dessas attityder mot flyktingar, som man tycker ofta blir behandlade med stor generositet, och i vissa fall även med ren flathet”. Förslaget var en invandringspolitik som är betydligt hårdare än den som SD idag vill föra. Udden var riktad mot asylsökande, men något direkt totalstopp föreslogs inte. Däremot var kravet att ”merparten” av de som tas emot skulle vara kvotflyktingar och hämtas från flyktinglägren. Vid denna tid tog Sverige emot cirka 350 kvotflyktingar per år, merparten var så kallade båtflyktingar från Vietnam.
– Landet vi ärvde, det är som så många gånger sagts inte ett arv med full förfoganderätt utan ett lån från våra barn. Håller vi inte på och försnillar detta lån från våra efterkommande? frågade Sven-Olle på centerstämman.
Nyligen avgångna partiledaren Karin Söder höll istället ett brandtal för fri invandring: ”Alla de här människorna på vår jord – de har rätt att få del av våra samlade tillgångar! Vår jord, den äger vi gemensamt!”, dundrade hon och möttes av applåder.
Motionen avslogs och Sven-Olle isolerades allt mer i sitt parti. Hemma i Sjöbo började han arbeta med argument mot invandringen inför den folkomröstning som stundade, den 18 september.
Nej-sidan hade inför folkomröstningen inte bedrivit någon särskild kampanj, vilket hade stört ja-sidan. Det kom nu att förändras. Olsson, som i sin nedröstade motion på centerstämman hade presenterat både fakta och sakargument i invandringsfrågan, fick nu kontakt med professor Göran Englund. På skrivmaskin tog Englund fram det som skulle bli en åttasidig broschyr med namnet ”SJÖBO, ETT DEMOKRATISKT FÖREDÖME”. Men den legendariska broschyren användes inte bara av Sven-Olle – utan även som ett vapen riktat av hans motståndare mot honom själv.
Detta är del 1 av 2. Fortsättning följer i nästa nummer. Hur slutade folkomröstningen? Och vilka politiska konsekvenser gav den upphov till – för Sven-Olle, för Sjöbo och för Sverige.
