Den som följt debatten om Nya Tider, tidningens rätt att få medverka på Bokmässan och möjlighet i största allmänhet att göra sin röst hörd har inte kunnat undgå att en stor och högljudd majoritet inom svensk media anser att obekväma röster ska tystas. Kanske bäst sammanfattades dessa tankegångar av Mikael Olsson Al Safandi, före detta programdirektör på SVT, som i en paneldebatt på Publicistklubbens möte förra hösten sade att inte ens Donald Trump skulle få yttra sig i svensk direktsändning, om det vore upp till honom. Han skulle banda honom och klippa materialet. Detta för att skydda tittarna, så klart.
Det var därför många som höjde på ögonbrynen när en systemjournalist, Malin Ekman på Svenska Dagbladet, skrev följande:
”Själv tycker jag att debattklimatet i allmänhet vore förtjänt av mindre illvilja och större respekt för dem som kan misstänkas vara av annan uppfattning än en själv.”
Otroligt, skulle människor kritiska till regeringens politik nu kunna uttala sig fritt, utan att få ovälkomna hembesök eller riskera att hängas ut med namn och bild på löpsedlarna? Så väl kunde det väl inte vara? Och det var det så klart inte heller.
Ekmans artikel var en kritik av finansmannen Mats Qviberg, som ansett att SvD bedrivit en hetsjakt på honom sedan han tagit över tidningen Metro och antytt att han vill göra den mindre vänstervriden, kanske till och med samarbeta med alternativmedia. Vi redogör för alla turerna i veckans nummer.
Det Ekman var ute efter med sin artikel var alltså att slå vakt om den ideologiska profilen hos systemmedia – ingen skulle få avvika från fållan.
Qviberg frågar sig: ”När kan medarbetarna på SvD sluta att förtala människor?” Han har precis fått uppleva hur det känns när man tar klivet ur åsiktskorridoren. Vi som skrivit utan politiskt korrekta skygglappar en längre tid vet svaret: aldrig. Systemmedia lever på att skrämma människor till tystnad som utmanar deras politiska agenda. De kan inte ändras, bara ersättas.
