Thomas Nydahl är en svensk författare med ett 50-tal böcker under bältet. Han har varit verksam i mer än fyrtio år, och även om han sällan setts till i TV-sofforna, har många av hans böcker uppmärksammats i olika sammanhang. Nydahl har hunnit med allt ifrån vänsterradikala politiska skriverier på 70-talet, till fyra böcker om Lissabon och den portugisiska fadomusiken. Ett av hans senaste alster, Identitärt – Om rötter, identitet och politisk aktivism (2014), var något så ovanligt som en bok som mottogs ganska positivt av både bokens ”högerextrema” studieobjekt och Expressens kultursida. Nydahl själv har rötterna i 70-talets ytterlighetsvänster, bland annat KFML, men har sedan länge lämnat de miljöerna. Med åren har han utvecklats till en, särskilt med svenska mått mätt, mycket självständig debattör och författare.
Ett barn är fött på Sevedsplan (2015) är Nydahls senaste bok. Här handlar det om dels en självbiografi av ett lite annorlunda slag, och dels om en betraktelse av Malmös utveckling – socioekonomiskt, demografiskt och som stad att bo eller ens befinna sig i. Denna utveckling beskriver Nydahl utan att skräda orden allt för mycket som en urspårning och ett förfall, vilket väl vid det här laget för de flesta torde vara okontroversiellt. Boken är indelad i två ”avdelningar”, en inriktad på det självbiografiska materialet, en med mer politiskt innehåll. I praktiken finns det inte just några vattentäta skott mellan dessa två segment, mer om vilket lite senare.
Bokens struktur är ganska ovanlig, då den trots sin centrala röda tråd är uppbyggd av vad som kan beskrivas som ett stort antal essäer och betraktelser. Den som letar efter en kronologisk levnadsskildring får leta någon annanstans. Nydahl rör sig fram och tillbaka mellan barndom, ungdom, föräldraskap och samtid, men håller samman skildringen bland annat genom ett antal betydande, i vissa fall traumatiska, nyckelupplevelser. Barndomens vistelse på ”vilohemmet” i Tormestorp, moderns sjukdom, det egna föräldraskapet och erfarenheterna bland Malmös 70-talskommunister är några av de tematiska knytpunkter som genomgående präglar texterna i boken. Det finns upprepningar, men de stör sällan, och överlag är Ett barn är fött på Sevedsplan konstruerad på ett sätt som gör att intresset för varje tema, episod eller period bibehålls på ett bra sätt. En hänvisning i ett tidigare kapitel kan förebåda ett annat, längre kapitel som behandlar ämnet mer detaljerat. En kort anmärkning växer till ett längre stycke någon annanstans, eller så krymper en hel skildring till en kort mening i en återkoppling någonstans senare.
Man förstår alltså ganska snabbt varifrån ordet ”fragment” i bokens undertitel kommer. Ändå är det alls inte svårt att hänga med i svängarna. Tvärtom får man överlag en väldigt klar bild av de förlopp Nydahl beskriver, även om bilden kanske inte alltid är helt klar innan man avslutat boken.
Att säga att boken är självutlämnande vore årets underdrift. Nydahls uppgörelse med sin tid inom sektvänstern, en uppgörelse få av 70-talets gamla Sovjetkramare någonsin vågat sig på, känns nästan som en parentes när han delar med sig av sina mörkare sidor. Psykiska besvär med tillhörande ångestdämpande mediciner, ett blandmissbruk vars omfattning inte blir helt klarlagt, men som tydligen lett till omfattande hälsoproblem, och en rad personliga misslyckanden beskrivs rakt på sak, och utan omskrivningar.
Ibland finns en viss distans. Vi får aldrig helt och hållet klart för oss hur konflikterna med högljudda grannar rent konkret gestaltat sig, och familjen ser vi inte mycket av annat än på ett ganska abstrakt sätt. Det är visserligen både begripligt och, i dessa tider av Mig äger ingen, berömvärt att Nydahl väljer att inte lämna ut känsliga och intima upplysningar om sina närmaste. Priset är att tonen ibland skulle kunna tolkas som självupptagen; stundom får man intrycket av att skilsmässor och relationsproblem primärt är något som sker i hans eget inre, med familj och andra som statister. Då måste man som läsare stanna upp och förstå att boken som helhet är djupt personlig, och ytterst behandlar Nydahls själs- och tankeliv. Någon skrytsamhet, självgodhet eller hybris finns det heller inga spår av i texten – bara när innehållet blir strikt politiskt kan ett eller annat namn nämnas med kritiskt tonfall. Den distans som smyger sig in när Nydahl beskriver sina närmare relationer är också på fler sätt något positivt; självutlämnande som boken är, så slipper vi ändå allt för ingående djupdykningar i till exempel författarens sexualliv. Som läget är i Sverige i dag, får det sägas vara ett uppfriskande drag.
Boken har också en politisk aspekt, som går långt bortom diskussionen kring Nydahls bakgrund inom extremvänstern. Även denna är intressant – under precis den tid då han var som mest aktiv i kommunistiska sammanhang, hyllades han entusiastiskt av Aftonbladet, som 1974 beskrev hans ”vrede” som ”ren och stark”. Själv avfärdar han numera sitt tidiga politiska författarskap som undermåligt och plakatpolitiskt, och menar att det ”saknade varje existensberättigande”. Trots dylika godbitar är det när han ger sig i kast med Malmö och invandringen som den politiska sidan av boken blir mest intressant. Boken är som sagt formellt sett delad i två, där den första avdelningen är mer självbiografisk, och den senare politisk. I praktiken är det absolut inte så enkelt, eftersom politiken genomsyrar också den första (längre) delen och vice versa. Så heter också avdelningarna ”personligt (men politiskt)”, respektive ”politiskt (men personligt)”.
En del av det Nydahl diskuterar är skåpmat för den som är något så när insatt i situationen i Malmö och Sverige. Ett exempel är de växande motsättningarna mellan etniska minoriteter, där Nydahl fäster extra avseende vid muslimsk aversion mot judar, eftersom judiska vänner till honom börjat lämna Malmö. Även andra konfliktytor, som den mellan shia- och sunnimuslimer, tas upp.
Värt att nämna i sammanhanget är att Nydahl inte i första hand diskuterar de stora, strukturella frågorna. Som gammal vänsterman vore det förstås rimligt om han intresserade sig för invandringens roll i det ”nyliberala” projektet att demontera välfärdsstaten, dumpa löner och införa en låglönesektor primärt befolkad av invandrare och svensk underklass. För den som tog del av innehållet i regeringens migrationsuppgörelse med det borgerliga blocket i oktober 2015, med dess märkliga punkter om exempelvis utbyggt RUT-avdrag, kan avsaknaden av sådana synpunkter vara en brist. Samtidigt är det kanske ett uttryck för Nydahls absoluta brott med marxismen – det är inte den abstrakta strukturen eller något övergripande politiskt mål som är huvudsaken, utan det mänskliga och enskilt verkliga. Därmed inte sagt att resonemangen saknar sakligt underlag, men vid sidan av tidningsartiklar och ett antal forskningsrapporter är det Nydahls egen upplevelse av läget som är central när han arbetar för att förstå vad man egentligen har gjort med hans barndoms Malmö.
Nydahl är å ena sidan balanserad, tolerant, och i vissa avseenden måhända ”politiskt korrekt”. Samtidigt är han inte rädd för att bli extremt kontroversiell, när han finner det påkallat. Peter Mangs brott beror inte minst på ”den tilltagande polarisering som följer i en stor invandrings spår”, som här fått sitt ”uttryck i ett besinningslöst våld”. Det är ord och inga visor, som visserligen kan diskuteras, men som åtminstone visar att Nydahl trots sitt återhållsamma och ibland närmast känsliga tonfall inte drar sig för att spotta på golvet när det behövs. Det är få skribenter i Sverige som kan använda ordet ”islamisering” utan att åtminstone en ton av högersekterism smyger sig in i formuleringen, men Nydahl är en av dem.
Just i diskussionen av islams och invandringens följder för Malmö är Nydahl tydlig med sina synpunkter, men det vore antagligen svårt för alla utanför den mest avvikande vänstern att anklaga honom för rasism eller fobi. I bokens andra avdelning möter oss en rad essäer om ämnet. Jurister på Shariautbildning i Dubai, Malmös ekonomiska situation i relation till migrationen, kvinnlig omskärelse och etniska enklaver i förorterna – alltsammans får plats. Perspektiven är annorlunda än en genomsnittlig person med bakgrund inom svensk nationalism kanske är van vid. Här saknas counterjihad-bloggare och högerradikala teoretiker. När Nydahl söker kommentar och teori, dyker istället Zygmunt Bauman och den svenske socialantropologen Aje Carlbom upp.
Kritiken av Malmös utveckling begränsar sig för övrigt inte heller till invandring och islamisering. Däremot är det sådana frågor som främst tar plats i bokens andra avdelning, och det är även där Nydahl vinnlagt sig mest om källor och teori. Förfrämligandet, förfulningen och betongen beskrivs mer i strikt privata termer, och därmed främst i den första avdelningen. Dunkande musik, högljudda grannar, skottlossning.
Klart är att inte alla som läser Nydahls bok kommer att dela alla hans bedömningar och värderingar – därtill är han alldeles för mycket av en politisk och kanske personlig blandsallad. Just därför är det emellertid intressant att ta del av hans tankar. Dessutom är Nydahls erfarenheter och självbetraktelser läsvärda i sig själva, oavsett hur man ser på bokens politiska innehåll. Ett barn är fött på Sevedsplan är enkelt sagt en spännande och ovanlig bok. Att använda ordet ”underhållande” blir nog missriktat, givet att den innehåller mycket av både privat smärta och samhälleligt mörker. Men det är inte en bok man lägger ifrån sig så många gånger innan den är slut.
Köp boken här