Riksbanken måste sluta ”fixera” sig vid inflationen, står i DN debatt den 16 mars 2023. Höj inte räntan mer, står på Expressen debatt den 24 mars 2023. Ta det lugnt med räntan, står på SVT den 25 mars 2023.
I klartext betyder det inget annat än att man vill att andra än bolånetorskarna ska ta smällen när verkligheten knackar på dörren.
Sveriges åratal av nollräntor har gett nästan gratis bolån som i sin tur gett ständigt ökande bostadspriser. Bostadsägarna har kunnat betrakta sig som allt rikare när deras egendom värderats allt högre. Det har också gjort att varje regering kunnat skryta om ökad tillväxt. Inte för att Sverige hittat guld, uppfunnit något, ökat arbetstiderna eller fått en blomstrande exportindustri, utan för att svenskarnas bostäder fått högre prislappar. Den så kallade boomer-generationen som köpte sina bostäder innan prisexplosionen och ett fåtal andra lyckligt lottade som fått ihop till insatsen för att kunna delta i boracet har blivit rika utan att egentligen göra någonting annat mer än att bo.
Problemet är bara att den här rikedomen aldrig funnits på riktigt. I verkligheten blir inte ett folk rikare bara genom att börja sätta högre prislappar på sina bostäder. Säljarnas vinster bygger på att köparna tar större lån, och för att de i sin tur ska kunna sälja vidare med vinst krävs att nästa köpare tar ännu större lån.
Det här pyramidspelet skulle ha upphört när bankerna fick slut på pengar att låna ut, men så fungerar det inte i praktiken. För varje nytt lån skapas istället nya pengar, som visserligen är tänkta att försvinna ur systemet när lånen betalas tillbaka, men när staten genom nollräntor och obefintliga amorteringskrav låter mer pengar lånas ut än vad som betalas tillbaka är det i praktiken som att slå på sedelpressen. Bolånen motsvarade 88 procent av Sveriges BNP 2021, enligt Finansinspektionen. I princip har alltså nästan hela den så kallade tillväxten handlat om nyskapade pengar för lån till ett pyramidspel, och nu kommer indrivningsmannen och han heter inflation.
Antingen slutar man alltså att skapa nya pengar genom att höja räntorna och få slut på lånen eller så fortsätter värdet av de befintliga pengarna, det vill säga den svenska kronan, att gå stadigt mot noll. Men sätter man stopp för gratislånen sätter man också stopp för övervärderingen av bostäder. Det är det här som klagoropen på debattsidorna egentligen handlar om.
Det är inte fråga om utomstående observatörer som bekymrar sig över makroekonomin och konsumentincitament eller något annat som de försöker få det att verka som, utan ängsliga bolånetorskar med bostadsrätter i innerstan som oroar sig över att den egna bostaden plötsligt inte kommer vara lika högt värderad och att de nu blir sittandes med högre lån än vad de kan få när de tvingas sälja.
När man skriver om att överge inflationsmålet betyder det i realiteten inget annat än att man vill låta värdet av alla svenskars pengar minska, för att få behålla prislappen på den egna bostaden.
Man vill solidariskt bjuda in alla som stått utanför boracet att nu vara med och dela på bördan för konsekvenserna av det.
Valet mellan att rädda kronan eller rädda fantasipriserna på bostäder borde vara självklart. Men när hela tillväxtillusionen bygger på de här fantasivärderingarna, och så många svenskar, i synnerhet de vars röster hörs, är investerade i pyramidspelet, då är det tyvärr inte lika självklart. Därför kan vi räkna med fortsatt pliktskyldiga men halvljumna räntehöjningar från
Riksbanken, som inte stoppar utan bara minskar hastigheten med vilken kronans värde rör sig mot noll.
