”Jag har skrivit en romantisk roman, som med sitt omväxlande innehåll bara skenbart är utsplittrad i tusen delar. Jag vågar påstå att den har ett andligt budskap.” Med dessa ord avslutar Ingvar Forsberg inledningen till Berättelsen om Huset.
I Berättelsen om Huset möts socialism och andlighet, revolution och en tro på själen. Läsaren får följa den idealistiske socialisten och dagdrivaren Anders och hans motpol som är den mer jordnära, unga studenten Annika. Dessa två individer möts i 1960-talets Stockholm, under vänsterrörelsens tid. Anders stödjer vänsterns demonstrationer och protester medan Annika är mer kritiskt inställd till rörelsen, men trots det uppstår kärlek mellan dem.
Berättelsen om detta par föregås av en inledning i vilken Forsberg med stor inlevelse och detaljrikedom skildrar ett våningshus i Stockholm som byggts i slutet av 1800-talet. Där växte han upp, men det huset är numera borta. Det är huset som fått ge boken dess namn, även om inledningen till stor del är fristående från resten av berättelsen.
Vänstern, andligheten och laddade dialoger
Den ateistiska vänstern och den gudomliga andligheten möts i denna berättelse genom de två huvudpersonernas dialoger. Anders vurmar för socialismen, revolutionen och världspolitiken medan Annika menar att det bästa en människa kan ha är en gudstro. Dessa två motsatta ståndpunkter bidrar inte bara till att öka spänningarna mellan huvudkaraktärerna, utan gör även dialogerna mycket laddade, intensiva och levande.
Det är mötet mellan dessa kontraster som gör dialogerna till det bästa med hela boken. Genom dem förs nämligen inte bara själva berättelsen framåt utan det är huvudsakligen genom dessa som läsaren, steg för steg, verkligen får lära känna Anders och Annika. Deras inre, deras tankar, känslor, drömmar och ståndpunkter avslöjas i de livliga samtalen om socialismen, borgerligheten och andligheten de två älskande ofta har när de träffas, istället för att direkt beskrivas av författaren.
Detta är också vad som gör berättelsen om Anders och Annika till en mycket unik kärlekshistoria då det som får dem att hålla ihop och inte gå skilda vägar är deras gemensamma intresse för just diskussioner. Det gör berättelsen om dem till något djupare och mer komplext än en mer vanlig ”man möter kvinna och tycke uppstår”-historia.
Romanens röda tråd är dock andligheten. Vänstern är visserligen närvarande i större delen av berättelsen som en motpol, men är inte dess huvudsakliga fokus. Funderingarna om människans plats i världen, religion, det gudomliga och frågan om liv efter döden samt meningen med livet är vad som genomsyrar romanen från början till slut.
En annan stor behållning är språket som gör berättelsen lätt för läsaren att följa. Det är bra flyt i texten och boken är lättläst samtidigt som den är ett engagerande och tankeväckande verk.
Frågan om huset
I inledningen skriver Forsberg mycket om minnen av svunna tider och olika människor han känt samt saknaden av huset han växte upp i som en utgångspunkt. Minnen och att sakna någon präglar även berättelsen om Anders och Annika, i synnerhet när historien berättas ur Anders perspektiv. Vad som formar just Anders är nämligen hans minnen av, och saknad efter, människor som stått honom nära, men även tankarna på dem som inte längre lever. Han är en man som väldigt ofta står med ena foten i nuet och den andra i det förflutna och det formar honom i hög grad. Det viktiga är således kanske inte själva huset, utan snarare känslorna av saknad och de minnen som det kan förknippas med. Berättelsen om Huset kan på så sätt bli en mer relevant titel om boken läses som en berättelse om människans förhållande till det förflutna.
Huset kan även ha en symbol för kroppen såväl som själen och personligheten och utgör en viktig del av drömsymboliken. Enligt psykoanalysens grundare Sigmund Freud (1856-1939) är huset en symbol för kvinnan, i synnerhet modern. Huset i boken kan då möjligen, symboliskt sett, vara antingen Anders eller Annika eller, då de är varandras motsatser och representerar två olika sidor av mänskligheten, dem båda. Sett ur den här vinkeln har Forsbergs roman helt rätt titel, men dessa är dock endast två tolkningsmöjligheter av en djup, nyanserad berättelse som kan läsas på mer än ett sätt.
Berättelsen om Huset ger, enligt Forsberg själv, ett ”skenbart” intryck av att vara en splittrad snarare än enhetlig berättelse. Detta intryck är mycket riktigt skenbart då handlingen aldrig viker från den röda tråden. De välskrivna karaktärerna såväl som de laddade, livfulla dialogerna är oförglömliga, kärlekshistorien är unik och den nyanserade, djupa berättelsen fängslar och engagerar från början till slut.