Allt fler döms för brott mot lagen om hets mot folkgrupp (HMF). ”Främlingsfientliga hatbrott – ett växande problem”, skriver Forum för levande historia, och citerar en rapport från Brottsförebyggande rådet (BRÅ). Den senaste statistiken från BRÅ publicerades förra året och visar en ökning för anmälda brott med ”hatbrottsmotiv” på 29 procent på fem år.
Varför ökar då anmälningarna? En stor del av anmälningarna kommer från en ensam person, den misslyckade före detta polisen Tomas Åberg som kallar sig Näthatsgranskaren. Den 30 mars 2019 skrev Aftonbladet att Näthatsgranskaren ”har anmält 1000 svenskar för näthat”. Aftonbladet hade nominerat Åberg till ”Årets hjälte”, en nominering som hastigt drogs tillbaka efter att Nya Tider avslöjat att Åberg plågat ihjäl sina djur och sedan hållit sig utomlands tills preskriptionstiden för brottet gått ut (se NyT v.11/2018).
Vi har vid flera tillfällen granskat Näthatsgranskaren och kunnat konstatera att angiveriverksamheten tills alldeles nyligen var helt finansierad via skattesedeln. Åberg hade då fått ut 2,1 miljoner kronor av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF (se NyT v.42/2019).
Måltavlan för anmälningarna är ofta arga människor som uttrycker sig oförsiktigt i sociala medier angående till exempel rån eller våldtäkter. Nya Tider har flera gånger haft anledning att rapportera om åldringar som bötfälls för att ha skrivit arga inlägg om invandrade brottslingar, och då uttryckt sig i generella termer om en folkgrupp eller religion.
Den som följer Nya Tider vet också att polisen satsar extra hårt på just ”hatbrott”. Man har till och med en speciell hatbrottsgrupp inom polisen som specialiserar sig på detta. Allt efter politiska direktiv som tvingar polisen att prioritera dessa brott, samtidigt som våldtäktsanmälningar läggs på hög i brist på resurser. Det är självklart också en anledning till att antalet dömda för hatbrott ökar.
En tredje anledning till att fler blir dömda för HMF är att man hela tiden flyttar gränserna för vad som är straffbart. Tage Erlander sade 1965, angående de raskravaller som då skakade USA: ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden”. Detta uttalande hade i dag gett den socialdemokratiske landsfadern om inte fängelse så i alla fall dryga böter.
I NyT v.3/2020 rapporterade vi om att regeringen tillsatt en utredning som skulle se om det gick att förbjuda Tyrrunan, eftersom det är Nordiska motståndsrörelsens symbol. Utredarna kom fram till att det skulle vara för komplicerat att ändra lagen, men menar att den befintliga HMF-lagen ändå kan vara tillräcklig, eftersom vad som är olagligt är en bedömning som varierar över tid:
”Bedömningen av en symbol, såsom tyrrunan, kan även förändras med tiden eftersom bedömningen skall göras utifrån rådande värderingar i samhället.” Det som är lagligt i dag kan alltså vara brottsligt i morgon. Och vem är det som avgör ”rådande värderingar”? Jo, det är den som skriker högst. I dag är det en klick politiskt korrekta kändisar och politiker som med systemmedia som megafon kan ge sken av att vissa värderingar råder i samhället, trots att de knappast är representativa för majoriteten av befolkningen.
Men mycket tyder på att det faktiska missnöjet med mångkulturen ökar, och inte bara det mest uppenbara att Sverigedemokraterna får allt fler sympatisörer. I januari 2018 publicerade Forum för levande historia en rapport som man låtit Novus göra, och som visar att nästan hälften av de tillfrågade tror att rasismen kommer att öka något eller mycket det kommande året. Detta var alltså när erfarenheterna från migranttsunamin 2015/2016 börjat sjunka in och vi kunde se en markant ökning i sexualbrott.
För två år sedan publicerade också högskolan i Gävle en Mångfaldsbarometer, där man kunde konstatera att det främst är kvinnor som blivit ”negativt inställda till mångfald”. Det var de mest negativa siffrorna som skolan fått fram sedan man började mäta år 2005.
Det finns alltså fog för att säga att befolkningens attityd till mångkultur och invandring blir allt mer negativ, och det är i det ljuset man ska se politikernas och myndigheternas ansträngningar att tysta uttryck för detta.
Veckans debattör, den brittiska konservativa förgrundsgestalten Gregory Lauder-Frost, tar upp en rad åsikter som jag inte tänker ge mig i kast med att värdera eller bemöta här, men han nämner en intressant aspekt som jag skulle vilja spinna vidare på: jämlikhet. Vi har haft ett huvudbry om hur vi ska översätta det engelska ordet ”equality”. Det saknar en exakt översättning och motsvarar i svenskan en blandning av begreppen ”jämlikhet” och ”vi är alla lika”. Det representerar en skala från att alla ska vara lika inför lagen, ha rätt till utbildning utan att behöva vara födda i en aristokratisk familj etc (jämlikhet), till uppfattningen att alla är lika, det vill säga att alla föds som oskrivna blad och skillnader mellan kön och etniska grupper vad gäller prestationer och positioner i samhället bara beror på att de möts av ett diskriminerande system. Som jag förstår texten så vänder sig Lauder-Frost mot tanken att vi alla i grunden är lika.
Tanken på att alla av samhället ska behandlas lika, oavsett vilken familj eller social status man föds in i, är tilltalande. Det var också det som antirasister från början ville; att hudfärg inte skulle inverka på om någon till exempel blev anställd, utan bara individens kompetens. Vänstern har dock omtolkat jämlikhet till ”alla är lika”. Och om alla är lika så borde arbetsplatser, företagsstyrelser etc exakt spegla sammansättningen av befolkningen. När det visar sig att det inte är så, så beror på en ”rasistisk struktur”, enligt denna logik. Vänstern vill då kvotera för att uppnå ett ”jämlikt utfall”. Man ställer alltså hela tanken med jämställdhet på huvudet och kvoterar in personer med sämre kompetens men med ”rätt” hudfärg. Det är rasism om något.
Vi har alltså i dag ett samhälle som är allt mer rasistiskt mot alla som inte tillhör en omhuldad etnisk eller sexuell minoritet, samtidigt som polisen gör allt för att stoppa befolkningen från att uttrycka missnöje med detta. Men missnöjet ökar snabbt, och i längden går folkviljan aldrig att hålla tillbaka.
