Nya Tider på plats: Brutala scener i farmarmordens spår i Sydafrika

Det luktar blod i det lilla rummet.

Fyra rostade smörgåsar ligger på diskbänken. De har bretts med smör och marmelad. Men 73-årige Monty McCormack och hans nioåriga sondotter Kayla hann aldrig äta av dem. Istället är farfars blod smetat över väggen vid Kaylas säng, där han blev ihjälslagen med en kofot. En mörk blodfläck färgar flickans kudde, med motiv från Disneyfilmen Frost.

Kaylas blod finns i förrådsutrymmet intill, där hennes kropp hittades. En av blodfläckarna är ett skoavtryck på en trave av cementsäckar. Förmodligen gjorde flickan motstånd innan mördarna ströp henne till döds, förklarar familjens grannar för oss.

Kaylas pappa och mamma − Kennith McCormack, 42 och Marietjie Meyer, 46 − återfanns ett hundratal meter därifrån, vid huset som de nästan hade byggt färdigt. Marietjie hade blivit ihjälslagen med ett trubbigt föremål − förmodligen den hammare som låg kvar under hennes kropp, berättar grannen när vi kommer till den stelnade blodpöl hon hittades i. Kennith mördades med en spade, och hans kropp återfanns i undervegetationen ett stenkast från huset.

På flera sätt stämmer mordet på familjen otäckt väl överens med vad vi fått höra från de vita farmare vi pratat med. Mest slående är att inga värdesaker tycks vara borta, utom familjens fyrhjulsdrivna Mercedes-Benz − och den hittades övergiven och uppbränd i Greenhills några kilometer från mordplatsen. Det ligger till och med småpengar kvar på sängen där Monty slogs ihjäl. Mördarna tycks ha drivits av and­ra motiv. Sättet att döda offren på vittnar snarast om iskallt hat.

Rasistiska motiv erkänns inte

Den officiella linjen från regeringspartiet ANC är att vita farmare är utsatta enbart för att de är rika och mördarna är ute efter pengar och värdesaker. Men Kennith, Marietjie och Kayla var en fattig familj som kämpade för att skapa sig en framtid. Deras svarta granne, 54-årige Sello Matume, äger marken som den vita familjen arrenderade och förklarar att Kennith verkade närmast desperat när han förra året kom till Matume för att hyra en tomt på omkring en hektar och bygga sig ett hus där.

− Jag såg att den här killen hade det kämpigt. Frun hade just förlorat jobbet och han var också arbetslös, förklarar Matume för Nya Tider.

Tvingades Kennith se på medan mördarna dödade hans fästmö, som är så vanligt vid farmarmorden i Sydafrika? Varför hade mördarna bundit lilla Kayla bara för att sedan döda henne? Ingen vet säkert − och som vanligt finns inga spår efter mördarna. Mordplatsen är inte ens avspärrad när Nya Tider kommer dit, och familjens hundvalpar − som vi bara kan hoppas att grannarna tar över ansvaret för − rör sig fritt i rummet där Monty slogs ihjäl. En hel familj har mördats med kallblodig brutalitet, och polisen verkar knappt bry sig.

Från både människorättsaktivister och politiker får Nya Tiders reportageteam höra att Sydafrikas poliskår är genomkorrumperad och inkompetent, till stor del på grund av att man sedan maktövertagandet 1994 har kvoterat in mängder av lågkvalificerade svarta i poliskåren. En mycket liten andel av morden över huvud taget, och farmarmorden i synnerhet, klaras någonsin upp. Några av dem vi pratar med menar dessutom att polisen, åtminstone i vissa distrikt, är extra obenägen att lösa brotten när offren är vita.

Ett exempel av många är Andry Louw, som blivit utsatt för sex inbrottsförsök sedan december. Vid det sista av dessa blev en av hans vänner huggen med en machete innan Andry lyckades jaga iväg angriparna genom att skjuta varningsskott med sin pistol. När vi pratar med honom en månad senare har polisen fortfarande varken hört hans knivhuggne vän eller gjort någon brottsplatsundersökning. Däremot har Andry förhörts för de varningsskott han avfyrade, och fick nästan sin pistol beslagtagen trots att det förmodligen var vapnet som hindrade dem från att bli dödade. Till sist fick han behålla vapnet, men ingenting har gjorts för att få fast angriparna.

− Jag vill inte säga det, men jag måste nog: Jag tror att det är för att jag är vit, säger Andry när Nya Tider frågar varför polisen tycks strunta i brottet.

Mycket tyder på att rasistiska motiv är vanliga när vita människor mördas i Sydafrika, och särskilt vid farmarmorden. Angriparna tycks snarare vara ute efter att terrorisera offren än att råna dem på värdesaker. Ibland rör de inte ens värdesakerna, andra gånger stjäl de endast mobiltelefoner och vapen. I vissa fall har gärningsmännen sagt rakt ut att de inte är ute efter pengar utan efter att skada och döda.

Vid vissa av morden uppvisar gärningsmännen dessutom färdigheter som tyder på militär träning. Flera av de sydafrikaner vi pratar med berättar att det finns misstankar om att delar av regeringspartiet ANC:s väpnade gren, Umkhonto we sizwe − ”Nationens spjut” − fortfarande i hemlighet är aktiva och tränar mördare för att driva bort de vita ur Sydafrika. Några egentliga bevis finns inte, och ANC vägrar trots upprepade påstötningar att ens beordra en utredning om motiven och metoderna bakom farmattackerna.

Inte heller väcker mordet på Kennith, Marietjie, Kayla och Monty i Randfontein strax utanför Johannesburg särskilt stor uppmärksamhet. När Nya Tider anländer till mordplatsen har det ännu inte blivit mer än en notis i lokalpressen. Vi är de första journalisterna som besöker mordplatsen. Först två dagar senare, efter att Nya Tiders bilder blivit virala på Facebook och människorättsgruppen PRAAG tagit upp mordet på sin hemsida, vaknar lokalpressen och börjar ge händelsen lite mer utrymme.

Mer än så blir det inte. I våldets Sydafrika är det ett mord i mängden.

Ett helt vanligt rasistiskt massmord

− Att vara vit farmare i Sydafrika är det yrke i världen där du löper störst risk att bli mördad, säger Henk van de Graaf. Han är biträdande chef och presstalesman för TAU-SA, Transvaal Agricultural Union, en organisation som företräder kommersiella farmare i Sydafrika.

− Internationellt sett är antalet mord ungefär nio per 100 000 invånare, vill jag minnas. I Sydafrika som helhet är den 54. För farmare är den 138, högre än för något annat yrke i världen, förklarar van de Graaf vidare.

Siffrorna är av nödvändighet konservativa uppskattningar. Polismyndigheternas statistik är nästan oanvändbar − polisen är ineffektiv, korrumperad och i händerna på regeringspartiet, som har ett intresse av att manipulera statistiken så att den ser mindre usel ut. Dessutom vägrar polismyndigheterna, efter regeringsdirektiv, att bokföra brottslingar och brottsoffer efter ras- eller stamtillhörighet. Uppskattningar som gjorts av bland andra människorättsorganisationen Genocide Watch anger att omkring 70 000 vita sydafrikaner dödats sedan 1990. Omkring en miljon av landets drygt fem miljoner vita, mestadels engelskspråkiga, har flytt till andra länder.

Situationen för landets vita farmare är ännu värre och har liknats vid ett folkmord. Av de cirka 80 000 vita farmare som fanns i landet 1990 brukar uppskattningar göra gällande att 3 000 till 4 000 har mördats. TAU-SA föredrar dock att göra sina listor närmast överdrivet samvetsgrant för att inte kunna anklagas för att överdriva, och inkluderar endast personer som med säkerhet räknats som kommersiella farmare och mördats i en farmattack. På deras listor över dödsoffer finns i dag 1 086 farmare och 442 anhöriga, förutom ett antal arbetare och besökare.

När Nelson Mandela dog i slutet av 2013 var det många som fruktade att radikala svarta grupper skulle försöka genomföra en masslakt på landets vita befolkning. Dessa farhågor infriades lyckligtvis inte, men van de Graaf säger att farmattackerna däremot ökade.

− Attackerna har eskalerat sedan Mandelas död, det är en tydlig trend, säger han.

2015 resulterade 318 farmattacker i 64 dödsoffer, enligt TAU-SA:s mycket noggranna listor. I dag finns bara omkring 35 000 vita farmare kvar i landet. För att ge perspektiv åt siffrorna, kan man föreställa sig att det i en stad av Åkersbergas eller Varbergs storlek hade skett fem brutala överfall och ett mord varje vecka. I samtliga fall riktade mot helt oskyldiga familjer: mammor, pappor, barn, gamla.

Även TAU-SA tror att någon organiserad kraft ligger bakom en del av farmattackerna.

− Intressant är att i några av det fåtal fall där mördarna har kunnat åtalas, har vi sett att spåret har kunnat följas från exempelvis Potgietersrus i Limpopo till Soweto som ligger 300 kilometer därifrån. Det har utförts av killar som kommit från Soweto, Mamelodi och sådana platser, och de har angripit med något som liknar militär precision. Vi tror alltså att det finns någon slags organiserad kraft bakom. Vilka det är vet vi inte, eftersom polisen vägrar att undersöka det. Vi har bett om en särskild utredning av farmattackerna, av vad som ligger bakom, men polisen håller sig till sin officiella förklaring att det är ”bara vanliga brott”, förklarar Henk van der Graaf.

Van de Graaf berättar att angriparna i vissa fall väntat tills farmarfamiljen, som i de flesta fall är djupt kristen, åkt till kyrkan på söndagen. Sedan har de gjort inbrott och lastat alla värdeföremål i en bil. Men istället för att köra därifrån med bytet, har de väntat på att familjen ska komma hem.

− Sedan har de blivit torterade i timtal med heta strykjärn, kvinnor som blir våldtagna och så vidare, och sedan har de mördats. Det är inte ”vanlig brottslighet”. Om du vill ha TV:n så tar du den och sticker. Varför vänta på att människor ska komma hem för att tortera och mörda dem?

”Det här är vårt land också”

De vita minoriteterna i Sydafrika känner sig i dag hårt pressade. Från svarta aktivister hörs allt oftare slagordet ”kill the Whites” − ”döda de vita”. På sistone har frasen även setts på universiteten, där svarta studenter haft den på T-tröjor och klottrat den på väggarna. Aktivister har rivit ner statyer som påminner de vita studenterna om deras historia, men som det svarta socialistpartiet Economic Freedom Fighters (EFF) menar är förknippat med apartheid och därför måste bort.

En av de anhöriga till mordoffer som Nya Tider intervjuar berättar för oss att det lokala ANC-styret till och med skyller de ständiga elavbrotten på det vita apartheidstyret före 1994, eftersom generatorn i distriktets kraftverk installerades under apartheidtiden och nu går sönder allt oftare.

− De kanske kunde fundera på att byta generator istället, 22 år efter att ANC tog över? Allt är faktiskt inte de vitas fel. Visst har vi gjort misstag, men vi har gjort bra saker också. Hade det inte varit för oss så hade de inte haft någon generator till att börja med.

Många vita sydafrikaner har förlorat hoppet och funderar i dag på att lämna landet de tidigare styrde över. Men hos många finns också motståndsvilja kvar. Andrys vän André, som blev huggen med machete och har handen i förband när Nya Tider träffar honom, säger att han tror att många vita sydafrikaner kommer att vara beredda att försvara sig om de pressas tillräckligt.

− Det här är vårt land också. Allt vi vill är att leva här i fred och att vi alla hjälps åt, men om de driver oss till inbördeskrig så får de skylla sig själva. Vita betalar 90 procent av skatterna i det här landet, så vad tror ni skulle hända om vi helt enkelt slutade att betala skatt? Vi har fortfarande makt, det gäller bara att bestämma oss för att använda den.