På senare tid har två debatter om organisationsförbud rasat parallellt. Det har gällt Nordiska motståndsrörelsen (NMR) och Islamiska staten (IS). I praktiken har dock IS-terrorister fått fri bostad och försörjning, samtidigt som NMR i allt väsentligt förbjudits.
I Sverige är det inte förbjudet att ha en viss ideologi eller att propagera för den, såsom det är i vissa andra länder. Svensk lagstiftning har i stället valt att straffa ”hets och missaktning”, vilket är ett individuellt brott. Genom åtalen mot deltagare i NMR:s demonstration i Göteborg, som vi skriver om i detta nummer, har man dock i praktiken gjort det kriminellt att ”vistas i närheten hela dagen”, som det står i förundersökningen.
Genom att samtidigt göra det omöjligt för NMR att öppna bankkonton har man kommit så nära ett organisationsförbud som det bara går, utan att det formellt står i lagen. Om åtalen mot NMR leder till fällande dom innebär det en kraftig förändring och utvidgning av hur lagen om hets mot folkgrupp tolkas.
I Sverige är det omöjligt att kriminalisera deltagande Islamiska staten, eftersom den i svensk lagstiftning klassas som en förening. Och eftersom det är föreningsfrihet kan bara individuella brott straffas som begåtts i IS tjänst. Det är därför alla IS-krigare som nu vill (åter)invandra påstår att de bara bakat bröd eller kört ambulans.
Det är lätt att se inkonsekvensen. Det blir än mer slående med tanke på det bestialiska barbari som IS med frenesi ägnar sig åt, samtidigt som NMR-medlemmar anses begå brott på grund av att den organisation de visar sympati för vill ”att raser ska hållas åtskilda”, som det står i polisens förundersökning.
Det är uppenbart att den avgörande skillnaden är att medan IS ”bara” mördar vanliga civila – i Mellanöstern och Sverige – så riktar sig NMR direkt mot makthavare och pekar ut dem som folkförrädare.
