En politiker ska tjäna folket, heter det. När man tittar på de etablerade partiernas inställning verkar uppfattningen vara den motsatta, och ju högre upp i hierarkin, desto längre bort från folket och folkviljan verkar politikerna vara.
I detta nummer tar vi upp turerna kring vägtullarna i Göteborg. Flera partier hade i valrörelsen 2006 sagt att de var emot tullar, men svängde efter valet och införde tullar ändå. Det blev en proteststorm hos folket och efter en namninsamling tvingades politikerna att anordna en folkomröstning i frågan. Det blev ett tydligt nej, men politikerna tänker ändå ha kvar tullarna.
Demokratiskt?
Detta påminner om den riktigt brännheta frågan i dagens Sverige, invandringen av över 100 000 människor per år från främst arabvärlden och Afrika. Invandringsvolymen är tabu att ifrågasätta, det är bara ”utmaningen” med integrationen som får diskuteras. Sverigedemokraterna, som föreslår att Sverige anpassar sin invandring till nivåer som finns i våra grannländer, utmålas som rasister. Någon folkomröstning om invandringspolitiken kan inte tillåtas, trots att det är en fråga som redan förändrat det svenska samhället till oigenkännlighet på bara något årtionde.
En enda gång har en sådan omröstning hållits. Det var 1988 i den lilla skånska kommunen Sjöbo, tack vare centerpartisten Sven-Olle Olsson och hårt arbete från många idealister. Att folkomröstningen tilläts kanske berodde på att man tänkte att det var en liten landsbygdskommun som ännu var naiv eftersom man inte haft någon erfarenhet av mångkulturen. Kanske ville man få lite demokratisk fernissa på det mångkulturella projektet. Det blev ett rungande nej, nästan 70 procent röstade emot mottagande i kommunen.
Resultatet blev att Sjöbo därefter utmålades som rasismens fäste, inga fler omröstningar om invandringen har därefter hållits någonstans i Sverige. Migrationsverket har slagit upp sina förläggningar på ort efter ort trots befolkningens uppenbara ovilja. Sedan omröstningen i Sjöbo har makthavarna gjort stora ansträngningar för att täppa till detta demokratiska hål, bland annat antog man en ny grundlag där det dels krävs fler underskrifter i en kommun för att få till stånd en folkomröstning (10 procent av befolkningen mot 5 procent tidigare), dels har man gett kommunfullmäktige möjligheten att genom ett enkelt ”demokratiskt” majoritetsbeslut ändå stoppa folkomröstningen.
Föraktet mot folkviljan märks också på EU-nivå. När folket i Europa sade nej till en EU-superstat, i och med den så kallade EU-konstitutionen, så tonade politikerna bara ned retoriken om EU-president och EU-hymn lite, och lanserade samma förslag igen, nu kallat Lissabonfördraget. Men i denna andra omgång fick inte längre folket vara med och tycka till, de hade ju röstat ”fel” förra gången, nu skulle bara regeringarna godkänna fördraget. Det enda land som folkomröstade, eftersom landets grundlag kräver det, var Irland – med ett rungande nej som resultat, trots att samtliga etablissemangspartier stod på ja-sidan. Man vad gör det? Gör om gör rätt! Efter lite ”morot och piska” fick man så till slut även Irland att rösta ”rätt”. Sveriges politiker hade så klart ratificerat Lissabonfördraget redan innan Irland tvingats rösta ja.
Svenska politiker verkar tycka att folkomröstningar är direkt odemokratiska, i alla fall om resultatet inte faller dem i smaken. Till exempel folkomröstningen i Schweiz år 2009, där folket sade nej till att nya minareter skulle få uppföras i landet, har fördömts av det svenska etablissemanget som ”odemokratisk”. De har definierat om demokrati till att beteckna resultatet, inte beslutsprocessen. Den schweiziske socialdemokraten Andreas Gross uttalade sig på liknande sätt som sina svenska kollegor: ”Vi måste skydda direkt demokrati från majoritetens tyranni.”
I politikernas ögon verkar demokrati vara att folket röstar som politikerna vill, inte att politikerna ska följa folkviljan.