Fredagen den 28 augusti skulle Rasmus Paludan, partiledare för det danska invandringskritiska partiet Stram Kurs, tillsammans med gatukonstnären Dan Park genomföra ett möte i den etniska enklaven Rosengård i Malmö. De båda hade planerat att där framföra kritik mot bland annat islam och islamisering, och Paludan hade i förväg låtit veta att han också hade för avsikt att bränna ett exemplar av Koranen.
Den 11 augusti meddelade polisen att sammankomsten inte skulle få mötestillstånd, med hänvisning till den allmänna säkerheten. I klartext betyder motiveringen förstås att områdets invånare förväntas bete sig våldsamt, och att polisen inte förmår eller vill hantera sådana våldsamheter.
Även om det nu handlar om en enskild manifestation på en viss plats, blir de principiella konsekvenserna oroväckande. Till att börja med visar det nekade tillståndet och dess motivering att polismakten i praktiken har överlämnat vissa områden till annan makt. Det innebär i sin tur att det så kallade våldsmonopolet, som traditionellt sett endast ska tillhöra just polisen, i dessa områden tillhör någon annan.
I de etniskt besvärliga områden som numera kantar varje större stad i Sverige, avgörs alltså vad som kan sägas och visas inte av svensk lag, utan av de boendes kulturella tillhörighet. I fallet Paludans stoppade besök i Rosengård sätter islamister, eller åtminstone våldsbenägna muslimer, yttrandefrihetens gränser.
En intressant aspekt av detta fall är också att Paludan har hållit ett stort antal möten i sitt eget land, där han även bränt Koranen, vilket väcker frågan om Sverige är farligare än Danmark. Med vår extrema invandringspolitik är så troligen fallet, men en viktigare faktor är sannolikt att svenska myndigheter är betydligt mer villiga att tillmötesgå kulturella och religiösa krav från våldsbenägna grupper. Ett litet exempel på denna undfallenhet är att den svenska polisen rentav har kompletterat uniformen med en islamisk slöja för den som så önskar, den enda tillåtna anpassningen av denna uniform.
Att många förorter i hög grad styrs av klaner, kriminella gäng och religiösa auktoriteter har varit känt länge, och förefaller allt mer accepteras av svenska makthavare. När dessutom polisen retirerar från sin uppgift, i en mängd områden med en stor utomeuropeisk befolkning, blir det svenska samhällets svaghet än tydligare.
Det finns i närtid för övrigt många fler exempel på denna undfallenhet, som när en kvinnlig polis valde att gå ned på knä och upprepa slagord från Black Lives Matter, i stället för att avhysa en otillåten demonstration. Ett annat exempel, som vi tar upp i veckans nummer, är att poliser behöver eskort för att ta sig till och från arbetet i mångetniska Rinkeby.
Enligt Dan Park ska den polis som meddelade honom om det nekade demonstrationstillståndet ha sagt att brännande av Koranen under vissa omständigheter kan ses som hets mot folkgrupp. Då börjar vi i Sverige närma oss en lag mot hädelse, där religioner och deras uttryck helt ska fredas från eventuell kritik, en inte alls otänkbar utveckling. Europeiska befolkningar i Europa, och svenskar i Sverige, kastas alltså plötsligt tillbaka ett antal århundraden för att nyligen anlända grupper kolonisatörer kräver det.
För européer är det självklart att tankar, åsikter, ideologier och religioner kan kritiseras, men uppenbarligen räcker det numera med ett antal aggressiva förortsbor för att svenska myndigheter snabbt ska tumma på grundläggande rättigheter.
Också många svenskar lär tycka att koranbränning är en onödig och föga konstruktiv provokation, men även sådana ska skyddas av svensk lagstiftning. Rättigheter som vunnits genom historien ska vi inte lättvindigt kasta över bord, framför allt inte som en eftergift till människor som inte hör hemma i vårt land.
