“Mona i maskopi med media”

I förra numret av Nya Tider skrev Åke Blomdahl en kritisk artikel om Folkets demonstration (FD) som hölls på Norrmalmstorg i Stockholm den 19 mars. Jag var en av talarna, men ger honom ändå rätt. Åke Blomdahl och jag känner varandra. Trots det skrädde han inte orden. Jag hade ingen aning om hans artikel och det hedrar både honom och tidningen att man sätter sanningen först.

Efter demonstrationen åkte jag därifrån tillsammans med arrangörerna. Redan då kände vi som Åke Blomdahl att FD kunde uppfattas som räddhågset och politiskt korrekt samt mästrande. Arrangörerna hade i god tid bett att få läsa talen i förväg. Jag satte ihop ett utkast, skickade iväg, åkte därefter bort. Kort därpå fick jag datorkrångel och kunde inte följa några interna diskussioner. Jag kom tillbaka, höll mitt tal och står för vartenda ord jag sade. Efter alla missfirmelser i media efter demonstrationen den 30 januari kände jag mig tvingad att redovisa FD:s avsikter, men i framtiden gör jag inga fler förödmjukande deklarationer av självklarheter angående demokrati.

I USA under 1950-talet krävde senatorn Joseph McCarthy helt godtyckligt demokratiförklaringar av människor. Många vägrade. Som bekant så flyttade Charlie Chaplin till Schweiz för att slippa förföljelser. Liknande utpressningsmetoder använder numera Mona Sahlin och Sveriges journalistkår. Står man på samma plats som någon med fel åsikter och inte stöter bort den människan (oavsett om man känner personen eller inte) så måste man avge en deklaration att man inte själv omfattas av samma åsikter. Så trång är den svenska åsiktskorridoren. I kulturrevolutionens Kina under Mao Zedong tvingades människor att gråtande göra avbön inför rödgardisterna. Samma förtryckarådra pulserar friskt inom media och Mona. De inser nog inte att de är McCarthys och Mao Zedongs efterföljare.