Den fjärde december 1769 berättar skalden Johan Gabriel Oxenstierna i sin dagbok att de två skalderna Olof Kexél och Olof Bergklint ”kommo till mig [Johan Gabriel Oxenstierna] ock förmådde mig att med dem gå till Commissarien Lisander [Anders Lissander] för att där se på Bellmans upptåger [upptåg]. Jag följde med dem, ock har ännu i all min lifstid ej skrattat så mycket som i qväll [kväll]. Bellman har inrättat en Orden till Bacchi ära, hvaruti ingen får bli intagen som ej till det minsta två gångor [gånger], för allas åsyn legat i rännstenen. Han håller detta Capitel ibland, dubbar Riddare, alt efter som förtjänta ämnen framkomma, ock i kväll höll han en Parentation [biografiskt minnestal] öfver en död Riddare; alt på vers satt efter Operastycken. Han sjunger sjelf [själv] och spelar på Cittra. Hans gester, hans röst, hans spelning som äro oförlikneliga föröka ännu mera det nöjet man har af sjelfva versen som är al[l]tid vacker, ock som innehåller tankar, ömsom löjliga, ömsom sublime, men al[t]id nya, al[l]tid starka, al[l]tid oväntade, öfver hvilka man ej kan undgå att häpna, ock antingen komma utom sig af förundran eller af skratt.”
Oxenstierna blev så imponerad och road av Carl Michael Bellmans upptåg och påhitt att han gick för att lyssna på skalden en gång till två dagar senare. Efteråt konstaterar han i sin dagbok att Bellman var ”ett värkeligt [verkligt] snille”.
Vid den här tiden var Carl Michael Bellman tjugonio år och stod under kommerserådet Anders Lissanders beskydd. Han hade flyttat in hos Lissander efter att hans föräldrar dött fyra år tidigare.
Bellmans tidiga liv och karriär
Carl Michael Bellman föddes den fjärde februari 1740. Han var son till ämbetsmannen Johan Arndt Bellman och Catharina Hermonia. Han utbildades i hemmet av informatorer och i Bellman. Biografin noterar Carina Burman att Bellman i december år 1757 ansökte ”om att antas som tjänsteman vid Riksbanken”. Trots hans svaga kunskaper när det gällde matematik och räkenskaper anställdes Bellman vid Riksbanken, som på den här tiden hette Rikets ständers bank, och arbetade där fram till år 1763. Burman konstaterar att anställningen av Bellman ”måste betraktas som ett svårt fall av svågerpolitik, och kanske till och med korruption”. Fram till genomdrivandet av Förenings- och säkerhetsakten år 1789 var det dock inte ovanligt att kontakter spelade större roll än meriter vid ansökan till ämbeten. Detta arbete var däremot inte avlönat och Bellman bodde därför, enligt Burman, hos sina föräldrar.
Hos familjen Bellman var dock pengar, som Burman skriver, ”ett bekymmer” då familjefadern hade finansiella problem, vilket ledde till huset fick säljas. Även Carl Michael Bellman själv blev högt skuldsatt och i ett brev till kung Adolf Fredrik, daterat i september 1763, nämner han att han måste fly till Fredrikshald i Norge på grund av skulderna. Det råder dock stora oklarheter om Bellman faktiskt gjorde verklighet av sina tankar att fly till Norge. Vad man däremot vet är att han 1763 beviljades avsked från banken samt att hans skulder betalades.
I samband med att han sökte tjänst vid banken började Bellman skriva. År 1757 publicerades hans översättning av David von Schweinitz’ verk Evangeliska dödstankar, vars innehåll utgjordes av religiösa dikter, och året därpå debuterade Bellman med egen satiriska skrift Tankar om Flickors Ostadighet i vilken han kritiserade unga 1700-talsflickors flirtande och koketteri och som, enligt Burman, ledde till debatt. Den 14 maj 1759 skrev han en födelsedagsdikt till kung Adolf Fredrik, vilket tycks vara den första hyllningsdikten till en medlem av kungafamiljen.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.