Den 25 maj valdes oligarken Petro Porosjenko till Ukrainas nya president. Han är känd som ”Chokladkungen” eftersom han blivit mångmiljardär genom bland annat sin sötsakskoncern Rosjen.
Enligt International Foundation for Electoral Systems, IFES, röstade 18 miljoner av Ukrainas befolkning på över 45 miljoner i presidentvalet. Av de 35,5 miljoner röstberättigade deltog 50,76 procent enligt de slutgiltiga siffrorna från IFES. Värt att känna till är att IFES är skapat och finansierat av United States Agency for International Development, USAID, som har anklagats för att hjälpt till att genomföra kuppen i Kiev tidigare i år. Nya Tider skrev i en artikelserie förra året ingående om USAID:s undergrävande arbete i bland annat Bolivia. Regeringen i Bolivia slängde ut ”hjälporganisationen” från landet som en följd av denna subversiva verksamhet, något också Ryssland gjort tidigare.
Regimen i Kiev hävdar själva att över 60 procent deltog i presidentvalet den 25 maj, en siffra bara delar av västmedia valt att rapportera som sanna.
Flera bedömare menar dock att valdeltagandet var betydligt lägre än 50 procent, något Nya Tider rapporterade om i förra numret. Även om IFES:s siffror stämmer så är de betydligt lägre än när Ukrainas landsflyktige president Viktor Janukovitj valdes i februari 2010, då över 69 procent av de röstberättigade deltog i valet.
Oligark blir blodbesudlad president redan första arbetsdagen
Den 26 maj, dagen efter valet, beordrade Ukrainas nyvalde president Porosjenko ett luftanfall mot den internationella flygplatsen i Donetsk, huvudstad i Folkrepubliken Donetsk.
Även en järnvägsstation och centrala delar av staden angreps från luften med över hundra döda bland självförsvarsstyrkorna och civilbefolkningen som följd.
Luftangreppen mot den civila flygplatsen följdes upp av en omfattande luftlandsättning av falskärmsjägare, som flögs in med hjälp av tiotals Mi-8 transporthelikoptrar.
Försvararna av flygplatsen överrumplades av det massiva anfallet och tvingades med svåra förluster överge flygplatsområdet. På eftermiddagen började det regna och Kiev tvingades dra tillbaka sitt luftunderstöd. Folkmilisen lyckades då med hjälp av tillskyndande förstärkningar återta delar av flygplatsen, men drevs sen ut under natten då flyganfallen återupptogs.
Kievs styrkor uppgavs bestå av luftburna enheter ur reguljära armén och nationalgardister. De sistnämnda förföljde de flyende federalisterna och drog sig inte ens från att skjuta på rödakorsmärkta fordon som försökte evakuera sårade från de hårda striderna. Chauffören i ett av dessa fordon sköts ihjäl av en prickskytt varpå lastbilen med sårade på flaket välte, något Euromajdan-anhängarna inom och utom landet sedan skröt om i sociala medier. Efter det besköts den välta lastbilen och de omkringkastade sårade med bland annat raketgevär. Dödstalen som angavs varierade mellan en och 35. Krigspropagandan har gjort det svårt att ens efteråt veta det korrekta antalet dödade vid denna incident. Vad som dock står klart är att det bara är ett av många brott mot krigets lagar som Kiev begått sedan man satt in militären mot de som vägrar låta Ukraina upptas i EU och NATO.
Enligt uppgifter från båda sidor hade Kievs prickskyttar, som tillsammans med luftangreppen tros ligga bakom en stor del av självförsvarsstyrkornas förluster, fått order att sikta på underlivet. Det ovanligt stora antal skadade federalister som träffats i eller kring skrevet tyder på att dessa uppgifter stämmer. Även i detta fall roade sig Kiev-anhängare med att skadeglatt påtala detta och hånfullt kommentera bilder på skadade i olika sociala media. Syftet med detta tilltag lär vara att demoralisera de som gör motstånd mot regimen i Kiev. Reaktionen av ilska och indignation, från de alltfler ukrainare som vägrar acceptera den nya ledningen i Kiev, tyder dock på att den väststödda presidenten och de som gett ordern inte lyckats med sitt uppsåt.
Samma dag inledde Kiev också markoffensiver mot flera städer, bland annat Mariupol. Strax innan eller under flera av anfallen stängde Kiev av elförsörjningen och mobilkommunikationen.
Innan dagen den 26 maj var till ända hade rekordmånga människor dödats i östra Ukraina, varav många civila. Detta rapporterade inte alls av västmedia, med ett undantag – den nederländska dagstidningen De Volkskrant. De påtalade just det faktum att det var den nye presidentens första arbetsdag och visade bilder på flera av de civila som dödades denna dag. Nya Tider publicerade i förra numret ett foto ur nämnd tidning.
Stridsflyg mot civila
Måndagen den 2 juni vid 15-tiden på eftermiddagen bombade Kievs stridsflyg de centrala delarna av Luhansk, huvudstad i Folkrepubliken Luhansk. Målet var den administrationsbyggnad som den nyutropade republikens politiska ledning sitter i. Flera ostyrda 80 millimeters raketer av typen S-8KOM avfyrades från ett ukrainskt attackflygplan av typen Su-25. Förmodligen avfyrades samtliga 20 högexplosiva raketer som får plats i en av de två raketkapslarna på stridsflygplanet, eftersom det totala antalet kratrar som senare hittades överensstämmer väl med denna siffra.
Raketerna slog ner i en tämligen rät linje i en park, där trädkronor klövs, sedan över en gata framför stadshuset för att slutligen träffa själva byggnaden. Kratrar återfinns efter hela denna nedslagsväg liksom hål i byggnaden där de sista raketerna slog in. Åtta människor dödades, varav fem kvinnor, och minst elva skadades när deras kroppar perforerades och slets sönder av de taggiga splittren som raketerna var fyllda med. Samtliga människor som dödades vid Kievs flygbombning av en stadskärna med kontors- och flerfamiljshus var civila.
En av de som dödades var Folkrepubliken Luhansks hälsominister Natalia Arkhipova, som stod vid ingången och talade med en annan kvinna när raketerna slog ner och spred sin dödliga last. Bilderna och filmerna som togs strax efter flygräden är ohyggliga. Döda och svårt skadade människor ligger utspridda framför den administrativa byggnaden. En kameraman, som oavbrutet skriker i ångest och frustration över det han bevittnar, filmar bland annat en kvinna i röd blus som ligger söndertrasad med avslitna ben nära två andra tillsynes döda kvinnor. En av dessa är hälsominister Arkhipova. Den okända kvinnans svåra skador och kroppens onaturliga position gör att hon verkar död, tills hon vänder upp ansiktet mot kameran och med lugn och normal röst ber att få låna en telefon. Det är oklart om hon ville ringa efter hjälp eller ta farväl av sin familj, för kort därpå avlider hon. Kameramannen chockas av detta liksom de flesta som sett detta ohyggliga videoklipp.
Brandkåren lyckades senare stoppa branden som utbröt i den stora byggnaden och hindrade därmed att skadade brann inne. Panik utbröt i staden när befolkningen förstod att man flygbombades.
Lögner och mörkläggning
Kiev uppgav först att de inte alls bombat staden, utan bara angrep mål utanför densamma. Den väststödda ledningen förklarade att ”klantiga terrorister” hade avfyrat en luftmålsrobot mot deras flyg som ”upprätthåller lagen” och att denna robot drogs mot varmluftsutblåset på en klimatanläggning i stadshuset. Hur detta kunde åstadkomma så allvarliga skador framför byggnaden förklarades inte. Inte heller hur det kom sig att två olika filmer visade hur ett Su-25 attackflygplan avfyrar raketer ovanför Luhansk i riktning mot stadshuset strax före de förödande detonationerna.
Bilder från nedslagskratrar och på fragment av raketdelar har lagts upp på Twitter. På en av raketdelarna kan man utläsa ”8 KOM”, vilket bevisar teorin om att just dessa raketer användes. Teorin baseras dels på vilka raketer SU-25 kan och brukar bära samt nedslagsmönstret och skadorna som åsamkats.
Trots Kievs absurda lögner, som ingen med minsta kunskap om markmålsraketer eller luftmålsrobotar kan gå på, så valde flera västmedia att sprida dessa som sanning.
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, meddelade senare att explosionerna orsakades av ett luftangrepp med ostyrda raketer. En övervakningsfilm, bildmaterial från nedslagsplatserna, fragment från raketerna och flera vittnen bekräftar också detta. I det läget väljer de flesta västmedia att lägga locket på och inte rapportera om händelsen något mer.
Att sätta in stridsflyg mot civila är tveklöst ett av de allvarligare krigsbrotten som kan begås och strider mot internationell lag. Trots detta har inte ett enda kritiskt ord hörts från västs politiska ledningar. Sveriges regering har inte heller fördömt attacken. Tvärtom så är Sverige, genom Carl Bildts försorg, ett av tre Europeiska länder som förbehållslöst ställer sig bakom Kievs så kallade ”antiterroristoperation” i östra Ukraina. De andra två länderna är Luxemburg och Litauen, där den sistnämndas agerande kan förklaras med att landet tillsammans med Polen har historiska kopplingar till västra Ukraina och dess befolkning.
Svensk media har knappt rapporterat om detta flagranta krigsbrott och i de fall man gjort det har det skett på ett bedrägligt sätt. Nyhetsbyrån TT beskrev flygbombningen av civila mitt inne i en storstad på följande sätt: ”Enligt företrädare för den självutropade folkrepubliken Luhansk dog 13 personer i måndagens strider, rapporterar Interfax. Åtta av dem ska ha funnits i en byggnad som anfölls från luften, och fem i eldstrider.” TT får det därigenom att låta som om beväpnade separatister dödats i regelrätta strider. Dessutom dödades flera människor utanför byggnaden.
Man kan bara spekulera i hur rapporteringen i svensk gammelmedia sett ut om Janukovitj använt stridsflyg och raketer mot någon av de byggnader de väststödda Euromajdan-aktivisterna ockuperade i Kiev före kuppen i februari.
Fler krigsförbrytelser på en och samma dag
Tisdagen den 3 juni anföll Kievs styrkor också den lilla staden Krasniy Liman. Många människor dödades och skadades, så det lokala sjukhuset blev snabbt överfullt. När sedan angriparna tar sig in på sjukhuset så uppger överlevande vittnenatt de skjuter ihjäl 25 skadade, där de ligger i sina sängar. Dessa vid pressläggningen obekräftade uppgifter gör också gällande att Kievs handgångna, förmodligen paramilitöra förband, sedan går från hus till hus i jakt på något som kan tyda på att de boende sympatiserar med federalisterna. I några fall ska människor som ertappats med till exempel svartorange S:t George-band skjutits på fläcken i sina egna hem. Skulle detta stämma, ens delvis, har ”Chokladkungen” redan det yttersta ansvaret för fler krigsbrott än de flesta krigsförbrytare hinner med under en livstid. Detta med västs fulla stöd och under bara en dryg veckas tid.
Värst är kanske västmedias öronbedövande tystnad. Där diskuteras istället hur Ryssland ska fördömas på det kommande G7-mötet. Detta trots att det är USA och NATO som har skickat NGO:s, toppolitiker, underrättelseagenter, legosoldater, militära rådgivare och utrustning för att få till stånd och stödja det nu pågående våldsanvändandet mot befolkningen i östra Ukraina.
Samtidigt har striderna kring Slavjansk trappats upp och Kievs styrkor fortsätter med beskjutningen av civila mål. Kievs inrikesminister Arsen Avakov meddelade den 3 juni att den militära operationen utanför staden Slavjansk gått in i en “aktiv offensiv fas”.
Färskvattenförsörjningen och avloppssystemen i Slavjansk är delvis utslagna efter vad som verkar vara medvetna angrepp mot infrastrukturen. Stämmer detta, är även det att betrakta som krigsbrott. Situationen för de civila blir allt värre för var dag.
Kiev använder även tungt artilleri mot staden och den 3 juni angav Stella Khorosjeva, taleskvinna för Slavjansk borgmästare, att 100-talet pansarfordon hade dragits samman utanför staden och nu ingick i belägringsstyrkorna. Bland dessa fanns självgående artilleri, men också raketartilleri på ett okänt antal lastbilar.
Konvojer med mångdubbelt fler militärfordon uppges också vara på väg mot Slavjansk, enligt en av talesmännen för självförsvarsstyrkorna.
Stridsflyg används alltmer
Byn Semyonovka utanför Slavjansk har varit extra utsatt och där har Kiev använt stridsflyg i en ovanligt hög utsträckning. Det hårdföra Kiev-lojala nationalgardet sägs delta i anfallen och dessutom använda pansar. Kievs kuppledning skapade gardet efter att misslyckats både med att rekrytera och mobilisera till den ukrainska armén samt få densamma att strida mot landets egen befolkning. Gardet består av anhängare av Högra sektorn, utländska frivilliga, legosoldater och Kiev-trogna rekryter.
Antalet döda försvarare från Folkmilisen och civila var vid pressläggningen okänt, men många tros ha mist livet i Kievs fullskaliga angrepp på byn. Västmedias rapportering har som bäst varit grovt bristfällig.
Kiev själva uppgav triumferande första veckan i juni att de dödat 300 ”terrorister” och skadat 500, medan de själva bara förlorat två soldater. Även om få oberoende bedömare tar Kievs uppgifter på allvar, efter att grova lögner upprepade gånger avslöjats, så tror man ändå att förlusterna för Folkmilisen varit betydande.
Befälhavaren för självförsvarsstyrkorna Igor Strelkovmedger att ”Situationen är väldigt svår för oss. Fienden använder stridsflygplan konstant mot oss, 2-3 stridsflygplan åt gången som byts av från olika flygfält och 6-7 attackhelikoptrar”. Milisen uppger dock själva att de bara förlorat knappt ett tiotal man och att de skjutit ner ytterligare en av Kievs helikopter.
Under de veckor artilleribeskjutningen och luftanfallen från främst helikoptrar pågått har bostadshus, skolor, barnhem och sjukhus träffats. Slavjanskborna har försökt flytta patienter och barn, men det har försvårats också av andra skäl än de pågående striderna. På sjukhusen i Slavjansk vårdas patienter med strålskador från Tjernobylkatastrofen 1986 och barn med särskilda behov. Även barnhem för föräldralösa barn var något staden var känd för innan den väststödda ledningen i Kiev och dess nya president drog igång de militära operationerna i området. Evakueringsförsök har dessutom flera gånger stoppats både av de Kiev-trogna styrkor som omringat staden och av ukrainska gränsvakter, i de fall de flyende civila lyckats ta sig ut från staden. Efter flera försök, där bland annat ryska gränsvakter ingripit, så har några hundra barn från Slavjansk nu evakuerats till Krim och Ryssland.
Avgörande seger vid gränspostering
Den 4 juni intog självförsvarsstyrkorna både en militärbas nära staden Luhansk och en gränspostering mellan Folkrepubliken Luhansk och Ryssland, vilket federalisterna hoppas ska underlätta evakueringen av barn från stridsområdena i det som Kiev betraktar som östra Ukraina.
Striderna pågick med varierande intensitet i flera dagar innan nationalgardisterna och gränsvakterna gav upp. Självförsvarstyrkorna fick under belägringen av gardisternas bas betydande förstärkningar av frivilliga från Ryssland och uppskattningsvis 500 federalister deltog i slutstriden.
Kiev hävdade att nationalgardisterna var ”Ukrainas hjältar” som slagits till sista kulan innan de övermannandes och att gränsvakterna bara beordrats att flytta till annan ort. Dessa uttalanden återgavs okritiskt av västmedia trots att de visade sig vara felaktiga. Att Kiev återigen ljugit bevisas av videofilmer som federalisterna tagit inifrån den intagna basen, vilka bland annat visar stora mängder ammunition. Journalister på plats har rapporterat att gränsvakterna tillsammans med sina familjer flydde under kaotiska förhållanden till västra Ukraina och inte alls flyttades till någon annan gränspostering.
Det är andra och tredje gången federalisterna i östra Ukraina gett ett större antal kapitulerande styrkor lojala till Kiev fri lejd till västra Ukraina. En bjärt kontrast mot hur Kiev behandlar sina krigsfångar, av vilka inga har tillåtits återvända hem utan att dessa bytts mot ett större antal egna fångar.
Detta innebär att utbrytarrepublikerna Luhansk och Donetsk, som har gemensam gräns, nu öppnat upp en försörjningsväg från Ryssland som ligger utanför Kievs kontroll. På den ryska sidan om gränsen sägs tusentals välbeväpnade frivilliga ha väntat i veckor på att korsa gränsen för att ta upp striden med Kievs styrkor. Nu är det upp till de ryska gränsvakterna att se mellan fingrarna. Vissa uppgifter gör gällande att hundratals frivilliga tog sig över gränsen kort efter att de ukrainska gränsvakterna flydde. Också stora mängder utrustning, även stridsfordon, ska finnas lagrade som nu kan tillföras försvararna i de nya Folkrepublikerna.
Stämmer dessa uppgifter, så kommer det förmodligen att ses av historiker som en milstolpe i det som nu inte kan betecknas som något annat än ett fullskaligt inbördeskrig i Ex-Ukraina.