Av alla kriser som lanserats för att hålla folk sysselsatta och oroliga, är klimatkrisen den mest korkade. Oavsett vad man har för uppfattning om vädret, kan man omöjligen tro att problemet löser sig genom att en ständigt ökande befolkning ska leva allt torftigare. Även om varenda människa på hela jorden idag bestämde sig för att halvera sina ”klimatavtryck”, skulle vi om 40 år vara tillbaka precis där vi är idag, eftersom befolkningen då skulle ha dubblerats.
Medan västerlänningar späker sig själva med insektsföda, straffavgifter på jobbpendling, flygskam och förbud mot vedkaminer, fortsätter befolkningsexplosionen i resten av världen. Detta enorma problem kommenteras inte över huvud taget. Man bara ursäktar det med att vår förbrukning fortfarande är högre räknat per person. Men tredje världen är ingen förebild när det kommer till hållbarhet. Att folk i Indien, Afrika och Mellanöstern bor packade och inte har råd att leva med lika hög levnadsstandard som vi, gör inte floderna där mindre utfiskade, stränderna mindre nedskräpade, skogar mindre skövlade, sopbergen mindre höga och smogen ovanför hustaket mindre tät.
Hållbarheten har västerlänningar stått för, inte minst här i Norden. Vi har en konstant population som tillåter var och en att leva gott, utan att vara så många att det tär på naturen. Det är att ta ansvar. Ändå arbetar makthavarna aktivt för att göra västvärlden lika överbefolkad som resten av jorden. EU-kommissionens Jean-Claude Juncker krävde 2017 mer migranter från det överbefolkade Afrika för att öka befolkningen i Europa. Vi till och med påstås behöva det och vara tacksamma för alla dessa migranter, som ska ”rädda vår välfärd” och ”ta hand om oss när vi blir gamla”. Vilket hyckleri!
Nyligen upprepade kommissionen kravet genom vice ordföranden Dubravka Šuica. I Nederländerna håller man på att förbjuda lantbruk eftersom kofisar ger klimatutsläpp och betesmarken behövs bättre till bostäder nu när befolkningen ökat.
I Sverige är man lika angelägen om att vi till varje pris måste bli fler. Vem minns inte Fredrik Reinfeldts svammel om att han sett obebodda områden när han flög över landet och bekymrat tittat på skogarna nedanför som ännu inte huggits ned för att ge plats åt höghus. Miljöpartiets enda egentliga bidrag till miljödebatten är lanseringen av ordet ”klimatflyktingar”. Det vill säga ännu ett asylskäl så att människorna som ansvarslöst överbefolkat u-länderna ska kunna överbefolka Väst också. Under migrationstsunamin 2015 gick det inte att öppna en dagstidning utan att läsa om kommunpolitiker som orerade om hur bra det är att man blir fler, fler, fler.
Parollen är glasklar. Vi måste tydligen bli fler och vi måste samtidigt konsumera mindre så att vi kan vara fler. Men själva syftet med den här cirkeln är inte lika tydlig. Vad är slutmålet? Är det när alla vedeldande stugägare flyttat till lägenhet, är det när alla grillkvällar är utbytta mot sondmatning med insekter, alla semestrar ersatta av digitala VR-upplevelser, alla mänskliga möten ersatta av distanskonferenser och alla resor utbytta mot internetshopping och Fodoraleveranser? Vad ska all denna hushållning med jordens resurser ge tillbaka mer än att västvärlden kommer att kunna fyllas på med fler från den ständigt ökande befolkningen i u-länderna?
Det är inte så att vi i Sverige på något märkbart sätt kan avlasta Afrikas befolkningsexplosion. Med en årlig befolkningstillväxt på 2,7 procent ökar kontinentens 1,3 miljarder invånare med 35 miljoner bara i år. Vad Sverige kan ta emot är försumbart. För dem, inte för oss.
En miljörörelse som har ångest över vedkaminer och fisande kor utan att samtidigt ha panik över Afrikas och Mellanösterns befolkningsexplosion är inget annat än väldresserade papegojor år makten. En makt vars lösningar alltid går ut på att göra västerlänningar mindre fria, mer kontrollera och övervakade, hunsade och osjälvständiga – oavsett om krisen för dagen stavas corona eller klimat.