Dan Roodt, 56, blev nyligen utsedd till en av århundradets tre viktigaste afrikandiska kulturpersonligheter av två professorer på Free State University i Bloemfontein, Sydafrika. Roodt har ett särskilt intresse för den afrikandiska kulturen och språket. Afrikander är ett samlingsnamn på de Europaättlingar, vars förfäder koloniserade södra Afrika under den tid då det ännu var obebott så när som på spridda grupper bushmän. De svarta afrikaner som i dag utgör majoritetsbefolkningen invandrade först under århundradena därefter.
År 2 000 grundade Roodt organisationen Pro Afrikaans Action Group (PRAAG) med syfte att slå vakt om afrikandernas rättigheter och uppmärksamma världen på de övergrepp de utsätts för. Han har även författat åtta böcker om det politiska klimatet i Sydafrika med ett särskilt fokus på den vita minoriteten, som han menar är ”illa ute” i ett land där man, till skillnad från Sverige, ger särrättigheter till majoritetsbefolkningen på bekostnad av en utsatt minoritet.
Var 36:e timme mördas en vit farmare i landet. 4 000 har mördats sedan 1994. Just farmare med rötter i Europa är extra utsatta i det kriminella Sydafrika, landet som klättrar på listan över det mest kriminella landet i världen. Dan Roodt liknar farmarmorden vid ritualmord, och han får medhåll av sin fru Karin Roodt. Det är mord till synes utan syfte, berättar de. Det är sällan som ett farmarmord handlar om att fattiga svarta rånar en farm på dess tillgångar och mördar farmarna i ett rånmord. Farmattackerna bottnar i något djupare, och syftet tycks vara att förnedra farmägarna så mycket som möjligt. Ofta våldtas frun i huset och mannen och barnen får utstå tortyr. Det som sedan stjäls från farmen är kanske en mobiltelefon och farmarnas bil, så att de inte ska kunna ringa efter hjälp eller komma därifrån – om de har turen att få leva.
Dan Roodt har ett hektiskt schema. Förutom att hålla en frekvent uppdatering på sin nyhetssida på Internet, blir han ofta inbjuden att gästa diverse debattprogram i TV och arbetar ständigt med nya bokprojekt.
Nya Tider träffar Dan Roodt utanför Johannesburg i ett så kallat ”gated community”, där han bor. De senaste dagarna har Roodt kämpat för att få upp sin nyhetssida, praag.org efter att den utsatts för en omfattande hackerattack. Roodts nyhetssida är välbesökt med sina 300 000 läsare varje månad. Sidan finns både på afrikaans och på engelska. Den afrikandiska aktivisten må värna om sitt eget språk, men han har förstått att man måste sprida sina nyheter på engelska för att de ska få ordentligt genomslag. En stor del av sidan finansierades tidigare av annonsering via Google, en tjänst som sökmotorjätten nu har dragit in då de säger att Roodt publicerat ”olämpligt material”.
– De pekade bland annat på en artikel där jag skrev om ett uppmärksammat farmarmord. Det var en pojke på en farm som sänkts ned i kokande vatten i en farmattack. Det rörde sig om ren tortyr mot den vita farmarfamiljen, hela familjen mördades. Jag vet inte vad de ansåg var rasistiskt i den artikeln, då även stortidningen Huffington Post skrev om morden. Det är föga troligt att Google behandlar den tidningen på samma sätt som man behandlat oss, säger Roodt. Den enda rasismen i artikeln var mördarnas hat mot afrikander, menar han och fortsätter:
– Visst behöver vi pengarna, men skulle vi ge efter för Googles krav skulle det ju inte finnas någon anledning för oss att existera. Då blir vi som vilken annan nyhetskanal som helst. Att bli köpt är aldrig ett alternativ. Nu lever vi på donationer och folk som prenumererar på nyheterna på nätet. Det går bra, men det var trevligt att få den lilla extrachecken från Google varje månad.
Roodt är besviken på sydafrikansk media.
– Man rapporterar inte om vad som sker i landet, om alla attacker mot den afrikandiska minoritetsbefolkningen. Om kriminalitet rapporterar man sparsamt, trots att den ökar i rasande fart. Om farmarmorden rapporterar man knappt alls, och gör man det så nämner man ingen etnicitet. Aldrig etnicitet. Medias rubriksättning är något som jag verkligen irriterar mig på. En farmattack, där syftet uppenbart var att tortera familjen, får heta ”rån”. Ett överfall på en afrikand blir kallat ”bråk”, ”tonåring bråkade med andra tonåringar”. Det var en av anledningarna till att jag valde att satsa på en mediakanal, berättar Roodt.
Roodt förklarar att det finns ett par större tidningar som vänder sig till afrikander, men att inte heller de håller måttet när det kommer till att rapportera om övergreppen. En av anledningarna, menar Roodt, är att ägarna, som tjänat och tjänar stora pengar på sina tidningar och andra projekt, har flyttat utomlands till mindre problemfyllda länder likt Frankrike. Där påverkas de inte av händelser som den vanliga farmaren på en farm i Johannesburg får utstå. Roodt själv försöker så ofta som det går att få in artiklar i dessa tidningar, och ”det händer” att man väljer att publicera hans krönikor.
Dan Roodt säger att det är ett problem att man i västvärlden ständigt rapporterar om den vita minoritetsbefolkningen i negativ dager. Han håller med den kända sydafrikanska sångerskan Sunette Bridges i hennes uttalande att det är mycket som inte har kommit ut gällande apartheid-tiden. Själva huvudsyftet med apartheid, säger Roodt, var att ge varje folk i Sydafrika ett eget landområde. De vita rustade sedan upp även de svartas områden och byggde skolor, universitet och sjukhus åt dem. Roodt säger att den svarte aktivisten Nelson Mandela exempelvis tog del av högklassig utbildning i Sydafrika då han blev toppadvokat i Johannesburg redan 1956:
– Hade vi varit så hemska som vi porträtteras hade Mandela aldrig kunnat få en utbildning i ”våra” skolor.
Det fanns dock saker som Roodt tyckte var orättvisa och som han ville ändra på. Under 80-talet var han en anarkistisk aktivist som var emot den sittande regeringen. Hans böcker blev förbjudna. Han hoppades på ett bättre samhälle, men det som finns i dag under ANC:s styre är långt värre än apartheid, menar han.
Vi frågar hur han ser på att man i bland annat Sverige rättfärdigar dagens situation i Sydafrika med att de vita nu bara får tillbaka för sin egen rasism.
– Det är helt enkelt inte sant. Apartheid innebar att svarta och vita levde åtskilda – och de olika stammarna också för den delen. Glöm inte att det största problemet alltid var våldsamma fejder mellan zulus, xhosas och andra etniska grupper. Det löste man genom att de fick varsitt landområde. Självklart fanns det även till exempel medicinska högskolor för svarta, med välutbildade svarta lärare och toppmodern utrustning. Och de var gratis för studenterna. I dag har vi blandade högskolor, men vi blir diskriminerade. Vita studenter måste ha högre betyg än svarta för att komma in, och även då får de inte bli fler än sin andel i befolkningen. Det bor nästan 50 miljoner människor i Sydafrika, men bara fem miljoner vita. Det blir inte många platser på kurserna.
Dessutom använder ANC demokratin som det passar dem. När de är i majoritet på till exempel en skola, så är det alltid majoriteten som ska bestämma allt. Men så fort vi råkar vara i majoritet, då ställs det krav på kvoteringar och man förbjuds att verka politiskt på skolan. Vi kräver inga särskilda fördelar, vi kräver rättvisa och lika möjligheter som de svarta. Varken mer eller mindre.
Karin Roodt menar att det är viktigt att folk bevarar sin egen kultur för att ett samhälle ska fungera, och berättar att det var en del av syftet med de olika landområdena för stammarna i det ”gamla Sydafrika”.
– Under apartheid ville vi att de svarta skulle få bevara sin kultur i sina egna områden, liksom vi skulle bevara vår. För detta anklagas vi nu för brott mot mänskligheten. Sanningen är att vi, afrikanderna, alltid har varit ett moraliskt folk, säger Karin.
Dan Roodt säger skämtsamt att Sydafrika måste vara ett experiment för att se hur ett lands vita befolkning kommer att klara sig om de blir i minoritet. Han säger att situationen i Europa, där öppna gränser anses vara något positivt och eftersträvansvärt, är en farlig utveckling. Alla folk borde ha rätt att utveckla sin kultur och identitet, men i sina hemländer. På detta sätt undviker man kulturkrockar, diskriminering och hat, anser han.
För ett par år sedan träffade Dan Roodt Sydafrikas president Jacob Zuma över en kopp te för att diskutera politik. Han menar att det egentligen inte är personer som Zuma som är det största problemet i ett splittrat Sydafrika.
– Zuma har en identitet. Har ni sett hur han klär sig i sina ursprungliga stamkläder på offentliga foton? Zuma lever efter zulu-kulturen, han har till exempel nio fruar, något som han inte hymlar med. Zuma erkänner dessutom den afrikandiska kulturen. Jag tror snarare att det är starka krafter utifrån som styr Jacob Zuma och regeringen. Jag tror personligen inte att han hade haft något emot att den vita minoritetsbefolkningen skulle få leva och verka i ett eget landområde i Sydafrika. Det är värre med den före detta ordföranden för ANC:s ungdomsförbund, Julius Malema. Han har anammat en hatisk retorik som användes av de svarta för att hetsa mot den vita regeringen under mitten av nittonhundratalet.
Julius Malema, känd för att ha sjungit sången ”Döda den vita farmaren” offentligt, grundade nyligen ett eget parti vid namn Economic Freedom Fighters, som enligt Dan Roodt kan vara en riktigt farlig maktfaktor vid ett eventuellt inträde i parlamentet.
– Får Julius Malema makten i Sydafrika är vi körda, säger Karin Roodt och ser uppgiven ut.
En knapp majoritet av den vita befolkningen röstade dock 1992 för att ge rösträtt åt samtliga boende i Sydafrika, något som resulterade i ANC:s övertagande år 1994. Dan Roodt säger att den vita befolkningen, tillsammans med det ledande Nationalistpartiet, lurades att tro att de skulle få dela makten med det parti som skulle vinna valet -94. Då ANC kom till makten var man dock snabba med att avlägsna alla vita från maktpositioner. Hade afrikanderna haft facit i hand hade man aldrig röstat på det sätt man gjorde, menar Roodt. Sydafrika var ett tryggare land före 1994 – även för den svarta befolkningen, enligt Roodt.
Dan Roodt och hans fru säger att det enda hoppet för Sydafrika vore om den vita minoritetsbefolkningen fick leva separat på ett eget landområde. Hur man ska gå till väga för att få ett eget landområde har han, likt många andra vita sydafrikaner, dock inget konkret svar på. Roodt kommer fortsätta att verka politiskt för den afrikandiska befolkningen, och kommer satsa på att vidareutveckla sin nyhetssida så att fler får upp ögonen för den utsatta situationen vita lever i.
– Snälla, var rädd om Sverige. Ni har ett så vackert land, låt ingen förstöra det. Behåll er suveränitet, det kommer ni att vinna på. Ni är vårt hopp!, avslutar Karin Roodt den två timmar långa intervjun i det soliga Johannesburg.
Dan och Karin Roodt bor i ett så kallat gated community, ett mindre område med bostäder som har byggts innanför murar och som vaktas av beväpnade män. Innanför murarna är det förhållandevis tryggt att vistas som vit. Utanför murarna fortsätter dock brottsligheten att eskalera. Utanför ett liknande gated community knivhöggs nyligen en man till döds för ett par skor. Nya regler i landet kommer dock göra att ”hela samhället ska speglas” i ett gated community, med både hyreslägenheter, villor och ”något för alla”.
Nya Tiders reportrar befinner sig i Sydafrika under två månader. I kommande nummer kommer vi att granska farmarmorden och prata med överlevare. Vi har även samtalat med den kända sydafrikanska sångerskan Sunette Bridges som nyligen lanserade en kampanj för att uppmärksamma det hon menar är ett folkmord på den vita minoritetsbefolkningen. Missa inte detta!