Sommaren 2013 lanserades hashtaggen #BlackLivesMatter − ”svarta liv räknas” − på Twitter. Det blev början till en rörelse som sedan dess genomfört tusentals protestaktioner och demonstrationer, som främst riktas mot den amerikanska poliskåren. Nya Tider kan i dag berätta om verkligheten bakom rörelsens propaganda och vilka människorna är som leder den.
Black Lives Matter (BLM) kan enklast beskrivas som ett löst sammanhållet nätverk av organisationer och enskilda. Det sammanhållande kittet är en driven och intensiv propaganda som samlar stora skaror för att protestera mot upplevda orättvisor. Anhängarna tror att samhället och framför allt poliskåren genomsyras av rasism, eller till och med bygger på rasism.
BLM-rörelsens propagandistiska världsbild har fått enorm spridning genom okritisk rapportering i de större massmedierna. En av konsekvenserna är ett allt starkare polishat, i synnerhet hos den svarta minoriteten men även hos vita som känner sig skyldiga till dessa orättvisor. En annan konsekvens är att även många svenskar tror att amerikanska poliser regelbundet mördar afroamerikaner och kommer undan med det.
Stillbild från New York Times.
Propagandan har lett till flera terrordåd mot poliser, varav två enbart i juli. Micah Xavier Johnson, den svarte ex-soldat som sköt ihjäl fem och skadade nio poliser i Dallas den 7 juli; Gavin Eugene Long, även han en svart man med militär bakgrund, som sköt ihjäl tre och skadade tre poliser i Baton Rogue den 17 juli; Ismaaiyl Abdullah Brinsley, som sköt ihjäl två poliser i New York i december − alla har de motiverats av polisens påstått rasistiska dödsskjutningar av svarta.
BLM-rörelsens protestaktioner har också åtföljts av våldsamma kravaller, och det amerikanska samhället har försökt blidka den med olika eftergifter. Aktivister har till och med bjudits in till samtal med president Barack Obama − som även uttalat sig till deras fördel.
Grundad på lögnkampanj
Black Lives Matter grundades som svar på frikännandet av grannskapsvakten George Zimmerman för dödsskjutningen av den svarte 17-åringen Trayvon Martin. Nya Tider kunde som första svenska tidning (NyT v.30/2013) avslöja att en PR-byrå som anlitats av Trayvons föräldrar spridit en helt igenom lögnaktig berättelse om hur skjutningen gått till. Lögnerna svaldes med hull och hår av politiskt korrekta journalister, ivriga att berätta en historia som passade perfekt in i det vänsterliberala narrativ där svarta ständigt utsätts för våld av vita och strukturell rasism gör att de vita går fria.
Enligt den ”story” PR-agenten Ryan Julison sålde in till massmedierna var Zimmerman en kriminellt belastad vit rasist som kallblodigt skjutit ihjäl en oskyldig liten svart pojke när denne var på väg hem efter att ha handlat godis. I verkligheten var Zimmerman en ostraffad, kortvuxen, latinamerikansk kontorsarbetare som läste kriminologi på halvtid, var verksam i ”grannsamverkan mot brott”, och i flera år varit mentor åt svarta barn.
Trayvon var en stökig 17-åring som blivit avstängd från skolan för innehav av stöldgods, inbrottsverktyg och en haschpipa. Han hade tidigare varit i slagsmål med någon som ”golat” på honom och ansåg efteråt att antagonisten ”inte blödde tillräckligt”.
Nytagna foton på Trayvons Facebooksida visade den svarte ynglingen som han varit vid sin död: en muskulös 17-åring med guldtänder och stöddig ”gangsterattityd” − men massmedierna fortsatte att använda det sex år gamla fotot av en prydligt leende tolvårig Trayvon som PR-byrån spred.
Orsaken till att polisen släppt Zimmerman efter förhör var inte heller ”rasism” som PR-byråns story gjort gällande, utan att han hade skador i bakhuvudet, en bruten näsa och gräs på ryggen medan Trayvon, förutom skottskadan, endast hade skador på knogarna. Det var med andra ord ett solklart fall av självförsvar från början till slut.
Alla dessa fakta blev relativt tidigt tillgängliga för massmedia, men sveptes undan av känslostormen då politiskt korrekta journalister glömde allt vad källkritik heter i sin iver att sätta dit ”rasisten” och ge hans offer ”upprättelse”.
När Zimmerman frikändes den 13 juli 2013 bröt det ut upplopp, vandalism och gängmisshandel mot vita på flera håll i landet. Samtidigt föddes hashtaggen på Twitter som skulle växa till en omfattande aktiviströrelse.
Rånaren Michael Brown
Det dröjde ett helt år innan Black Lives Matter lämnade sin tillvaro som internetfenomen bakom sig och gav sig ut på gatorna för att demonstrera mot en ny dödsskjutning. Den här gången hette offret Michael Brown, datumet var den 9 augusti 2014, och platsen var Ferguson − en småstad med drygt 21 000 invånare i delstaten Missouri. Ferguson är en ort där den vita befolkningsandelen minskat drastiskt, från 99 procent 1970 till 29 procent 2010, samtidigt som de svartas andel ökat från 1 till 67 procent och brottsligheten skjutit i höjden. Av stadens 53 poliser var däremot bara tre svarta.
Strax före skjutningen hade 18-årige Michael Brown ogenerat rånat en närbutik på några paket cigariller. Den 193 cm långe och 132 kg tunge Brown − som gick under smeknamnet ’Big Mike’ − knuffade helt enkelt den småvuxne butiksägaren åt sidan och blev hotfull då denne försökte följa efter honom ut.
Kort efter rånet drabbade Michael Brown samman med den vite polismannen Darren Wilson, som sköt ihjäl Brown med sex skott. Den storvuxne 18-åringen hade då först slagit Wilson i ansiktet och försökt ta ifrån honom hans tjänstevapen, sedan försökt springa iväg, och till sist vänt sig om och gjort en rusning mot Wilson. Det var åtminstone vad USA:s justitiedepartement kom fram till efter sju månaders utredning, där man bland annat förhörde 148 påstådda ögonvittnen.
Dessa ögonvittnen gav märkligt motstridiga uppgifter med den gemensamma nämnaren att de var negativa för polismannen. Flera ändrade sina berättelser efter att obduktionsresultat blivit offentliga. Ett antal vittnen uppgav också att de hade velat stöda Wilsons uppgifter om hur konfrontationen gått till, men inte vågade på grund av rädsla för repressalier från svarta grannar och aktivister.
I TV-reportagen framträdde en helt annan bild: Ögonvittnena framstod som närmast eniga om att Brown sträckt upp händerna i luften för att ge sig då Wilson kallblodigt sköt ned honom. Det skulle visa sig att deras version av händelseförloppet var omöjlig att förlika med den tekniska bevisningen, och att de haft möjlighet att påverka varandras utsagor.
Att Michael Brown sträckt händerna i luften när han sköts ihjäl blev dock till en fastslagen sanning för BLM-rörelsen, och ett av deras mest kända slagord: ”Hands up − don’t shoot!”
Fergusonupploppen
Dagen efter dödsskjutningen av Michael Brown startade upprörda afroamerikaner upplopp i Ferguson. Ett dussin butiker plundrades och vandaliserades, en bensinstation och en närbutik sattes i brand, fönster krossades och 30 personer greps av kravallpolis. Det var bara början. Upploppen fortsatte i 16 dagar med varierande intensitet. De organisationer som ingår i BLM-nätverket anordnade under höstens lopp demonstrationer och protester. Retoriken präglades av aggressivt polishat och kombinerades ibland med sten- och flaskkastning mot polis.
De officiella BLM-organisationerna behövde inte ens ta avstånd från våldet; deras anhängare i massmedia försäkrade sin publik att upploppen inte alls var organiserade utan ett spontant utslag av rättmätig vrede hos den förtryckta svarta minoriteten.
Darren Wilson frikändes vid en rättegång den 24 november, vilket omedelbart följdes av nya upplopp med skottlossning, plundring och bilbränder. Tjugofem byggnader sattes i brand och många fler plundrades inom ett dygn efter den friande domen. Både protestaktioner och upplopp spred sig snart till andra städer. I Saint Louis slog fem svarta tonåringar ihjäl en bosnisk yngling med hammare i en attack som antogs inspirerad av Black Lives Matter-rörelsen. Polisen vägrade att undersöka om brottet var rasmotiverat.
Oroligheterna i Ferguson har sedan dess blossat upp sporadiskt. Den 12 mars 2015 blev två poliser nedskjutna och allvarligt skadade vid en demonstration utanför polishuset. Årsdagen av ihjälskjutningen av Michael Brown skadades tre poliser i nya sammandrabbningar och en svart aktivist skadesköts av polisen.
Ferguson-effekten: kravaller och fler brott
Den 19 april 2015 dog 25-årige Freddie Gray i polisiärt förvar i Baltimore, Maryland. Gray var en småbrottsling som fördes in i en polisbil och kort därefter fördes till sjukhus med svåra nackskador, där han senare avled. Sex poliser − tre vita och tre svarta − blev åtalade för hans död. Rättegångarna pågår i skrivande stund fortfarande.
För Black Lives Matter och deras anhängare var Grays död ett rasistmord.
Det ledde till upplopp, mordbränder, vandalism och plundring som varade fram till den 3 maj. 113 poliser skadades i oroligheterna och de materiella skadorna uppgick till ”hundratals miljoner dollar” enligt Marylands guvernör Larry Hogan.
Våldsbrottsligheten i Baltimore ökade också drastiskt under året samtidigt som allt fler poliser sade upp sig. När året var slut hade antalet mordfall i staden ökat med 63 procent till 344. Baltimore blev därmed ett tydligt exempel på den så kallade ”Ferguson-effekten”: Polisen drar sig tillbaka från svarta områden för att inte anklagas för rasism, och brottsligheten skjuter i höjden.
”Döda snutar”
Retoriken från Black Lives Matter och andra svart makt-aktivister är många gånger mycket aggressiv. Vänsterliberala massmedier antingen stöder retoriken, eller hittar på ursäkter när den blir direkt hotfull.
Den 13 december 2014 filmades ett antal demonstranter i New York då de skanderade ”Vad vill vi ha? Döda snutar! När vill vi ha dem? Nu!” En vecka senare uppfyllde svart makt-aktivisten Ismaaiyl Abdullah Brinsley deras önskan genom att skjuta ihjäl två New York-poliser.
I ett uttalande beklagade BLM-organisationen ”Millions March New York City” pliktskyldigast dödsskjutningarna − men istället för att fördöma de demonstranter som uppmanat till polismord, fördömde man de debattörer som ”försöker antyda ett samband” mellan BLM:s retorik och polismorden.
I slutet av augusti 2015 sköts 47-årige polismannen Darren Goforth oprovocerat till döds av en svart brottsling då han stod och tankade sin bil − av allt att döma endast därför att han var en vit polisman. Utredningen mot hans förmodade mördare pågår fortfarande.
Två dagar senare fångades en större skara BLM-aktivister på film medan de skanderade: ”Pigs in a blanket − fry ’em like bacon!” ”Pigs in a blanket” är en amerikansk maträtt men syftar i detta sammanhang på poliser
(”snutsvin”) i liksäckar. Att konsekvent kalla poliser ”svin” är en utbredd jargong i rörelsen, om än inte i officiella uttalanden.
Återigen fördömde BLM inte aktivisterna som hyllat polismord, utan klagade istället över att massmedier fokuserade på ramsan och därmed ”tog fokus” från deras fredliga demonstrationer mot rasistiskt polisvåld. Vänsterliberala journalister nickade ivrigt bifall.
Nu också i Sverige
Efter den stora uppmärksamhet som Black Lives Matter fått, har rörelsen till sist också etablerat sig i Sverige. I demonstrationer som arrangerats i Malmö och Stockholm av Afrosvenskarnas Riksförbund − ivrigt påhejade av Feministiskt initiativ − har man raljerat mot den svenska polisens och det svenska samhällets påstådda rasism.
Nya Tider fortsätter granskningen av Black Lives Matter och amerikanskt polisvåld i kommande nummer.
