Foto: Privat
Redan vid ingången till 1990-talet insåg undertecknad att klockan var fem i tolv avseende behovet av en flykting- och invandrarpolitik som inte skulle underminera hela det svenska välfärdssamhället. Med insändaren Hög tid att ta hand om våra egna 1991 inleddes en drygt två decennier lång debatt i tidningarna, tills PK-media samfällt införde ett ”publiceringsförbud” gällande skribenten med det obekväma sanningspatoset.
Insikten om att något allvarligt höll på att deformera Sverige grundade sig i ett antal omständigheter av personligt slag. Med bakgrund i genuin hårt arbetande, hederlig och ansvarstagande arbetarklass samt egen debut i arbetslivet som 13-årig verkstadsarbetare, följde engagemang i ett flertal folkrörelser. Däribland, från tidigt 1970-tal, Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) som så sent som in på 1980-talet fortfarande stod för en demokratiuppfattning utgående från folkflertalets vilja. Efter tio års utbildning och forskning vid Sociologiska institutionen i Lund inleddes en decennielång sejour vid Statens Invandrarverk (SIV), föregångaren till Migrationsverket (MV), som handläggare och utredare. Sammantaget resulterade erfarenheter och insikt i ett engagemang som renderade undertecknads uteslutning ur VPK/V och avsked från SIV/MV.
Till Sveriges försvar
Valet stod då mellan att – såsom förföljd och bevakad av PK-media – göra avkall på opinionsbildning och politisk aktivitet och rädda försörjningen via en anonymare tillvaro, eller att försöka avvärja en framtida katastrof för Sverige genom fortsatt kamp. Som tvåbarnsfader var det senare knappast självklart, allra minst som hoten och stenarna allt oftare haglade in genom bostadens fönster. Alternativet att uppge försöken att uppmärksamma svenska folket på vad som var under utveckling upplevde jag dock aldrig som möjligt. Min tanke, naivt kan tyckas, var att om inte jag som förmodligen har en insyn och insikt djupare än de flesta var beredd att stå upp på barrikaderna för Sverige, vem kunde då förväntas göra det?
Således eskalerades istället mitt politiska engagemang. Dels som ordförande i det lokala partiet Kommunens Väl i Kävlinge, som med 15 procent och åtta av Fullmäktiges 49 mandat sände chockvågor i det politiska och massmediala etablissemanget 1994. Dels genom initierande och organiserande av den i efterhand rikstäckande organisationen Folkviljan och massinvandringen (FoM).
Samtidigt gjordes försök att samordna den potential till invandringsopposition som vid tiden främst utgjordes av en grupp genuina eldsjälar i Sverigedemokraterna och – vid sidan av grupperingar kring Framstegspartiet och regionala Sjöbopartiet – det i självutplåningsfasen tynande Ny Demokrati. Till försöken hörde fåfänga försök att engagera Ian Wachtmeister i en eventuell samlingslista för riksdagen. Något som potentaten ifråga ignorerade till förmån för ett eget, misslyckat, försök till comeback genom Det Nya Partiet.
En Sverigedemokratisk uppbyggnad
1998 kandiderade undertecknad på SD:s riksdagslista 1998, varefter det fortsatta engagemanget blev ett hårt och riskfyllt arbete med att bygga upp partiets organisation i de sydliga delarna av landet. Inledningsvis helt på fritidsbasis, därefter några år som ”anställd” ombudsman i distriktet á 15 000 kronor i månaden före skatt. Vilket förstås predestinerade undertecknad till en av dagens många fattigpensionärer.
Det opinionsbildande arbetet i FoM, kompletterat av en ”Sverigekampanj” under några år kring millenniumskiftet, var viktiga byggstenar i organisationsarbetet för SD. I de sydsvenska länen initierades embryon till starka kommunföreningar och distrikt. Till ”hjälp” i arbetet stod PK-media som i TV, radio och tidningar flitigt skildrade den ”invandrarfientlige Kenneth Sandbergs” förehavanden. Strax före valet 2002 garnerades mediabevakningen med undertecknads ansökan om flyktingstatus i Danmark. Asylansökan avslogs i broderslandet eftersom det annars, förklarade Udlaendingestyrelsen, ”skulle orsaka svåra diplomatiska förvecklingar demokratiska (sic) stater emellan”. Beslutet överlämnades med ett ursäktande danskt smil och budskapet mellan skål och vägg att ”du och dina meningsfränder annars är varmt välkomna till Danmark”…
På hemmafronten ”konverterade” Kommunens Väl till SD inför valet 2002, vilket gav 9 procent och fyra mandat i kommunfullmäktige. Ett valresultat som vid valet därpå, 2006, skulle späs på till 13 procent och sex mandat.
Efter valet 2002 vidtog för undertecknad att konsolidera de gryende och nybildade SD-föreningarna runt om i Skåne, Småland och Halland. Samtidigt som de drygt 2 000 personer och organisationer som etablerats kontakt med genom FoM och Sverigekampanjen försågs med underlag för ett presumtivt SD-engagemang. Som komplement till det sjudande organisationsarbetet i södra Sverige gjorde SD på riksnivå ett av sina klokaste drag genom att utse Jan Milld till partisekreterare. Det symptomatiska för den politiskt bevandrade och mycket förtroendeingivande idealisten var hans omedelbara turné i norra Sverige – där knappast någon SD-fot tidigare trampat – för att med framgång initiera lokalorganisationer och distrikt.
Karriärismens epok á la Ny Demokrati
Mycket talade för att SD vid nästa val, 2006, skulle ha realistiska möjligheter att passera 4 procent-spärren till riksdagen. Plus att det i ett stort antal kommuner skulle kandideras till fullmäktige av en kader som bestod av resursstarka, välutbildade och politiskt intellektuella personer. Många av dessa hade i sin tur kontakter inom näringslivet samt sociala nätverk genom organisationer som Rotary, Odd Fellow, Hemvärnet, med flera.
Under dessa år kom emellertid partiledningen att drabbas av problem som skulle få ödesdigra följder. En fraktionsstrid resulterade i avknoppningen av Nationaldemokraterna (ND). En enskild persons agerande renderade samtidigt dåvarande partiledaren Mikael Jansson problem som han hade stora svårigheter att hantera, något som gick ut över partistyrelsens effektivitet och dessutom försvårade Janssons arbete att via massmedia göra SD:s politik bekant för väljarna.
Således uppstod en förlamning i partiets ledning som på något sätt måste åtgärdas. Många och mindre lustfyllda diskussioner landade i beslutet att vi nödsakades uppmana Mikael Jansson till en ”timeout” som partiledare. Undertecknad var en av de många som skrev under en artikel i partiets organ SD-Kuriren där detta beslut motiverades. Drivande i den process som här initierades var den så kallade Sydfalangen med Björn Söder, Jimmie Åkesson, Richard Jomshof och Mattias Karlsson i spetsen. En fyrling vars politiska erfarenhet ditintills bestått av engagemang i ungdomsförbundet SDU. Fortfarande kan jag svårligen se att vi hade något annat val. Med facit i hand kan dock konstateras att det för partiet blev ur askan i elden, med konsekvenser som – möjligtvis blåögt – inte kunde förutses.
Sedan Sydfalangen erhållit de många och tunga namnpåskrifterna skred de hastigt till verket. Någon förutsättningslös dialog inom medlemskadern företogs aldrig. Uppenbarligen hade man redan på förhand bestämt sig för att Jimmie Åkesson skulle utses till partiordförande vid Riksårsmötet (RÅ) 2005, där förarbetet gjordes av en preparerad valberedning.
Inför RÅ försökte undertecknad framföra förslag på Jan Milld som partiledare, alternativt en modell där Milld kompletterade den enlig min mening alltför unge och oerfarne Åkesson. Responsen blev att såväl Jan Milld som undertecknad var ”rökta i partiet” om vi framhärdade i nominering respektive kandiderande.
Toppstyrningen vidtar
Sedan formaliteterna undanstökats vid RÅ vidtogs i rask takt åtgärder för att cementera det nya ledarskapets maktövertagande. Via toppstyrda valberedningar kunde ”pålitliga” ombud utses som vid de följande RÅ-valen garanterade partiledningens omval och stadgeändringar nödvändiga för det verkställande utskottets (VU) ambitioner med partiet.
Inför valet 2006 prioriterades således konsolideringen av den erövrade makten och den totala kontrollen av partiet. En fortgående process som innebar att de som av partiledningen anses som icke partilojala – det vill säga de som inte reservationslöst sällar sig till ja-sägarna – successivt exkluderas eller utesluts på olika grunder. Ultimatumet visavi Jan Milld, som innebar att han ålades att lägga ned sin egen hemsida, kunde förstås inte accepteras av en person med Millds integritet. Med uteslutning som följd. För undertecknads del blev konsekvensen total blockering och utfrysning fram tills det att jag vid kommande Riksårsmöte helt exkluderades.
Tillsammans med de många politiskt erfarna eldsjälar som rensats ut försvann också flera hundratals aktiva och potentiella partiarbetare. Samtidigt lämnades alla upparbetade kontakter med samhällsetablerade, välbärgade och motiverade sponsorer för valrörelsen därhän, vilket – tillsammans med svårigheterna att rekrytera lämpliga kandidater i kommunerna – starkt reducerade SD:s utsikter i det kommande valet. Resultatet 2,9 procent kom därför inte som någon överraskning. Såvida inte Åkesson själv hade förväntat sig mer, med tanke på att han ju före valet uttalade att ”allt annat än 4 procent skulle vara ett misslyckande”. I den inre kretsen lär han till och med ha ”satt i pant” sitt partiledarskap.
Riksdagsplatserna ett självändamål
Istället för entré i riksdagen 2006 röstades SD in vid valet 2010. Detta trots fyra år präglade av fadäser i kommunpolitiken och turbulens i lokalorganisationerna – för att inte nämna skandalerna på riksnivå. Sedan dess har partiledningen ytterligare stärkt sin ställning internt genom fortsatt vakthållning mot ”icke-partilojala”. Genom Åkessons proklamerade av ”Nolltolerans”, hans salongsfähiga framtoning samt den pågående invandringen och nedrustningen av Sveriges välfärd, räknar man förmodligen också kallt med fortsatta taburetter i riksdagen.
Det är förstås ett viktigt steg att väljarna lyckats få in ett invandringskritiskt parti i riksdagen. Det är därför fortsatt viktigt att SD ges ett ökat stöd i det förestående valet, inte minst eftersom det för sjuklövern indikerar att det finns ett stort och växande missnöje med den förda invandringspolitiken. Men eftersom partiets väljarstöd inte under överskådlig tid kan ge egen majoritet borde strategin vara att förmå partierna i sjuklövern att successivt modifiera sin invandringspolitik. Med Åkessons nuvarande halvliberala rumsrenhets-linje finns emellertid inget utrymme för andra partier att flytta sina positioner. Då hamnar de så nära SD att PK-media och mångkulturförespråkarna genast skulle kasta sig över dem för att mota Olle i grind. I likhet med vad som hände 1997 med Moderaternas försöksballong ”Land för hoppfulla”.
Det som krävs från SD:s sida är betydligt radikalare krav framförda med ett klarspråk som samtidigt väcker väljarnas insikt om hur allvarlig situationen är. Det är så till exempel Front National kan förflytta hela det politiska spektrat i Frankrike – så fort de andra närmar sig FN i någon fråga så lanserar partiet ett ännu djärvare förslag. SD fungerar i stället som ett stopp genom sin strategi att lägga sig så nära etablissemangspartierna som möjligt. Dessvärre är det inget som talar för att SD med nuvarande ledning har för avsikt att överge Åkessons ”steg för steg”-politik, vilket innebär att kampen mot klockan ser bister ut.
Signal till SD-ledningen
Inför valet 2010 lämnade undertecknad SD och ställde upp i kommunvalet för vårt nybildade lokala parti Kävlingebor. Syftena var två; Dels att etablera ett lokalpolitiskt hemvärn, dels att illustrera för SD-ledningen att de inte kan ta sin monopolställning för evigt given. Effekten förtogs emellertid av att en kvarvarande Åkesson-lojal medlem med PK-medias assistans kunde sabotera projektet. Till valet 2014 står nu den ”partilojala” arvoderade kandidaten överst på en SD-lista innehållande fem (5) namn. Detta kan ses i relief mot vår SD-lista 2002 som – före de fyras gängs övertagande av partiet – bestod av 23 namn.
Romerska riket i repris..?
Samtidigt erfar vi nu hur svenska folket i hastig takt byts ut genom en ständigt accelererande massinvandring. Och ingen i riksdagen – trots att SD nu finns där – står upp och kräver totalstopp, ett moratorium, för vidare asylinvandring. Och ännu mindre repatriering och återvandring för utlänningar som saknar godtagbara skäl och legitimitet för uppehåll i Sverige.
Åkessons oförargliga förslag om en 90-procentig reducering skulle, om det verkställdes, ändå innebära en påspädning av det på asylinvandrare redan överfulla Sverige. Särskilt otillräckligt är kravet eftersom den stora merparten av de hitkommande är utomeuropéer, vilka sannolikt i ökande grad lär sälla sig till islamisternas krig mot ”orena” – också här i Sverige. Då kommer ett IS eller kalifat i annan form ersätta det svenska Folkhemmet.
Därför den retoriska frågan:
Kan Sverige räddas med mindre än att alla seriösa nationalister, det vill säga patrioter som värnar sitt land utan expansionistiska syften, förenas i en rörelse med riksdagen som medel och en 180-graders kursändring av invandringspolitiken som mål?
Undertecknad är medveten om att ett sådant önsketänkande är lättare att uttala än att verkställa i den praktiska politiken. Men vad är alternativet?
