I Nya Tiders debattartikel skriver Karl-Olov Arnstberg följande: ”Den svenska intelligentian undviker så gott som undantagslöst att liera sig med dissidenterna”. Så sant, men vilka är dissidenterna och vilka förmodas representera intelligentian? Begreppen härstammar från den socialistisk-kommunistiska världen där klasskampen var huvudtema. Bönder, arbetare och intelligentia skulle – naturligtvis i systemets tjänst – utgöra en cementerad grund i kampen som riktades mot anrika bildade familjer och borgarklassen. Hur gick man tillväga? Och hur ser resultaten ut i dag?
I en artikel i Dagens Nyheter av den 13 oktober 2013 slår professor i statsvetenskap Bo Rothstein larm om vissa brister och tendenser inom statsförvaltningen. I fyra punkter sammanfattas de förhållanden som lett till den då befintliga situationen: 1. Införandet av marknadsformer inom den offentliga förvaltningen; 2. Ökande politisering av offentliga tjänster; 3. Ökande organiserad brottslighet; 4. Det minskade inslaget av meritbaserad rekrytering till offentliga tjänster.
De första som ser dessa negativa och för landet farliga tendenser är topparna inom näringslivet. Det är därför som man redan 1988 startade ett privat universitet, City-universitetet, med koppling till Timbro. Till universitet knöts många väl meriterade föreläsare, inte så populära i progressiva akademiska kretsar.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
