Många inom familjen Bernadotte visade tydliga konstnärliga anlag, från sångarprinsen Gustaf (d. 1852) till formgivaren Sigvard Bernadotte (1907-2002). Det är även känt att prinsens far, Oskar II, skaldade till husbehov och den djupt religiösa faster Eugénie (d. 1889) var en begåvad tecknare och skulptris.
Den mest kände konstnären i familjen var prins Eugen, som tidigt slog in på den konstnärliga banan. Hans gebit kom att bli landskapsmålningar, men han var även en lysande formgivare och bland annat de vackra waldermarsuddekrukorna är berömda.
Som konstmecenat gjorde prins Eugen en viktig insats och hjälpte mindre bemedlade konstnärer att verka och presentera sina verk. Han köpte själv in konst, mestadels tavlor, inte som många andra samlare verk av utländska konstnärer som ett sätt att samla förmögenhet, utan av svenska målare i syfte att understödja dessa.
Han omgav sig med sin tids viktigaste konstnärer, som Carl Larsson och Anders Zorn, men det är viktigt att understryka att han själv skall räknas till denna skara – till en av de stora av sin tid. Mången konsthistoriker menar att prinsen skulle ha fått ett högre erkännande, vore det inte för att han var av kunglig börd.
Prins Eugen föddes på Drottningholms slott den 1 augusti 1865 som yngste son till kung Oskar II och drottning Sophie (Sophia) av Nassau. Nassau var ett litet tyskt hertigdöme som senare blev en del av Preussen.
Gossen döptes till Eugen Napoleon Nikolaus och en av dopfaddrarna var Napoleon III av Frankrike.
Under tidiga tonåren, då prinsen och hans mor vistades i tyska Heidelberg, fick han undervisning i målning som en del i allmän bildning. Även på Slottet i Stockholm blev faster Eugénie en hängiven lärare i teckning och skulptur.
Den klarsynta hertiginnan (Karl XV var fortfarande kung) Sophia insåg vikten av en bra undervisning för sina söner och pojkarna sändes till den av pastor Gustaf Beskow nybildade privatskolan. Tanken var att Gustav (senare Gustav V), Oscar, Carl och Eugen skulle träffa andra elever och ej utveckla högfärdighet.
Eugen föddes som arvfurste av Sverige och Norge och tillbringade därför en termin vid universitetet i Christiania (dåtidens benämning på Oslo). Unionen upplöstes som bekant 1905, något som prinsens far, som då hade hunnit bli kung Oskar II efter sin bror Karl XV, tog ganska hårt.
Den unge prinsen reste sedan till Uppsala där han valde att studera för den kände landskapsmålaren Wilhelm von Gegerfelt som hade en ateljé på Uppsala slott, mycket beroende på att en av prinsens goda vänner redan var elev där.
Efter studentexamen i Uppsala blev en militär bana en självklarhet, som för alla andra män inom den kungliga ätten, men redan på ett tidigt stadium utvecklades mellan mor och son en förtrolig diskussion angående prinsens konstnärliga intressen.
Modern Sophias djupa religiösitet och en stark medkänsla för svaga och sjuka resulterade i en ekonomisk gåva när de första sjuksköterskorna – efter engelsk förebild – skulle utbildas i Sverige. År 1887 lades därmed grundstenen till det som i dag är Sophiahemmet på Valhallavägen. Byggnaden uppfördes helt på konung Oscars och drottning Sophias egen bekostnad.
Besöken i England (Bournemouth) där familjen vistades vid flera tillfällen gav impulser till en förbättrad sjukvård i Sverige och inspirerade till att anlägga vackra trädgårdar i engelsk stil. Slottet Sofiero utanför Helsingborg med sin fantastiska trädgård med rosor och rododendron blev en av många inspirationskällor när prins Eugen skulle utveckla sitt eget hem, Waldemarsudde på Kungliga Djurgården i Stockholm, till ett blomsterparadis med eget trädgårdsmästeri som finns än i dag.
Själva slottet, egentligen en större villa, ritades av gode vännen, arkitekten Ferdinand Boberg. Samme arkitekt ritade Thielska galleriet på Djurgården, det pampiga Posthuset på Vasagatan, Rosenbad som i dag är regeringens säte och slottet Oakhill. Oakhill, numera italienska ambassaden, byggdes helt för ryska pengar åt prinsens brorsson Wilhelm när denne förmäldes med storfurstinnan Maria Pavlovna av Ryssland. Deras ende son Lennart blev ju blomstergreven på Mainau.
Nyligen avslutades den unika utställningen ”Prins Eugen 150 år – Facetter ur ett liv” på Waldemarsudde med många inlånade och aldrig förr visade verk av prinsen och andra konstnärer, vilket vi skrev om i NyT v 15/2015. Samtidigt startade dock en ny utställning på Sofiero som har öppet hela sommaren. Den spinner vidare på relationen mellan mor och son i den fantastiska trädgårdsmiljön.
Brevkontakter mellan drottning Sophia och sonen Eugen var ganska omfattande; hon var den som han kunde rådfråga och diskutera med (Oskar II dog 1907). År 1942 gav Eugen ut en bok på Norsteds förlag med titeln ”Breven berätta” som är prinsens hyllning till sin kloka mor. Det är också känt att prinsen och modern hade många gemensamma intressen och politiska ställningstaganden. Att han av vissa kallades för ”röde prinsen” kan komma från hans tolerans, hjälpsamhet och generösa stöd till dem som behövde hjälp.
Så här skriver konstnären Carl Larsson i sin självbiografi ”JAG”:
”Men en dag kom Vallgren upp till oss och berättade att Josephson blivit ’skvatt galen’. Han var just kommen till Paris och det visade sig att det rysliga var sant. Österlind fortsatte med stackars, stackars präktige Joseph till Sverige. Det grep djupt oss alla. Han som varit spiritus rector bland oss, själen på vinkrogen ’Jesus Syrach’ … Den tiden kom prins Eugen till Paris; han gick på – jag tror – Colarossis målarskola. Han slog varmt an på oss alla, älskvärd och kamratlig, som han var.”
Prins Eugens landskapsmålningar kan även ses som fresker ibland annat Operans foajé och Norra Latins aula, då prinsen själv ville bidra till Föreningen för skolornas prydande. Inom ramen för Folkbildningsförbundet, där han var hedersordförande, ordnades sommarkurser i måleri och konst för ledare och utbildare inom förbundet med en trevlig avslutning på Waldemarsudde.
Prins Eugens insatser och bidrag till att sprida estetisk kunskap genom uppmuntran och bildning kan beläggas med att han vid sin bortgång 1947 efterlämnade Sveriges största privata konstsamling. Allt inklusive hela Waldemarsudde testamenterades till svenska folket.
Nedanför sluttningen mot vattnet ligger en enkel grav; det är inte Riddarholmens kyrka eller den kungliga begravningsplatsen på Haga, utan naturen på udden som omfamnar prinsens kvarlevor och minne efter honom.