Demonstrationen på Norrmalms torg, som egentligen bara bestod av att cirka 200 muslimer som bad en bön och sedan tågade till riksdagen för att överräcka krav på frisläppandet av ett antal imamer och jihadister, fick stor medial uppmärksamhet. Redan här är det intressant hur media kan styra vad som är en nyhet och inte, då man tidigare till exempel helt lyckades tiga ihjäl Folkets demonstration med omfattande och återkommande protester mot vanstyret.
Man kan också notera avsaknaden av motdemonstranter. Anarkister och den så kallade autonoma vänstern brukar snabbt kunna mobilisera med visselpipor, kastrullock och vuvuzelor för att störa vad de kallar auktoritära rörelser, dit de räknar allt från nämnda Folkets demonstration till Sverigedemokraterna. När islamister protesterar mot att en imam, som hyllat Islamiska staten, gripits av Säpo så lyser anarkisterna med sin frånvaro. Är inte Islamiska staten auktoritär nog?
Och var fanns alla radikalfeminister som brukar demonstrera sida vid sida med de militanta socialisterna? De muslimska kvinnorna på Norrmalmstorg fick ha sin bönestund en bra bit bakom männen. Det var deras uppgift att ta hand om alla barnen, som de släpade på i sele och barnvagn. Det skulle aldrig de muslimska männen nedlåta sig till. Och de fick gå sist i demonstrationståget. Men patriarkatet kanske inte var förtryckande nog denna gång, enligt radikalfeministerna?
Det är bra att Säpo äntligen agerar och börjar använda sin rätt att gripa och utvisa utlänningar som utgör en säkerhetsrisk. Det är bra även om man kan tänka sig att det också fanns andra orsaker till ”krafttagen”, när det bara var dagar kvar till EU-valet. Men det räcker inte långt. Det finns något mycket värre än terrordåd, och på det området får islamisterna tvärtom understöd av Sveriges etablissemang.
En nation som inte vill ge upp sitt sätt att leva, sin kultur och sitt arv måste vara beredd på att kämpa, i värsta fall med vapen i hand. Krig och terror är något som många folk fått utstå när de försvarat det som varit dem kärt, och det har varit uppoffringar som varit självklara för dem. Också svenskarna har genom historien kämpat mot dem som velat stöpa om Sverige och påtvinga folket ett främmande system, oavsett om det var utländska fogdar eller andra länders härar.
I dag nedmonteras Sverige inifrån. Säpo kan möjligen stoppa ett och annat terrordåd, men raserandet av det svenska fortgår likväl. Påhejat av radikalfeminister som hatar ”den vite mannen”, men som inte har något emot muslimskt månggifte, som anser att problemen med kvinnlig omskärelse är överdrivna och som inte protesterar när kvinnorna får gå sist i demonstrationståg. De anarkister som kastar sten på politiska möten där man förordar en trygg svensk välfärdsstat arbetar lika hårt för att öppna gränserna för invandring av radikala muslimer.
Man kan tycka att radikalfeministerna och den militanta vänstern är ytterlighetsfall, men islamiseringen av det svenska samhället har omfattande stöd av hela etablissemanget. När Islamiska statens härjningar pågick som värst i Irak och Syrien, skönmålade svensk media terrorarmén som ”rebeller” och i den mån man skrev ut att de var terrorister satte man citattecken runt ordet, för att påskina att de bara kallas så av sina fiender.
Nya Tider har påtalat detta sedan konflikten startade, men det var först när Expressens egen reporter Magda Gad förra året skrev om ”det moraliska hyckleri som präglar debatten om det som sker i Syrien” – ett hyckleri som också hennes egen tidning var delaktig i – som man började erkänna att de som korsfäster och bränner folk levande faktiskt är terrorister (se NyT v.11/2018).
Feminister som Ulla Lundegård har försvarat månggifte i samband med att alternativmedia uppmärksammade den muslimska familjen i Nacka som fått tre lägenheter värda 14 miljoner kronor. ”Varför håller vi fortfarande fast vid tanken om kärnfamiljen?” skrev hon bland annat i Expressen den 2 oktober 2017, och menade att fruarna kan dela på hushållsarbetet och turas om att ge mannen kärlek (se NyT v.42/2017).
Feministen Lisa Magnusson gick så långt att hon i tidningen Metro vädjade för att asylsökande våldtäktsmän inte ska utvisas, och försökte bagatellisera invandrarnas övergrepp genom att jämföra det med att få en örfil.
Vi kan självklart resonera om vad som är svenskt och inte. Traditionellt har dygder som pliktkänsla, flit, hederlighet, mod, ansvar och självuppoffring betraktats som delar av svenskhetens kärna, men även överdriven auktoritetstro och på senare tid konflikträdsla. Alla har säkert sin egen uppfattning. Men vi kan vara överens om att könsförtryck, hedersmord, månggifte, könsstympning, arrangerade äktenskap, kränkthet över en tavla och så vidare inte är en del av det svenska.
Det är inte många svenskar som frivilligt skulle vilja foga sig i ett muslimskt samhälle, men vår försvarsförmåga undergrävs ständigt inifrån genom etablissemangets ifrågasättande av vad som är svenskt och i största allmänhet genom sitt ”normbrytande” mot allt gott och sunt. Detta kommer så klart inte bara från ”vänster”, även ”högern” med sin marknadsiver gör allt för att slå undan benen för nationell sammanhållning. Nyligen såg jag en papperspåse från modebutiken Tally Weijl med budskapet ”Sätt dig själv främst”. Mycket talande.
Detta samtidigt som många muslimska grupper och klaner har en mycket stark sammanhållning och lojalitet, både i fråga om affärer och socialt. De sätter definitivt gruppen främst. På så vis kan de dominera lokalt redan i dag. Förra året kunde vi också rapportera om försöken att praktisera shariaresonemang i svenska domstolar (se NyT v.11/2018). De går framåt, det svenska samhället backar allt mer.
”Ingen terror på våra gator”, basunerade Moderaternas valplakat ut inför EU-valet. Detta trots att det är Fredrik ”öppna era hjärtan” Reinfeldt som gett terroristerna fri lejd till Sverige. Men terrordåd är som sagt inte det värsta, det är aldrig terrorn i sig som berövar en nation dess identitet. Tvärtom kan den stärka en nation kring försvaret av det som utgör dess kärna.
För mig är inte det värsta att imamen Abu Raad fick uttrycka beundran för Islamiska staten och mana ”bröder och systrar” att ställa upp i terrorarméns krig mot ”kuffar” utan att svenska myndigheter reagerade. Svenska myndigheter är senfärdiga som vanligt. Nej, det värsta är att man kunde tillåta en stiftelse i Qatar köpa Gävles metodistkyrka och göra om den till en moské.
Det är i denna, i dag kallad Al-Rashideenmoskén, som Abo Raad är imam. Hade han inte hyllat Islamiska staten hade han troligen kunnat vara kvar i Sverige och införa främmande sedvänjor och värderingar i vårt samhälle. Men det finns kvar många som han.
Ytterst handlar det om vilket samhälle vi vill ha och vilka värderingar som ska gälla i det.