I detta nummer berättar Dan Malmqvist om den nya migrationsvågen som är på gång. Liksom tidigare består massorna till största delen av unga män i vapenför ålder, medan systemmedier gör allt för att leta upp de fåtal familjer och barn som återfinns bland migranterna. Denna gång låter sig dock allmänheten inte luras.
I Grekland har lokalborna tagit saken i egna händer. Man stoppar handgripligen migranter från att lägga till med sina båtar och stoppar dem vid gränsen. Den grekiska regeringen har hittills försökt åtlyda EU:s centralstyre och bland annat upprättat flera asylläger på de grekiska öarna. Nu ökar dock trycket på politikerna och det hela håller på att bli ohållbart. På Lesbos har man gått ut i generalstrejk på grund av myndigheternas planer på att bygga ytterligare ett migrantläger på ön.
Klämda mellan direktiv från makthavarna i Bryssel och det egna folkets uttryckliga vilja, har de grekiska myndigheterna valt att stoppa inflödet. Man har mobiliserat polis och militär för att säkra gränsen, men ändå har hundratals migranter lyckats ta sig förbi.
Det kommer rapporter om att turkisk militär hjälper migranterna in i Europa genom att klippa upp gränsstängsel och leda dem till gränsövergångar som inte är bevakade. Det finns till och med videoklipp från vittnen där det framgår att migranterna under vapenhot tvingas av bussar som kört dem till gränsen eller till en jolle i havet.
Trots bilder av framrusande unga friska män som under Allah-rop spurtar mot bidragen i Europa, framhärdar vissa att detta är ”flyktingar”. För det första har vapenföra män i Syrien vapenplikt. Landet är angripet av islamistiska terrorister, vars ohyggligheter troligen alla vid det här laget har bevittnat genom deras avrättningsfilmer på nätet. Om Sverige blev militärt angripet av en terrorsekt och 25-åriga friska starka män började fly utomlands, tror jag inte att de hade kallats flyktingar, utan fega veklingar och fanflyktingar.
Totalt räknar man med att uppåt 3,6 miljoner syrier som flytt kriget befinner sig i Turkiet. Där har de bott i flera år och Turkiet får ekonomiskt bistånd från EU för detta. Bara under 2016 gick tre miljarder euro direkt till ”snabba insatser i flyktingkrisen”, följt av ytterligare tre miljarder 2018, som öronmärkts för flyktingar. Det har varit åtskilliga miljarder både före och efter detta.
Turkiet är dessutom ett kandidatland som vill in i EU, och får därför omfattande ekonomiskt stöd för detta. Europeiska revisionsrättens särskilda rapport 27/2018 berättar:
”Europeiska rådet beviljade Turkiet status som kandidatland för att gå med i EU i december 1999, och anslutningsförhandlingar inleddes 2005. Turkiet är den överlägset största mottagaren av bidrag från EU:s instrument för stöd inför anslutningen, som EU använder för att förbereda kandidatländer för medlemskap i EU, med över nio miljarder euro anslagna för perioden 2007-2020.”
Det finns alltså ingen anledning för de syriska flyktingarna att just nu börja röra sig mot Paris och Berlin, dit de guidas av bland annat informationskartor på turkisk tv. Hade det inte varit för att västmakterna velat hålla igång kriget i Syrien genom att understödja de olika terrorsekterna med avancerade vapen, hade flyktingarna redan kunnat återvända hem.
Trots det har den syriska armén, med stora uppoffringar, lyckats pressa tillbaka terroristerna. Som utrikesredaktör Christer Ericsson berättade om i detta och föregående nummer har Turkiet helt öppet gett militärt understöd till jihadisterna, som för det mesta inte ens är syrier utan har kommit från utlandet. När inte heller det räckte har Turkiet sedan månadsskiftet också börjat bombat syriska styrkor.
De som flyr från striderna i Idlib är inte heller vilka som helst. De flesta civila har för länge sedan lämnat Idlib och tagit sig till områden kontrollerade av den syriska armén. De som är kvar är mestadels islamisternas familjer, som forslats dit efter Islamiska statens och andra islamistgruppers nederlag i andra delar av Syrien. Även vissa av de stridande jihadisterna har insett det lönlösa i att försöka besegra den syriska armén, och har bestämt sig för att prova andra jaktmarker – i Europa.
I själva verket utgör dock syrierna endast en mindre del av de migranter som nu vill in i EU, enligt ryska observatörer på plats.
– Två tredjedelar av dem är inte syrier, de är afghaner, irakier och människor från Afrika, säger en militär chef i Syrien till nyhetsbyrån AP.
Det är uppenbart att Turkiets president Recep Erdogan använder migranterna som ett vapen. ”Erdogans utpressning”, som grekerna kallar det. Turkisk militär har till och med setts skjuta tårgasgranater mot grekisk polis som försöker mota bort migrantmassorna.
Situationen är spänd mellan Grekland och Turkiet alltsedan kriget mellan länderna 1919-1922, då en miljon civila kristna greker mördades i områden som greker bebott sedan antiken. 1974 invaderade och ockuperade Turkiet norra Cypern. På senare tid har en ny konflikt blossat upp kring oljefyndigheter och territorialvatten (se NyT v.1-2/2020).
Grekland har intressen i en pipeline som ska gå från Israel via Grekland till Europa. Turkiet å sin sida har delat upp havsområdet mellan Turkiet och Libyen med en av krigsherrarna i det libyska inbördeskriget, vilket skulle ge Turkiet rätt till oljefyndigheter i Medelhavet och samtidigt stoppa den planerade israeliska pipelinen.
Turkiet har dock även ett annat strategiskt mål med migrantinvasionen. Man vill få ett stärkt inflytande i Europa, och redan i dag bor det miljoner turkar i Tyskland, Frankrike, Belgien, och även i Sverige utövar de inflytande. De flesta turkarna förblir turkar.
Även om de påverkas av omgivningen så assimileras de inte. Vi minns uppståndelsen i Tyskland när fotbollsspelaren Ilkay Gündogan gav Erdogan en fotbollströja med texten ”Till min president”. Den ”tyska” fotbollsstjärnan Mesut Özil har till och med haft Erdogan som bestman vid sitt bröllop 2019. Han gifte sig för övrigt med ”svenskan” Amine Gülse.
Båda fotbollsspelarna är födda i Tyskland, men de förblir turkar.
– Fast jag växte upp i Tyskland är mina rötter i Turkiet. Jag har två hjärtan, ett för Tyskland och ett för Turkiet. Min mor lärde mig att aldrig glömma var jag kommer ifrån. De är mina värderingar än i dag, sade Özil i en halv ursäkt efter uppståndelsen.
SD:s partiledare Jimmie Åkesson reste till Turkiet och gränsen mot EU för att berätta för migranterna att Sverige är fullt. ”Kom inte till oss, vi kan inte ge er mer pengar eller boende”, står det på informationsbladen. De turkiska myndigheterna gillade inte kampanjen. Åkesson greps och deporterades. Migranterna är helt enkelt Erdogans spelpjäs, vare sig de gillar det eller inte.
Denna gång är det dock uppenbart att Europas folk inte låter sig luras en gång till. Vi har sett politiker som känner sig uppenbart pressade och kvider fram osammanhängande halvlöften om att bromsa massinflödet. Nu har de makthavare som stått för mångkulturen tvingats på reträtt till förmån för handlingskraftiga politiker, främst i östra Europa, som numera tar ledarrollen för hela EU. Vi får hoppas att den utvecklingen håller i sig!
