Efter den utökning av BRICS som beslutades under förra årets toppmöte i Sydafrika består BRICS av nio fullvärdiga medlemsländer (se faktarutan). Toppmötet i Kazan var det 16:e toppmötet i BRICS historia och har marknadsförts som en viktig milstolpe för det allt bredare och djupare samarbete som utvecklas mellan de olika medlemsländerna.
En viktig förändring är att man etablerar en ny ”kandidatstatus”, som man benämner ”BRICS Partner”. Hela 13 länder gavs denna partnerstatus under toppmötet i Kazan. Det visar att BRICS nu börjar vraka och välja vilka man kan ta in och förväntas också kunna använda det ökande intresset för BRICS för att ställa krav, inte minst geopolitiska.
I Kazandeklarationen, som det övergripande slutdokumentet från BRICS-toppmötet benämns, poängteras vikten av att snabbt göra om grunden för representationen i såväl FN:s säkerhetsråd som i världsorganisationens olika delar. I dokumentets inledande delar slår man fast att kraven från förra årets toppmöte i Sydafrika på ”en omfattande reform av FN, inklusive säkerhetsrådet”, står fast. Ambitionen beskrivs med termer som skulle kunna vara hämtade från vilken deklaration som helst: ”mer demokratisk, representativ och effektiv”. Man trycker också hårt på att utvecklingsländernas representation bör utökas. Den uttalade ambitionen är att ge länder från Afrika, Asien och Latinamerika större inflytande över FN:s olika organ.
Världshandelsorganisationen WTO, med 166 länder som medlemmar, pekas också ut som en viktig spelare för att världshandeln skall kunna ske på ett rättvist och regelbaserat sätt. Det är också WTO:s grundläggande policy, men BRICS-länderna menar att USA och Väst har ett oproportionerligt stort inflytande över organisationen och man vill därför stöpa om förutsättningarna för organisationen så att man uppnår ett ”mer inkluderande, icke-diskriminerande och konsensusbaserat multilateralt handelssystem”.
I samband med diskussionen om handelspolitik riktas en tydlig markering mot vad som beskrivs som illegala handelssanktioner och andra olagliga handelshinder. Man skriver:
”Vi är djupt oroade över den störande effekt som olagliga ensidiga tvångsåtgärder, inklusive olagliga sanktioner, får på världsekonomin, internationell handel och uppnåendet av målen för hållbar utveckling. Sådana åtgärder undergräver FN-stadgan, det multilaterala handelssystemet, de hållbara utvecklings-och miljöavtalen. De påverkar också ekonomiskt negativ tillväxt, energi, hälsa och livsmedelssäkerhet samt förvärrar fattigdom och miljöutmaningar”.
Liknande skrivningar görs i deklarationen om andra viktiga internationella samverkansorgan, som IMF, G20 och det internationella arbetet mot klimatförändringar.
Principerna om demokrati och mänskliga rättigheter lyfts också fram som en fundamentalt viktig fråga att arbeta vidare med. Man pekar på nödvändigheten av att arbeta för, skydda och uppfylla mänskliga rättigheter på ett ”icke-selektivt, icke-politiserat och konstruktivt sätt och utan dubbelmoral”. Här, liksom i flera andra delar av toppmötets dokument, bör man kanske tillägga att det kan finnas olika syn på innehållet i, och betydelsen av, de begrepp som används. Begreppen ”frihet” och ”mänskliga rättigheter” har uppenbart olika innebörd i olika länder, vilket komplicerar bilden av hur toppmötets resultat egentligen bör tolkas. Om man lyssnar på talen är det dock tydligt att udden i detta fall är riktad mot USA och Israel.
Deklarationens avsnitt om mänskliga rättigheter avslutas med följande stycke:
”Vi understryker att de bör genomföras på såväl global som på nationell nivå. Vi bekräftar vårt åtagande att säkerställa främjande och skydd av demokrati, mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla med målet att bygga en ljusare gemensam framtid för det internationella samfundet baserat på ett ömsesidigt fördelaktigt samarbete”.
Man kan konstatera att sådana formuleringar är gängse, oavsett vilka länder vi tittar på. De finns på samma sätt i både väst och öst, nord och syd. Det är helt enkelt lättare att komma överens om skrivningar med traditionella positivt värdeladdade ord, än att beskriva vad varje enskild part avser med respektive begrepp. Det blir då extra intressant att höra de olika inlägg som de enskilda ländernas representanter gjorde, som sedan inte kom med i det mer urvattnade slutdokumentet (se faktaruta med sammanfattningar av talen).
I ett senare avsnitt i Kazandeklarationen lyfts också arbetet för kvinnors rättigheter fram som en avgörande faktor för den fortsatta utvecklingen i medlemsländerna. Rätten till utbildning, arbete och allmänt deltagande i samhällslivet befästs som en viktig fråga för medlemsländerna att arbeta för. Man kan även här ana att det finns olika måttstockar och definitioner i de olika länderna för hur man avser att implementera de intentioner som beskrivs, inte minst vad gäller de sunnimuslimska länderna. Samtidigt kanske många förvånas över att det shiamuslimska Iran ligger långt fram i denna fråga, där fler kvinnor än män arbetar inom forskning och akademisk utbildning.
BRICS utvidgning
BRICS kärngrupp bjöd 2023 in sex nya länder, som ansökt, till att ansluta till samarbetet. Fyra av dem fullföljde anslutningsprocessen. Argentina backade ur efter det att Javier Milei valts till ny president. Saudiarabien valde att inte komma till anslutningsceremonin och står fortfarande utanför. Däremot har monarkin fortsatt att bygga kontakter med BRICS-länderna och aktivt deltagit i diskussionerna om att minska behovet av dollarn som växlingsvaluta i oljehandeln. Det senare har lett till en omfattande diplomatisk aktivitet gentemot Saudiarabien från USA:s sida, för att motverka en sådan utveckling.
För den fortsatta utvidgningen av BRICS har organisationen valt att bygga olika nivåer av medlemskap eller associering, efter det att de fyra länder som officiellt antogs som medlemmar i BRICS den 1 januari 2024 arbetats in i organisationen. Det pekar på ett behov av att befästa organisationens struktur och förutsättningar innan man släpper in fler nya medlemmar i organisationens kärna. Under toppmötet välkomnades ytterligare 13 länder till den nya nivån ”BRICS Partner”. Dessa är: Algeriet, Vitryssland, Bolivia, Kuba, Indonesien, Kazakstan, Malaysia, Nigeria, Thailand, Turkiet, Uganda, Uzbekistan och Vietnam.
Under toppmötet i Kazan deltog ytterligare 15 länder, som alla aspirerar på att bli medlemmar i BRICS. Förväntan på att även dessa länder skall bli BRICS Partners i nästa expansionsfas är påtagligt stor.
Särskild uppmärksamhet har riktats mot Turkiets officiella försök, som första Natoland, att ansluta till BRICS-samarbetet. Turkiets president Recep Erdogan har de senaste åren alltmer vänt sig österut i sina ambitioner för att upprätthålla sin roll som regional stormakt, i takt med att EU tonat ned Turkiets möjligheter att bli medlem i Europeiska unionen. Efter det att Turkiet officiellt bekräftade att man eftersträvade ett medlemskap i den snabbt expanderade BRICS-sfären för snart ett år sedan, hade många förväntat sig att Turkiet skulle bjudas in till ett fullvärdigt medlemskap. Så blev dock inte fallet. I sitt tal inför BRICS toppmöte den 23 oktober sade Erdogan:
– Turkiet kan inte uppnå sina mål genom att enbart samverka med Väst. Turkiet kan bara bli ett starkt, välmående och effektivt land genom att utveckla sina relationer med både Väst och Öst samtidigt.
Uttalandet ligger väl i linje med Turkiets och Erdogans ambitioner att ”behålla en fot i båda lägren”, som nyhetskanalen Deutsche Welle (DW) uttryckte det i en kommentar. DW pekar på det tveeggade i att Turkiet deltar som en underordnad partner vid BRICS-mötet, tillsammans med en lång rad andra länder med intresse av att ansluta till BRICS framöver. Å ena sidan, menar man, att Erdogan behöver odla sina stundtals frostiga relationer med EU och USA av ekonomiska skäl.
Å andra sidan ser Erdogan möjligheter att dra nytta av den växande kraft som BRICS utgör. Turkiets strategiska geografiska läge är en annan faktor som gör att Turkiet behöver hålla sig väl med båda sidor. Erdogan har alltså en delikat uppgift i att balansera mellan EU/Nato och BRICS, för att inte tappa stöd från något håll. Det betyder samtidigt att man bemöts med misstänksamhet från båda sidor.
Inför toppmötet i Kazan hölls möten på hög nivå mellan Ryssland och Turkiet, varvid man befäste ambitionen att utöka de ekonomiska relationerna mellan de båda länderna. Bland annat planeras ett större rysk-turkiskt event i Istanbul den 10 december i år, där man planerar att tydliggöra dessa relationer.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.