Trots att det förnekas av svenska massmedier råder det i själva verket inte den minsta tvekan om att åtminstone en stor del av tiggeriet är organiserat. Frågan är hur vanligt det är och hur nätverken ser ut. Den enda organisationsform som på det hela taget erkänns av svenska massmedier är att en stor familj kan samarbeta kring en resa. Det finns emellertid också större släktnätverk som tar kontroll över ett visst område, och rena maffiaorganisationer som tvingar, lurar eller lockar andra romer till Sverige för att dra in pengar till bossarna. Gränsen mellan dessa är flytande eftersom kriminella romer brukar organisera sig just i form av släktnätverk.
Vissa av dem sysslar med människohandel, prostitution, åldringsrån, metallstölder eller annan kriminalitet, medan somliga kanske har tiggeriet som enda inkomstkälla.
Under arbetet med denna artikelserie har undertecknad läst tiotals artiklar i utländsk press, hela Zigenarutredningen från 1954 och mycket annat material utöver det som anges i källförteckningen. Ändå var det ett citat från användaren ”Dompan75” på diskussionsforumet Flashback som tycktes ge den bästa kortfattade sammanfattningen av de ”kriminella nätverken”. Undertecknad skickade citatet till etnologiprofessor Karl-Olov Arnstberg för påseende, och han bekräftade att det beskriver verkligheten för romer i Östeuropa:
”Den som har någon som helst kunskap om romer vet att de har en djup, stolt klan-/släktkultur, med mycket, mycket starka band. Inga lösa grupper. Byar, klaner, organiserar sig med de sina, och man bestämmer (och ibland strider) om vilka länder/städer/områden respektive klan ska ha. Att man sedan inom en klan utnyttjar de som står lägst är en helt annan sak. Kommer dock en annan klan och hotar samma lägre stående medlemmar, då sluter man upp.”
Det mesta tyder på att den sortens organisationer dominerar tiggeriet i Sverige. Klanstrukturerna kan förstås vara mer eller mindre kriminella. Vissa av dem sysslar med människohandel, prostitution, åldringsrån, metallstölder eller annan kriminalitet, medan somliga kanske har tiggeriet som enda inkomstkälla. Det är dock tveksamt om de sistnämnda i så fall avhåller sig från mer handfast brottslighet av moraliska skäl eller helt enkelt anser att tiggeri är bekvämare och mindre riskfyllt. De identifierar sig inte som ”fattiga rumäner”, utan ser sig som romer – eller som många av dem föredrar att kalla sig, zigenare – och tillhöriga en viss klan/släkt. Att ”familjer samarbetar kring resor” betyder alltså något helt annat än om det hade gällt en annan folkgrupp.
Adrian Lucaci, platsbefäl på polisen i Skara och själv av rumänskt ursprung, berättade om det organiserade tiggeriet i Skövde Nyheter den 22 maj 2013.
– Även om det finns tiggare som åkt på eget initiativ så finns minst lika många ligor och organiserade grupper som har kört hit folk. De släpper ut fem sex stycken att tigga och samlar sedan in pengarna.
Lucaci berättade också att tiggeriet ofta bara är ett led i den organiserade brottslighet som romska ligor ägnar sig åt:
– Det finns oerhört många grupperingar från vanliga tiggare och de som säljer något enkelt eller spelar musik, till ligor som sysslar med åldringsbrott och inbrott. Rumäner är även världsledande på skimming, sade Lucaci.
När den politiskt korrekta tidningen Metro, den 28 augusti i fjol, tog upp frågan om det organiserade tiggeriet lät det väldigt annorlunda. Tidningens guldspadebelönade avdelning ”Viralgranskaren” avfärdade i hånfulla ordalag Lucacis beskrivning och satte en stor röd stämpel med texten ”FALSKT” över Skövde Nyheters artikel och Lucacis ansikte.
Att Lucaci precis var hemkommen från fyra års arbete i Rumänien åt rikskrim valde Viralgranskarens Clara Guibourg att utelämna. Istället skrev hon att hans uppgifter ”ratas av alla experter Metro pratar med”. Dessa andra experter var två poliser, som till skillnad från Lucaci saknade expertis på området och gjorde svepande yttranden som gick ut på att det är ”svårt att säga” att tiggeriet är organiserat. I övrigt förlitade sig Viralgranskaren helt på regeringens hemlöshetssamordnare Michael Anefur (KD) som slog fast vad tidningen ville höra: ”Det finns inga ligor”. Vidare avgjorde Anefur att det inte finns några tiggande barn alls i Sverige och att ingen tjänar stora pengar på tiggeriet. ”Men även om någon tog alla pengar skulle det inte vara några stora vinster”, enligt Anefur.
En 18-årig kvinna som åtalades hade 53 000 kronor i femhundralappar instoppade i sin BH när hon greps.
I april 2009, då debattklimatet var annorlunda, hade inspektör Peter Enell på citypolisen – en av de poliser som enligt Viralgranskaren nekade till att tiggeriet var organiserat – sagt så här till Metros Daniel Boman:
– Vi har sett dem komma i karavan med tio skåpbilar, stanna vid en parkeringsplats och dela upp stan mellan sig på en karta.
Dagens Nyheter har publicerat en lång artikelserie av Josefine Hökerberg som visar att tiggeriet tvärtom ofta är organiserat. Artikelserien saknar inte snyftreportage eller politiskt korrekt vinkling och har belönats med Stora Journalistpriset, men är trots detta det mest heltäckande som publicerats av ett större svenskt massmedium under de senaste åren. Nya Tider har skickat frågor till Josefine Hökerberg om hur vanligt det är att tiggeriet är organiserat, men i skrivande stund inte fått svar.
När hon intervjuades av vänstertidningen Resumé i maj 2014 sade Hökerberg:
– Familjer från samma byar [gör] sina resor hit ihop och bor gärna tillsammans och hjälper varandra med att köpa mat, växla pengar och skicka pengar till hemlandet. På det sättet är det organiserat. Att förbjuda det tiggeriet är detsamma som att förbjuda de här människorna.
Ett år tidigare hade Hökerberg själv skrivit om tiggaren Petrina, 41, som anmälde två män från sin hemby för människohandel och misshandel sedan hon enligt egen utsago lurats till Sverige och sedan tvingats välja mellan tiggeri och prostitution för att betala tillbaka sin skuld till männen för resan till Sverige.
Utredningen mot männen lades ner av åklagaren, men det finns flera exempel på hur tiggare tvingas att betala pengar till ”bossar” som driver verksamheten. Den 28 september förra året ingrep polisen i ett slagsmål mellan tiggarkvinnor i Gävle, där det under rättegången framgick att det handlade om en fejd om tiggarplatser mellan två olika zigenarklaner från Bulgarien. En 18-årig kvinna som åtalades hade 53 000 kronor i femhundralappar instoppade i sin BH när hon greps. Både 18-åringen och målsäganden, en 32-årig kvinna, sade att de var rädda för varandras familjer som konkurrerade om tiggeriet i staden.
I Nya Tider v 6/2015 berättade vi om 34-årige Cristinel Caldararu, som för polisen uppgav att han är ”zigenare” och dömdes till fängelse och utvisning i Kalmar tingsrätt efter att han försökt kräva in avgifter från andra zigenare som stannat till i Kalmar för att tigga. Av domen framgick att Caldararu hade inflytande över vilka som tilläts tigga i området och regelbundet krävde in pengar från dem som tiggde där.
Hur många av romerna som tvingas betala till ligorna för att få en plats att tigga på är omöjligt att avgöra, men över hela landet tycks det vara så att tiggarna delar upp orter mellan sig och att det sällan sitter två tiggare på samma attraktiva plats. Många debattörer har pekat på att utan organisering borde resultatet rimligen bli att flera försökte ta de bästa platserna. Men uppgifterna från olika ”experter” har hela tiden gått isär, samtidigt som allt fler foton, filmer och vittnesmål om ”bossar” som inkasserar pengar och skjutsar runt tiggare i dyra bilar har hopat sig på nätet – oftast anonymt.
Den 23 april bekräftade Martin Valfridsson, nationell samordnare för utsatta EU-migranter, sent omsider för Radio Romano (romska avdelningen) på Sveriges Radio Sweden P6, ”ryktena” om att många fattiga migranter tvingas betala för att få sitta på en attraktiv tiggarplats och att en del även tvingas till prostitution. Han sade att de oftast utnyttjas av ”sina landsmän”.
– Jag har hoppats att jag inte skulle se den bilden, men tyvärr gör jag det. Hur pass utbrett det är, det vet jag inte ännu. Men det är inte så förvånande. Prostitution är dessvärre ett sätt att försörja sig. Den som har minst möjligheter att hitta försörjningen är oftast den som riskerar att dras in i all möjlig utsatthet. Men det är fullständigt oacceptabelt att väldigt utsatta människor blir utnyttjade på de mest hänsynslösa sätt, sade Valfridsson.
Vad svenska myndigheter gör för att stödja den kriminella verksamheten med skattepengar återkommer vi till i ett senare nummer av Nya Tider.
Del 2 publiceras imorgon.
