I den veva som beslutet om nedläggning fattades var det bara senildementa som bodde kvar på Lerbäckshemmet.
– Hur kommunen gjorde mot de gamla är ofattbart, säger Manuel Lopez, en av de drivande bakom proteströrelsen, till Nya Tider.
Manuels mamma Josefa hade flyttat in på Lerbäckshemmet i februari 2012, och då han fick besked om att det skulle stängas bara ett par månader senare blev han upprörd över hur kommunen agerade. Tillsammans med andra bildade han en anhöriggrupp och bestämde sig för att ta strid mot nedläggningen av demenshemmet.
– Jag kontaktade diverse doktorer och professorer som var kunniga i geriatrik, och fick beskedet att det inte är bra att flytta dementa personer, varav en del var i sina sista år. Jag hade diskussioner med kommunen och förklarade för dem att jag inte tänkte flytta min mamma för andra gången på några månader.
– De bodde i en mycket fin lantlig miljö där det var lätt med utevistelse och så, och nu ville de flytta dem till ett boende i Askersund där de skulle få bo på övervåningen. Jag visste mycket väl att de som bodde där aldrig skulle få komma ut till någon trädgård mer. Det finns bara en innergård och det saknas resurser för att personalen ska kunna gå ner med dem dit. Jag känner personal som jobbar där, jag har mitt kontor i närheten, så jag vet hur det är, de bor i en korridor och har inga möjligheter att komma ut.
– Så jag talade om för kommunen att ”aldrig i livet”. Vi bildade en anhöriggrupp, vi kontaktade en advokat och försökte ta strid. Sedan började de hota med att de inte skulle leverera varm mat, att de kanske inte skulle leverera någon mat alls, att de skulle dra in personal…
NyT: Vilka var det som hotade med det?
– Det var socialchefen till exempel, hon började att ”vi kommer att stänga ändå, även om ni inte flyttar”. Jag sade till de andra i anhöriggruppen att de inte skulle lyssna på det där, att de aldrig skulle göra verklighet av det. Det finns inga möjligheter att göra så i Sverige, att inte leverera mat till demenssjuka personer.
I den här vevan fick proteströrelsen lite uppmärksamhet från massmedia, bland annat var TV4 Örebro där och filmade. En namninsamling startades också och fick på kort tid in över 1 300 namn, vilket är 12 procent av invånarna i Askersunds kommun och mycket väl kan vara en majoritet av dem som bor i området runt Lerbäck.
– Men kommunstyrelsen lyssnade ändå inte, fortsätter Manuel. Och de andra anhöriga lät sig skrämmas när de drog ner på personalen. Jag vägrade, jag sade fortfarande att ”jag kommer aldrig att flytta min mamma en trappa upp i ett demenshem som ni själva flera gånger sagt inte är lämpligt för dementa”.
Till sist var det bara Manuel som inte gett upp inför kommunens hot och påtryckningar. När hans mamma var ensam kvar på hemmet blev situationen ohållbar.
– Alla flyttades så att det till slut bara var mamma som bodde där helt ensam. Då började jag söka efter ett nytt boende åt mamma och hittade till slut ett som påminde om Lerbäck, där hon hade lätt att komma utomhus och kunde känna sig hemma.
– Det slutade alltså med att alla flyttade. Vi sade då till ordföranden i kommunstyrelsen att ”hoppas att ni inte säljer till Migrationsverket eller så”, och han svarade att ”nej, nej, det gör vi inte”. Men nu har de ju sålt till en sådan där som ska göra pengar på Migrationsverket och driva asylförläggning.
Asylboende oroar invånarna
Det var inte utan skäl som Manuel, Micaela och andra boende i Lerbäck med omnejd oroade sig över att det skulle startas asylförläggning i det nedlagda äldreboendet. Migrationsverket har varit under starkt tryck de senaste åren och har sökt land och rike runt efter husrum åt asylsökande. På många håll har samvetslösa ”entreprenörer” köpt upp lämpliga boenden, tecknat lukrativa avtal med Migrationsverket och på kort tid blivit mångmiljonärer.
Dåliga exempel saknas det inte i Askersunds kommun. Till asylboendet Gärdshyttan fick polisen förra året rycka ut 30 gånger på två månader, vilket i förbifarten togs upp av SVT i ett inslag som annars handlade om de dåliga förhållandena på förläggningen. Minst en gång var det nära ett fullskaligt upplopp då de boende försökte stoppa polisen från att ta hand om en stökig och berusad asylant. Problemen har fortsatt sedan dess, oklart i vilken omfattning.
Liknande problem rapporterades från ”asylslottet” Glava i Värmland – en luxuös anläggning med 200 platser, för vilka Migrationsverket betalade fantasisumman 380 000 kronor per dygn vid full beläggning. Flertalet av ortsborna i Glava var så flyktingvänliga att även den nationalistiska nyhetssajten Realisten motvilligt rapporterade att de faktiskt tycktes välkomna de asylsökande. Likväl tog det inte lång tid innan det rapporterades om slagsmål inne på herrgården, omfattande snatterier i den lokala butiken och hotfull stämning. På ett annat ståndsmässigt boende, Westsura herrgård i Västmanland, blev en förbipasserande 13-årig flicka insliten i ett duschrum och våldtagen av en 27-årig asylsökande från Nigeria. Problemen sträcker sig från snatterier, vagt hotfull stämning och minskad trygghetskänsla, till grova våldtäkter och mord.
Vad de nämnda asylboendena har gemensamt är att de, precis som det i Lerbäck, är placerade i små orter på den svenska landsbygden. I Lerbäck kommer asylanterna dock att bo trängre och ha mindre att sysselsätta sig med än på någon av de nämnda orterna.
– Det är ju helt otroligt att de ska kunna få in över hundra flyktingar i Lerbäckshemmet som har 24 rum. Hittills har det ju varit en så lugn liten ort, man har kunnat låta ungarna springa ute själva utan att oroa sig så mycket över dem. En ort där alla känner alla, säger Marcus Eng, som bor femtio meter från den blivande förläggningen.
Patrik Wallin, blivande Lerbäcksbo, hade riktig otur då han bestämde sig för att flytta till den lugna lilla orten.
– Jag ska flytta in i december, och jag fick reda på det här med flyktingförläggningen samma dag som jag skrev under kontraktet. Hade jag vetat det innan så hade jag nog inte skrivit på.
NyT: Hur tror du det kommer att funka att ha 120 flyktingar på runt 60 invånare i lilla Lerbäck?
– Jag har inga som helst bra erfarenheter av invandrartäta områden, tyvärr. Och man har ju Gärdshyttan i färskt minne. När man själv blir en minoritet i samhället… det kommer nog inte att gå så bra det där, suckar Patrik.
Invånarna överkörda igen
Manuel Lopez är även han mycket kritisk till flyktingförläggningen.
– Först körde man över invånarna när vi ville ha kvar demensboendet. Sedan lovar man att det inte ska bli flyktingförläggning. Sedan blir det flyktingförläggning i alla fall. Man tror inte det är sant, säger Manuel till Nya Tider.
NyT: Vad innebär det för samhället?
– Det kan bli trettio eller fyrtio barn som ska gå i Rönneshyttans skola, fler än de svenska barn som finns där. De behöver tolkar och så vidare. Hur ska man göra med dem som ska bo där, ska man köra in dem till Askersund med buss som man gjort på andra ställen, dumpa dem på torget klockan nio och hämta dem klockan tre? Hur ska det gå?
– Att försämra för samhället på det här sättet är ju inte riktigt klokt. Låt Lerbäck leva som det har varit! Man kunde ha satsat mer på demensboendet som var väldigt fint, säger Manuel.
Yngve Holmgren, 77 år gammal och bosatt ett stenkast från Lerbäckshemmet, har hört till kommunens argaste kritiker. Tillsammans med flera andra lokalt förankrade personer bildade han Lerbäckshemmets vänner, som erbjöd kommunen fem miljoner kronor för fastigheten. Gruppen hade för avsikt att starta upp äldreboendet igen, men fick se sig överkörda av kommunstyrelseordföranden Per Eriksson (S) och kommunchef Madeleine Andersson (S).
– Det är en katastrof för bygden, säger Yngve Holmgren till Nya Tider.
Yngve menar att kommunen inte tagit hänsyn till vad ortsborna vill. Det alternativ som han och andra lokala krafter företrädde hade inneburit att äldre människor kunde ha fått bo kvar i sin hembygd och att andra som vill ha lantlig lugn och ro hade kunnat flytta in och berika samhället.
Kontraktet på fastigheten gick istället till URDA Holding AB, ett bolag där den ende styrelseledamoten är Ulf Dalhielm. Det är dock hans bror Rolf Dalhielm som ska driva boendet i Lerbäck. Tillsammans med sin fru äger han aktiemajoriteten i URDA Holding via deras gemensamma bolag Café Garvaregården och B&B AB, i vars regi de redan driver ett mindre asylboende inne i Askersund.
I skrivande stund har inget kontrakt tecknats mellan Dalhielm och Migrationsverket, trots att de första asylanterna ska flytta in om två-tre veckor. Om kontraktet med Gärdshyttan är till någon ledning kommer avtalet att vara värt 13 miljoner vid full beläggning, varav en stor del givetvis går till drifts- och lönekostnader.
Mannen bakom asylboendet i Gärdshyttan, Jim Hoppe, fick förra året ut fem miljoner i ren vinst. Förutom en hög månadslön fick Hoppe personligen ut en miljon kronor i aktieutdelning. Då avtalet med Migrationsverket tecknades i november 2011 var Hoppe nyligen dömd för bokföringsbrott, hade två färska konkurser bakom sig och personliga skatteskulder på närmare en halv miljon kronor. Att det gått så bra under det gångna året förklarade ägaren till det svårt brottsdrabbade asylboende med att han ”gör ett bra arbete” då han intervjuades av P4 Örebro.
Till skillnad från Hoppe har Rolf Dalhielm inte dömts för något som ger värre straff än ett par tusenlappar i böter – sannolikt en trafikförseelse – och han betalade av sina sista skulder hos kronofogden i augusti 2013. Dalhielm tycks ha varit illa sedd av många i Askersundstrakten redan före affären med Lerbäckshemmet, men ska ha gett ett gott intryck vid ett informationsmöte som till sist hölls i Lerbäck, efter att ha skjutits upp flera gånger. Kommunpolitikerna Per Eriksson och Madeleine Andersson gav tvärtom ett uselt intryck och flera ortsbor säger till Nya Tider att de ”hånflinade”.
Kommunens agerande i ärendet har varit om inte rättsvidrigt, så åtminstone märkligt och förmodligen djupt oetiskt. Nya Tider avser att återkomma till detta i nästa nummer.
Funderar på att flytta
Inom kort förvandlas alltså Lerbäck från en idyllisk liten by på landet till en ort där ursprungsbefolkningen plötsligt är en minoritet. Dessutom kommer det att vara stor genomströmning – boendet sägs vara till för dem som väntar på besked om sin asylansökan, vilket innebär att samma person sällan kommer att bo där i mer än tre månader innan han eller hon lämnar plats åt nästa asylant.
Flera av de boende i Lerbäck har pratat med varandra om att sälja huset och flytta, men somliga fruktar att inte ha råd eftersom asylförläggningen kommer att driva ner huspriserna.
Yngve ska ta dit en mäklare för att värdera huset, medan Micaela känner sig fastlåst på orten med sina två barn. Hon funderar över möjligheten att hyra ut sitt hus; det kanske är lättare än att få det sålt.
– Det är jättetråkigt, men jag kan inte känna mig trygg här längre.
—
Detta reportage har tidigare publicerats i pappersupplagan av Nya Tider. Se till att inte missa några reportage – bli prenumerant idag!
