Upphovet till Aftonbladets minst sagt uppseendeväckande avslöjande, särskilt för mig, är att jag var en av talarna vid Folkets Demonstration (FD) på Norrmalmstorg lördagen den 30 januari. Jag berörde traditionella jämlikhetsfrågor och landsbygdens villkor, frågor som vilken som helst Socialdemokrat eller Centerpartist hade kunnat skriva under på för femtio år sedan. Då styrdes Sverige av välfärdsambitioner och det var i den andan mitt unga jag formades politiskt.
Tanketråden i Aftonbladet var att bland åhörarna hade de bildangivna personerna stått och lyssnat. Därmed var talare, arrangörer och lyssnarna i ett hemligt samförstånd, trots att talarna var ovetande om vilka som lyssnade.
Journalistik i sin sämsta form ser ut just så. Redaktionschefen säger åt en moraliskt vidsynt journalist, i detta fall Lisa Röstlund, att gå nu ut och skriv något skit om Folkets Demonstration. Skriv om det värsta du hittar.
Hon lyssnade på mitt tal. Tydligen oklanderligt, för det lämnades utan kommentar. Under senare år har jag skrivit omkring 250 artiklar, ett antal av dem i papperstidningen Nya Tider. Den röstlundska näsan fick tydligen inte heller där någon rynka. Men i genomläsningen av Nya Tider hittade hon ett reportage om något som kallas Motståndsrörelsen. Trots att jag läser tidningen, och uppskattar den mycket, måste jag erkänna att jag inte läste just den artikeln eller så satte den noll spår i mig. Jag minns den inte, men i den röstlundska hjärnan var det en perfekt koppling till min nazism.
Det Aftonbladet missade, förutom att tidningars uppgift är att publicera reportage, är att min åskådning är rakt motsatt nazismen. Detta borde Aftonbladet ha kunnat upptäcka. Jag har nämligen i Nya Tider skrivit min syn på det judiska folkets rätt till sitt land och sin historia i en debattartikel (publicerad 20 nov 2014). I hela mitt liv har jag varit en stark vän av den judiska saken och staten Israel.
Att då i Aftonbladet hängas ut i samröre med nazismen blir mer än absurt.
Lisa Röstlund borde veta att det är grundlagsskyddat att lyssna till offentliga tal. Jag har inga polisiära befogenheter att avhysa människor eller be dem att legitimera sig. Extra svårt blir det då jag inte vet deras existens.
Istället för upprördhet känner jag en sorg över Lisa Röstlunds låghet.
Men detta handlar om något annat. I Sverige finns omkring 14 000 (fjortontusen) journalister. Enligt svensk tidningsstatistik så tappar i stort sett alla papperstidningar läsare. Trenden är tydlig.
Aftonbladet var under hela Hitlers maktperiod nazistvänlig. Kulturchefen Karl Vennberg var nazist och var kvar på tidningen fram till 1975. Nuvarande kulturchef Åsa Lindeborg gick med i Vänsterpartiet kommunisterna 1981 när Brezjnev styrde Sovjet. På 1970-talet utvecklades redaktionen till en fylleredaktion. Blod och brännvin, i såväl bokstavlig som bildlik bemärkelse, flöt över redaktörernas fingrar.
Efter en kort uppryckning har tidningen sedan 1996 stadigvarande tappat läsare. År 2012 bestämde sig Aftonbladet för att begära utträde ur den offentliga tidningsstatistiken för att slippa skylta med nederlaget.
Alternativa medier skördar däremot stora framgångar. Läsarna vill ha kvalitet och sanning. Nya Tider ökade under 2014 med 47 procent, alltså mest av alla tidningar i hela Sverige. De flesta andra minskade. Det ska bli intressant att se statistiken för 2015. Ohederlig journalistik är på väg att konkurreras ut av alternativa medier.
Den argumentationsteknik Aftonbladet tillämpar ”Skuld genom sammankoppling” kan leda i vilken befängd riktning som helst.
Jag har talat med nio svenska partiledare genom åren, även varit på samma privata fest som Gudrun Schyman. Den siste svenske terroristen Anton Nilsson, mest känd för Amalthea, har jag träffat. Vi talade kulturfrågor och syntes överens. Kan dessa möten säga något om vad jag står för? Givetvis inte.
Lisa Röstlunds metod för politisk artbestämning förefaller fullkomligt ovederhäftig då allt jag skrivit, sagt och gjort avfärdas med att fyra för mig helt okända personer har lyssnat när jag hållit ett tal. Efter en enkel summering på de röstlundska fingrarna hängde hon ut mig med namn och bild i Aftonbladet för nazistisk tillhörighet. Jag tänker inte driva sak mot Lisa Röstlund. Hon satte domen över sig själv när hon undertecknade artikeln med sitt namn. Aftonbladet bör nog inte bli förvånad om kommande år följs av fortsatta publika besvikelser.
Stefan Torssell
Krönikör i Nya Tider