Sedan Grekland införde fria val i mitten av 1970-talet har den grekiska politiken dominerats av två partier, högerpartiet Ny Demokrati och socialistiska Pasok. 2012 ändrades detta, när höger- och vänsterpartiet insåg att de hade mer gemensamt med varandra än med det nybildade partiet Syriza. De gick ihop och lyckades på så sätt besegra utmanaren, men glädjen blev kortvarig. Den 25 januari 2015 sopade Syriza mattan med det gamla etablissemanget.
Det grekiska valet kan få en snöbollseffekt i Europa. I Spanien har man också haft ett tvåpartisystem, bestående av kristdemokratiska Partido Popular och socialdemokratiska PSOE. De utmanas av Podemos, ett vänsterparti som bildades 2014 och inte deltagit i något val än, men som kan tvinga de båda etablerade partierna att gå ihop inför nästa val som hålls om mindre än ett år. Redan nu spås de två tillsammans få under 50 procent, för första gången sedan Spanien återinförde demokrati på 1970-talet.
I Frankrike har Front Nationals framgångar flera gånger tvingat etablissemangets partier att gå ihop på lokalplanet, ändå har det inte alltid hjälpt. Partiledaren Marine Le Pen har enligt opinionsundersökningar goda möjligheter att bli Frankrikes nästa president. Detta trots att partiet mobbas på alla upptänkliga plan, som när Marine Le Pen inte tilläts gå med de andra parlamentarikerna i Charlie Hebdo-demonstrationen.
I Sverige har vi också fått en ohelig allians av etablissemangets höger- och vänsterpartier i och med Decemberöverenskommelsen (DÖ), allt för att hålla den egentliga oppositionen, Sverigedemokraterna, borta från politisk påverkan.
Samtidigt gör Syriza, som är en koalition av olika vänsterpartier från socialdemokrater ända till maoister, gemensam sak med det konservativa och patriotiska Oberoende greker. Syrizas ekonomiskpolitiske talesman Yiannis Milios säger att ”detta är början på en omfattande förändring för hela kontinenten”. Han tillägger att ”Grekland visar vägen. Vårt land, vårt folk är pionjärer för en stor förändring”.
Det återstår att se vad Syriza kan uträtta för det grekiska folket, då man vill omförhandla skulden utan att vare sig lämna EU eller euron. En sak är dock säker, att vänster och höger spelat ut sin roll och att helt andra skiljelinjer gäller i dag; om politikerna ser de globala storbankerna eller sitt eget folk som sin uppdragsgivare, om de verkar för centralisering eller demokratisering av makt, om de vill gynna det fåtal som redan äger en majoritet av världens resurser eller de många vanliga människornas väl.
