Den 16 juli 1904 sköt den finske nationalisten Eugen Schauman (1875-1904) Rysslands generalguvernör Nikolaj Bobrikov (1839-1904) med tre skott i Senatborgen i Helsingfors. Därefter sköt han sig själv med två skott och avled direkt på platsen. Bobrikov, däremot, dog först dagen därpå. Sannolikt hade Schauman kunnat gå till historien som ingenting annat än en mördare och terrorist om omständigheterna hade sett annorlunda ut. I Fem skott i senaten: Eugen Schaumans liv och dåd konstaterar Seppo Zetterberg nämligen att ”åren mellan 1899 och 1905 i Finlands historia” har traditionellt ”kallats för den första förtrycksperioden”. Denna period hade uppstått till följd av att tsar Nikolaj II:s (1868–1918) regering låtit genomföra en omfattande förryskning.
Förryskningspolitiken
Tsar Nikolaj II anses ha varit en svag härskare, vilket fick till följd att han snart hamnade i händerna på sin mer handlingskraftiga regering som, enligt Zetterberg, hade som mål att ”förryska de främmande folken. […] I praktiken hade förryskningen redan förverkligats på många håll, bland annat i Baltikum, Ukraina, Vitryssland och Kaukasien samt bland de asiatiska folken. Trots att regeringen hade stark vilja att förenhetliga riket, så var dess förmåga i detta avseende betydligt svagare. Därför fanns det stora variationer beträffande tidtabellen och utfallet av förryskningspolitiken”.
Då Finland på den här tiden var en autonom del av Ryssland kom förryskningspolitiken även att drabba det finska folket. I augusti år 1898, noterar Zetterberg, utnämnde Nikolaj II generaladjutant Nikolaj Bobrikov till ”generalguvernör över storfurstendömet Finland.” Bobrikov kom snart att skrida till verket.
I boken Eugen Schauman: En livsbild ur Finlands kamp mot Ryssland skriver Bernhard Estlander att ett ”förslag om rysk värnplikt i Finland” utarbetades. Det här förslaget innebar att finska värnpliktiga skulle sändas till ryska armén för att tjänstgöra där. Enligt Zetterberg godkände inte senaten detta förslag, vilket väckte tsarens missnöje och en urtima lantdag (lantdag är benämningen på folkrepresentationen i ett underlydande land) ”sammankallades i Finland den 24 januari 1899”. Under denna urtima lantdag lades värnpliktsförslaget fram, enligt Zetterberg, men ”ständerna ombads inte godkänna förslaget, de gavs enbart rätt att uttala sig”. Värnpliktsförslaget skulle alltså genomdrivas oavsett senaten godkände det eller ej.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.