Mattias Desmet är professor i klinisk psykologi vid universitetet i Gent, Belgien, och har givit ut flera böcker i hemlandet. De psychologie van totalitarisme är Desmets senaste bok och skrevs mitt under coronakrisen år 2021 varpå den gavs ut följande år. Det här är också första verket av Desmet som kan läsas av en svensk publik – boken översattes från nederländska till svenska av Urban Lindström och gavs ut av Bokförlaget Augusti tidigare i år.
I inledningen berättar Desmet att han redan flera år tidigare började fundera på att skriva en bok om den nya totalitarismen; den som mest tydligt växte fram i hela västvärlden efter 11 september-attackerna i USA, och som sedan gjort entré i allt fler frågor, oavsett om det rör klimatet eller wokesamhället. Bara några år senare slog coronakrisen till med full kraft, och för första gången kunde Desmet uppleva hur masspsykologin nått sådan kraft att praktiskt taget alla världens länder befann sig i ett tillstånd som kan beskrivas som ”hypnotiserat”. Där och då, isolerad i hemmet när samhället stängts ned, fick han det gyllene tillfälle han så länge väntat på.
Och det märks för läsaren att Desmet ingalunda fått ett bryskt uppvaknande, utan i stället vänt och vridit på dessa tankar under lång tid. För även om Totalitarismens psykologi tar avstamp i coronakrisen, och ofta hämtar exempel därifrån, har boken ett mycket bredare perspektiv än så – betona gärna det andra ordet i bokens titel för att förstå vad som gör Desmets verk så läsvärt. Det är inte en politisk analys, utan en psykologisk analys av den framväxande totalitarismen. De politiska motargumenten mot det etablerade narrativet – oavsett om det rör kriget mot terrorismen, coronakrisen, den gröna omställningen, wokesamhället eller något annat – har redan hörts och upprepats i flera års tid av oppositionella röster. Det förstår Desmet. Bokens fokus på att förstå och förklara masspsykologin och i förlängningen totalitarismen, gör att den kan och bör läsas av vem som helst med intresse för människa och samhälle, oavsett egen politisk uppfattning.
Desmet menar att den tilltagande rädslan hos befolkningen leder till att negativa händelser allt oftare görs till stora kriser, där ”rädsloobjektet” endast kan tämjas med ett enda vapen: mer kontroll.
Rädslan, som banar väg för massbildningar och som i sin tur kulminerar i totalitära styrelseformer, måste sökas betydligt längre tillbaka än vi kan ana. Och, vid första anblick något förvånande, härleder han dagens tillstånd till upplysningstraditionens tro på det mänskliga förnuftets allsmäktighet
Desmet lyckas på ett övertygande sätt visa att han har fog för sin tes. De storslagna resultat som vetenskapen presterat – ångmaskiner, televisionen, internet, atombomben, rymdfarkoster, mikrokirurgi – har gjort att vetenskapens tillämpningsområden framstår som närmast oändliga och gör att människan trollbinds av den. Därmed har vetenskapen blivit något annat än den var från början: en ideologi. Människans tro har övergivits för det hon vet. Och i strävan efter att mäta och beräkna precis allt – i hopp om att detta ska förvandla vår osäkerhet till säkerhet – blir vetenskapen till slut pseudo-eller ovetenskaplig, människan drabbas av apati och ångest, och den blinda tilltron till ”experterna” banar väg för ett omänskligt och totalitärt samhälle.
Förvisso har massbildning och totalitarism förekommit så länge mänskligheten funnits – men Desmet noterar att fenomenet fått en helt ny kraft och dessutom återkommit mycket oftare från 1900-talet och framåt. Grunden till detta tillstånd spårar han till 1800-talets industriella revolution. Att denna frigjort människan från naturen är välkänt, men ofta mer förbisett är de effekter som den industriella revolutionen gav på arbetslivet och den sociala tillvaron. Initialt trodde man att mekaniseringen av arbetet skulle leda till att vi kunde arbeta mindre. Den brittiske ekonomen John Maynard Keynes menade att vi vid 1900-talets slut kunde klara oss på att arbeta 15 timmar i veckan för att producera allt vi behövde. Han hade rätt i så måtto att detta sannolikt var en kraftig överdrift; i själva verket hade några timmar varit tillräckligt. Men han fick på ett annat plan helt fel: vid 1900-talets slut, trots de enorma tekniska framstegen, arbetade människan fler timmar än någonsin tidigare i sin historia. En stor del av befolkningen i de jättelika byråkratierna har vad antropologen David Graeber kallar för Bullshit jobs (i sin berömda bok med samma namn) – meningslösa jobb som uppstått inom den administrativa och ekonomiska sektorn (både privat och offentligt). Dessa är ofta välbetalda, medan de meningsfulla arbetena är underbetalda: vårdpersonal, sophämtare, hantverkare, lantbrukare.
Men det är den första gruppens relativt välavlönade arbetstagare som primärt upplever sitt arbete som outhärdligt: inte för att det är för tungt, utan för dess inneboende meningslöshet. Denna ensamma individ, utan meningsfulla uppgifter eller relationer, har blivit vad filosofen Hannah Arendt i sin berömda bok Totalitarismens ursprung (1951) kallar för det atomiserade subjektet. Desmet, som gärna och ofta hänvisar till Arendt, tar avstamp från hennes teorier och för dessa in i det digitaliserade 2000-talet.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.