I detta nummer av Nya Tider har vi gått igenom vad som egentligen sades vid minneshögtiden för de människor som omkom i Estoniakatastrofen 1994, och som tycks ha fått statstelevisionen att ta ned sitt inslag om ceremonin efter att det legat uppe i bara en vecka.
År 1994 befann sig världen i en brytningstid, och det gällde inte minst Sverige. Järnridån hade fallit, Sovjetimperiet höll på att upplösas, ryska trupper lämnade äntligen Baltikum varifrån deras ubåtar kränkt svenskt territorialvatten vid upprepade tillfällen under årens lopp, spionerande för att hitta luckor i vårt försvar. Men nu var kalla kriget slut och en ny och fredligare tid var på väg.
1994 var det år då den avgående regeringen med Carl Bildt (M) i spetsen fått in Sverige i Natosamarbetet Partnership for Peace. Även Ingvar Carlsson (S), som var statsminister i den tillträdande regeringen, hade låtit sig övertygas om Natos goda avsikter. I en motion till riksdagen inlämnad den 25 januari 1994 skrev han och en rad andra sossar:
Huvudfrågan i Europa är inte att utvidga militäralliansen NATO utan att finna en hållbar alleuropeisk fredsordning som inkluderar alla länder i Europa inklusive Ryssland och USA. Institutioner och politik måste demilitariseras och ersättas av samarbete enligt den gemensamma säkerhetens tanke. Detta är den nya tidens politik. Genom samarbetsorganet NACC och det amerikanska initiativet ”Partnerskap för Fred” (PFP) försöker man skapa nya strukturer för förtroendeskapande samarbete och ev. gemensamma fredsbevarande insatser med länder som står utanför NATO, inklusive Ryssland. Sverige bör på den militära alliansfrihetens grund ge ett aktivt bidrag till PFP.
Andra aktörer var dock inte godtrogna nog att tro att det nu skulle bli evig fred. Samtidigt som Sverige gick med i Natosamarbetet PFP i det föregivna syftet att ”skapa nya strukturer för förtroendeskapande samarbete” med Ryssland, fick Sverige i uppdrag av Nato att stjäla ryska militära hemligheter för Natos räkning. En verksamhet som kraftigt underlättades av det kaos som rådde inom alla delar av Ryssland, även militären.
De ryska militära hemligheter man kunde stjäla smugglades ut under civil täckmantel på passagerarfärjan Estonia.
Detta vet vi därför att Försvarsmakten till sist medgav att så var fallet år 2004, tio år efter olyckan. Man medgav då att det skett vid två tillfällen, två veckor respektive en vecka före förlisningen, vilket ”råkade” vara de två tillfällen som en visselblåsare från tullen redan vittnat om. Men det hade absolut inte skett under olycksnatten.
I slutet av 2022, arton år efter att man medgett två transporter av militär utrustning på Estonia, medgav Försvarsmakten att det handlar om fler transporter än dessa två. Detta har man kommit fram till ”efter dialog med haverikommissionen”. Man hävdar dock att man saknar dokumentation om dessa tillfällen.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.