Naturligtvis är de stora linjerna i världspolitiken vad som händer på krigsskådeplatserna, det som är mest avgörande för vår framtid. Men just eftersom man släppt lös dessa mediemagnetiska stormar, så är vi utsatta för en ekonomisk storm som knappt får rubriker alls.
Det är ett sammanträffande som knappast är helt tillfälligt. Det är så många skumraskaffärer som man kan läsa om i Dagens Industri och i Affärsvärlden, om man bara hinner. De bockas dock snabbt av och dagen därpå är det nya skandaler som vi inte ska komma ihåg de heller, eftersom även de ersätts av andra, snabbt som ögat.
Vad man särskilt noterar är dock att tjänstepensionsföretaget Alecta liksom aldrig lyckas ta sig ut ur skandalrubrikernas värld. Allt fler röster höjs som undrar hur det kommer sig att Alecta har vad som måste beskrivas som ett de facto monopol på tjänstepensionsmarknaden.
Tjänstepension är vad man får via ITP, Industrins och handelns tilläggspension, den avtalsenliga ålders- och sjukpension som man förhandlat fram enligt kollektivavtal inom den privata sektorn, mellan PTK, en samverkansorganisation för fackförbund som organiserar tjänstemän anställda inom den privata sektorn, och Svenskt Näringsliv.
För tjänstemän födda före 1979 så är utfallet bestämt men premien kan ändras. För dessa äldre tjänstemän så är situationen alltså den att man omedelbart kommer att se på lönebeskedet att man får betala mer för det man ska få ut.
För dem som är födda 1979 eller senare så är det tvärtom. Och det innebär alltså att det finns en betydande risk att man får något helt annat för pengarna än man inbillat sig. Det här är den modell förvaltarna föredrar, för då är det få som orkar ifrågasätta.
När Alecta visat sig ha gått på smäll efter smäll, först i USA och sedan i det svenska bostadsföretaget Heimstaden Bostad – det största i Sverige och näst största i Europa, så har alltså alltmer påträngande frågor börjat ställas. För att få klart hur illa man hanterat Heimstaden så tillsattes en utredning ledd av en extern advokatbyrå. Men direktiven var att slutsatserna inte fick offentliggöras.
Det hade ju kunnat få en och annan av ägarna, det vill säga pensionstagarna, att bli upprörd. Och detta kan det finnas flera anledningar till. Det är nämligen så att den myndighetsliknande organisation som heter Collectum är den som ger förvaltningsuppdragen åt Alecta, efter anbudsförfrågan.
Inte bara ett då och då. Utan alla sådana vinns faktiskt av Alecta. Dessutom får Alecta automatiskt alla pengar från tjänstemän som själva inte gör ett aktivt val, vilket är väldigt många faktiskt, cirka 60–70 procent. Och varför gör man så egentligen?
Vi kommer till det. Men som alla kan ana verkar det ha lite med Alectas faktiska kompetens och track record att göra. Alecta är en med svenska mått mätt jättelik förvaltare, totalt har man cirka 1 200 miljarder kronor under förvaltning, det mesta placerat på den svenska börsen.
Men, som sagt, en och annan riktigt olönsam affär vid sidan om har man kostat på sig och fastighetsportföljen hör av allt att döma till de allra sämsta, även om amerikanska politiskt korrekta banker också har lockat.
Alecta är ett så kallat ömsesidigt försäkringsbolag, det är alltså formellt försäkringstagarna själva som äger det. Men eftersom dessa utgörs av 2,8 miljoner privatpersoner så är det i vanlig ordning riggat vilka som hamnar i styrelse och ledning.
Varför försäkringstagarna skulle vilja stötta Handelshögskolan i Stockholm är det väl till exempel ingen som riktigt kan svara på, men det har förstås med tjänster och gentjänster att göra. Handelshögskolan får pengar om man sätter in folk i sin styrelse som de som står bakom Alecta gillar. Det här är lite näringslivsgräddhyllan alltså.
Svenskt Näringsliv rattar spakarna och PTK får också vara med lite i bakgrunden. Följaktligen har vi båda organisationernas ordföranden i styrelsen. Så långt kanske inte så mycket att höja på ögonbrynen över.
Det mindre självklara är varför även Collectum, som sköter alla de ”oberoende valen”, i sin styrelse ska råka ha styrelsemedlemmar från samma organisationer: Svenskt Näringsliv respektive PTK. Enbart. Med en sådan uppställning är det ju inte så förvånande vart pengarna styrs.
Det är dessutom så att det är cheferna i Svenskt Näringsliv och PTK, samt Ledarna och Unionen, som sitter i Alectas styrelse. De som sitter i Collectums är underordnade. Vilket gör dem extra känsliga för påtryckningar så klart. Att cheferna sitter där de sitter i Alecta är dessutom genom dessa underställdas beslut, Collectum är nämligen ansvariga för den tillsättningen.
Föga förvånande gillar inte konkurrenterna riktigt den här ”lösningen”. Det gynnar inte pensionsspararen, säger Skandias vd, som tycker att saken borde utredas.
Nej, det kan ju alla konstatera att de här styrelserna har inte gjort ett världsbäst jobb direkt. Men den där utredningen lär vi få titta i stjärnorna efter. I alla fall resultatet av den.
En helt annan utredning som nu i dagarna har lagt sina förslag, helt offentligt, är den som gäller översyn av de svenska klimatmålen. Det är ekonomen John Hassler som gjort denna och det har tydligen skett på ganska fria villkor för en gångs skull.
Hassler hade enligt nätsajten Altinget.se kommit fram till att inget av de nuvarande målen bör vara kvar i sin nuvarande form. Men det dementerades genast från regeringen. ”Samtliga klimatmål kommer att kvarstå, och transportmålet kommer att skärpas”, sade klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari.
Det lät ju rätt så bestämt, utan att klimat- och miljöministern hunnit ens titta på utredningen. Någon ser ut att ha blivit orolig. Och det verkar ha varit näringslivet, som snabbt gått ut och förklarat hur viktigt det var att Sverige inte avvek från sina fina klimatmål.
Tur, eller hur, att vi ha såna miljömedvetna vd:ar och styrelseproffs? De ligger säkert och oroar sig för klimatet hela nätterna i ända. Måste vara jobbigt att ha så stora samveten. Och så stora klimatbudgetar som ju hela tiden kräver skattemiljarder i påfyllnad.
Vid närmare granskning så är det inte så stor dramatik i den föreslagna omläggningen heller. Det är bara de svenska ”bäst i klassen-målsättningarna” som Hassler var ute efter, de blev lite för komplicerade att driva – utom för storföretagens jättelika klimatavdelningar förstås.
Efter sin spontana ”vi kör som vi sagt ändå”-kommentar till utredningen så återkom klimat- och miljöministern med ett löfte om att ändå bläddra igenom det hela för syns skull och se om det kanske till och med skulle gå att klippa och klistra in en del av texten i regeringens fina klimathandlingsplan.
Men att storföretagen lätt blir lite nojiga när utredarna får så här fria direktiv, det kan man ju förstå. Såna här ständigt höjda regelkrav råkar nämligen vara den helt avgörande förutsättningen för deras verksamheter att hitta en efterfrågan på sina produkter.
Sverige ska år 2030 ha minst 63 procent lägre utsläpp av koldioxid än 1990, och år 2040 ska det vara 75 procent. Dessutom ska utsläpp från inrikes transporter ha minskat med 70 procent till år 2030 jämfört med 2010.
Det är liksom specialdesignat för att kunna sälja fler dyra elbilar och även dito lastbilar. Man kan tycka att Volvo borde gnugga händerna. Men tyvärr räcker det ju inte att få statens hjälp att tvinga fram efterfrågan. Man måste ju vara konkurrenskraftiga också.
Teslas tunga lastbil utklassar nu bland annat Volvo i ett stort test. Medan Tesla klarar 92 mil om dagen, så klarar Volvo bara 28 mil i snitt. Men Volvo kanske klarar sig genom monopol på servicenätverk och liknande. Ännu en kostnad som i slutänden drabbar svenska skattebetalare och/eller konsumenter i så fall.