I alla fall var det så när jag gjorde lumpen, då Sverige fortfarande var alliansfritt. Erinran har gamla anor, och språket har förändrats över tid, men innebörden är densamma nu som då: du är skyldig att försvara Sverige.
Visst innebär totalförsvarsplikten en inskränkning i den personliga friheten – för att försvara den nationella friheten. Det är icke desto mindre nödvändigt. Maximal frihet för varje medborgare, maximerar inte den kollektiva friheten. Vi har i Sverige insett att försvaret av ett stort land med liten befolkning måste bygga på plikt. Under tio års tid glömdes detta bort och idén var att satsa på frivillighet mot betalning. Det övergavs för några år sedan och vi har återgått till det normala: värnplikt, med den skillnaden att nu kan också kvinnor inkallas för militärtjänstgöring.
Att plötsligt inse att det vi hade byggt upp förut nog var ganska bra ändå, innebär inte att vi får tillbaka det om vi bara inför värnplikten. Det tar tid att uppnå de stora volymer som rådde före den stora försvarsslakten.
Nu är denna naturliga ordning – plikten att försvara Sverige – på väg att överges ännu en gång. Men nu sker det på ett annat sätt. Värnpliktiga kommer inte längre att vara skyldiga att försvara Sverige utan alla Natoländer. Värnpliktiga ska därför kunna tvingas till tjänst inte bara på den egna fosterjorden, utan i andra länder som tillhör Natos ”östra flank”. Finland och Baltikum pekas ut som huvudområden där svenska soldater kan komma att sättas in, men det finns inga förbehåll mot att värnpliktiga skulle kunna beordras att strida i andra flankländer, så som Turkiet.
Detta föreslår en enig försvarsberedning i riksdagen. Ordföranden Hans Wallmark (M), en av de allra största Nato-fanatikerna i landet, förklarar för Dagens Nyheter att det ”krävs för att vi ska vara trovärdiga” inför Nato. Med andra ord behöver Nato lita på att tillräckligt många svenska soldater kan mobiliseras den dagen det behövs. Och då räcker det inte med anställd personal, utan det är din son eller dotter som ska kunna sättas in – även emot sin egen vilja.
Det hela är ytterligare ett exempel på hur Natoprocessen tagit allt mer kafkaeska proportioner. Det som aldrig skulle hända, hände. Grundlagsändringar som dikteras av Turkiets president Erdogan, utländska kärnvapen som ska kunna placeras på svensk mark, och nu svenska värnpliktiga vars värnplikt plötsligt inte bara är gentemot det egna landet, utan mot ytterligare 31 länder i Nato.
I december fick försvarsminister Pål Jonson (M) frågan från SVT:
– Om man är anhörig till en person som ska göra värnplikten i framtiden, ska man vara orolig för att ens son eller dotter skickas utomlands?
Han avfärdade oron.
– I grunden inte. Frivillighet och motivation kommer att vara väldigt viktigt även framöver.
Samma lugnande besked kom även från försvarsetablissemanget. Bloggaren Lars Wilderäng skrev för precis ett år sedan, under Almedalsveckan, ett inlägg där han satte ned foten i frågan. Alla som påstod att värnpliktiga skulle kunna tvingas utomlands hade fel, hävdade han. ”Det blir endast anställda förband som kommer skickas på skarpa Natoinsatser utomlands”, skrev han, och hänvisade till ett uttalande av Karl Engelbrektson: ”Vi skickar inte värnpliktig personal till operationer utomlands”.
Men nu är vi där. Och nu finns plötsligt en majoritet i riksdagen för att vi måste göra det. Det går fort i svensk politik, i synnerhet när det gäller Nato.
Här behövs en diskussion om frihetsfrågan. Den som fullgjort värnplikten i Sverige kommer i framtiden att riskera radikalt inskränkt personlig frihet genom att du när som helst kan bli kanonmat åt utländska intressen. Denna personliga frihetsförlust för svenska vapenföra män och kvinnor är inte på något sätt motiverad. Den ökar inte Sveriges och det svenska folkets frihet.
Och kommer den urgamla soldaterinran att uppdateras i vår nya sköna värld? Ett förslag:
”Om andra blir angripna ska vi och övriga invånare tillsammans och med våra gemensamma krafter med alla medel försvara deras land och deras frihet.”
Ja, vi lever verkligen i allvarstider. Det är allvarligt när makthavare i riksdagen bestämmer sig för att separera värnplikten från den svenska fosterjorden.
