Förra veckan publicerades i Ryssland en analys som förordar en ”förebyggande” användning av kärnvapen. Det är professor Sergey Karaganov, inflytelserik analytiker och rådgivare åt två ryska presidenter, Boris Jeltsin och Vladimir Putin, som menar att det inte spelar någon roll om Ryssland vinner eller förlorar i Ukraina, för oavsett utgång kommer Väst att fortsätta försöka tränga in Ryssland i ett hörn.
Resonemanget går ut på att fruktan för en ömsesidig nukleär förintelse gradvis har försvunnit. Han menar att denna fruktan räddade världen från att kalla kriget skulle bryta ut i ett hett krig, och fortsätter:
”Nu är denna fruktan borta. Det som var otänkbart i en situation med nukleär avskräckning sker idag – en grupp styrande eliter, besatta av desperat vrede, har startat ett fullskaligt krig på en kärnvapenmakts bakgård.”
Ryssland har tidigare gjort klart att man inte kan tillåta Nato och dess kärnvapen så nära sin huvudstad, ungefär som att USA inte tillät sovjetiska kärnvapen på Kuba.
Karaganov förordar istället att Ryssland orienterar sig österut och söderut, mot Kina och Indien och resten av världen utanför Väst. Han menar att USA och Europa är ekonomiskt och moraliskt bankrutt och därför slår vilt omkring sig när de ser sin makt krympa. Men för att det ska fungera måste Väst få en näsbränna och ”backa ur”.
Detta vill han åstadkomma genom användning av kärnvapen. Oklart var, men kännbart för Väst och Nato. Han är av åsikten att endast ”en dåre i Vita huset” skulle svara med vedergällning för att försvara någon stat i Europa. Karaganov är övertygad om att Väst inte kommer att sluta expandera militärt och hota Ryssland allt mer, och menar att detta är enda sättet att stoppa tredje världskriget från att bryta ut.
Liknande tongångar hörs dock även från den andra sidan. I början av året publicerade militärtidningen Slagfjädern en analys av en viss Björn Körlof, moderat riksdagspolitiker på 1980-talet och ledamot i Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Han må vara en ”nobody”, men det han säger sammanfattar väl de hätska tongångar som de ledande kretsarna i Väst kommunicerar utåt.
Han skriver:
”Hur förhålla oss till hotbilden? En första hållning är naturligen den att vi inom Nato måste söka en stark militär roll i Skandinavien och Baltikum och skapa så starka militära resurser att varje ryskt försök till militär aggression kan mötas med överväldigande militär kraft; ytterst med kärnvapen om Ryssland skulle tillgripa sådana vapen först. Det är viktigt att Ryssland blir helt på det klara med denna vilja och förmåga från vår sida och att inte några provokationer eller incidenter tillåts som inte möts med tydlig proportionell motverkan. Endast stor tydlighet och kraft kan förmå den ryska ledningen till återhållsamhet.”
Båda sidor vill alltså visa en så stor militär styrka och vilja att använda den att den andre backar undan. Båda anser sig ha moraliskt rätt i konflikten och är beredda att gå mycket långt för att hävda denna rätt. Det kan tyvärr bara sluta på ett sätt, total konfrontation.
Vad Ukraina själva tycker om saken är förstås ointressant, de råkar bara vara skådeplatsen där Väst och Ryssland mäter sina krafter.
Vi kan också se att hetsen skruvas upp från båda håll. Krigsretoriken tar sig helt groteska proportioner. I Ryssland har flera präster blivit av med jobbet för att de predikar för fred och inte för seger. I Ukraina kallar man ryssar för ”orcher”, de är inte människor helt enkelt. Tjeckiens president gick den 15 juni så långt att han i en radiointervju sade att ryska medborgare i Väst borde övervakas noga, och förtydligade med att japaner som befann sig i USA under andra världskriget också ”övervakades noga”. Han måste rimligen ha känt till att denna övervakning bestod i att alla japaner, oavsett medborgarskap, sattes i regelrätta koncentrationsläger. Ryssland använder å sin sida i den inhemska propagandan att Väst har stora problem med massinvandring, utsätter barn för dragqueens och håller Prideparader.
Man drar också gärna historiska paralleller. Det börjar dyka upp bilder från Ukraina, där besättningar på ryska Leopardstridsvagnar broderar ut de kors som Ukrainska armén märker ut sina stridsfordon med, till att se ut som Wehrmachts så kallade balkkors. På rysk sida tar man gärna fram gamla sovjetiska fanor.
Detta underblåser förstås hatet från båda håll. Vem tjänar på det? Om Nato hade för avsikt att lugna ned situationen och var ärliga med ambitionen att förmå Ryssland att förhandla, så hade man inte tillåtit symboler från Tredje riket. Vi vet ju hur man i Väst reagerar mot sådana symboler i andra sammanhang, så varför inte nu? I Ryssland är allt som påminner om Tysklands invasion av Sovjet den 22 juni 1941 som ett rött skynke för vanliga människor, även de som inte stödjer Putins krig i Ukraina. Skulle Nato till exempel eskalera fientligheterna just det datumet så ger det Putin fler argument att använda i den interna propagandan för att rättfärdiga kriget.
Ingen sida vill dock i detta skede ta ett steg tillbaka och ”backa undan”. För Ryssland är det otänkbart att överge den ryska befolkningen i Donbass, för Väst är det otänkbart att låta Ryssland erövra och behålla en del av Ukraina. En upptrappning verkar oundviklig.
