Nu precis som då, konstaterar vi från Nya Tiders sida att våldsamheter är det förväntade resultatet av ett mångetniskt samhälle, det som felaktigt brukar kallas ”det mångkulturella samhället” eller bara ”mångkultur”.
Det har gått ett drygt halvsekel sedan Enoch Powells profetiska tal om ”floder av blod” på grund av massinvandringen till Storbritannien. Ytterligare några år tidigare, 1962, betraktade vår statsminister Tage Erlander raskonflikterna i USA och konstaterade: ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden.”
Mångkultur, i bemärkelsen att man blandar vitt skilda etniska grupper i ett och samma samhälle, har aldrig fungerat. Var det än prövats, har det lett till konflikt.
Latinamerikaner vill ha ett annat samhälle än euroamerikaner, precis som muslimska araber och sekulariserade svenskar har olika syn på hur samhället bör fungera. När dessa grupper lever i ett och samma samhälle, uppstår därför en kamp om hur samhället ska inrättas för att passa den ena gruppen eller den andra gruppen, eftersom det inte kan passa båda.
Istället för terrorgrupper och radikala moskéer där muslimsk överhöghet predikas, har latinamerikanerna en hel rad intresseorganisationer varav de flesta går under det gemensamma namnet La Raza – ”rasen”. Den ras man syftar på är mestiserna, den blandning mellan spanskättade och den indianska ursprungsbefolkningen, och som kontrasteras mot ”gringos” – amerikaner med rötter i Europa som enligt radikala latinamerikanska aktivister bör utrotas, fördrivas eller kuvas, och enligt mindre radikala helt enkelt bör acceptera att ”latinos” tar över deras samhälle genom invandring.
Terrordåd begångna av latinamerikaner är så gott som okända, men deras intressegrupper och partier samlar däremot våldsamma mobbar vid demonstrationer som attackerar anhängare till Donald Trump och andra invandringskritiker, eller andra vita amerikaner som går emot ”rasens” intressen.
Det finns en radiostation och en tidning som båda heter La Raza; en kyrklig intressegrupp med namnet Católicos por La Raza (Katoliker för rasen); flera kulturcentra där begreppet ingår; La Raza National Lawyers Association som samlar latinamerikanska jurister; Raza Unida, ett revolutionärt nationalistparti som vill att latinamerikanerna ska ta över hela sydvästra USA och driva ut eller dominera över ”gringos”; La Raza Nation, ett kriminellt gatugäng; med mera.
Vita amerikaner, de som latinamerikanerna föraktfullt kallar ”gringos”, saknar nästan helt en sådan etnisk infrastruktur. Medan latinamerikanska lobbygrupper uttryckligen kämpar för att öppna gränserna finns det inga vita grupper som kämpar på samma sätt för att stänga dem. Eller noga räknat, de finns, men anses vara ”rasistiska” och ”högerextrema”. President Trump och andra ”respektabla republikaner” vill inte ens befatta sig med vita etniska intressegrupper – medan de latinamerikanska dito tvärtom anses respektabla av någon aldrig definierad orsak.
Inget av detta är ett försvar för att massakrera oskyldiga människor, lika lite som det varit det för Anders Breivik eller Brenton Tarrant. Det är däremot ett konstaterande av att mångkultur per automatik ger konflikt, att somliga individer kommer att agera med extremt våld i dessa konflikter, och att oskyldiga kommer att drabbas.
Att sådana konflikter finns i USA är beklagligt, men kanske begripligt med tanke på landets historia. Varför svenska politiker vill importera dem till det tills nyligen homogena och fredliga Sverige är en gåta vars svar riskerar att skrivas i blod.
