Guillaume Faye är en stridbar man. Själva titeln på Why We Fight andas strid och konflikt. Och visst är det en konflikt i dag. En etnisk, kulturell och politisk kamp om huruvida västvärlden ska förlita sig på sedvana och tradition eller om nihilism och nivellering ska råda.
Faye skildrar detta. Och han ser framför sig en global strid med etniska, ekonomiska och geopolitiska förtecken. Jag anser att han brer på lite för tjockt, han målar med lite för drastiska penseldrag. Ju radikalare man är, desto mer kan man renodla sina åsikter. Faye drar nytta av det för att göra Why We Fight till en radikal bok, intressant att läsa för att få uppslag om dagens politik och samhälle. Men en mer subtil, mindre krigisk och mer filosofisk attityd hade varit bättre. Men med det sagt så har man aldrig tråkigt i Fayes sällskap. Ordlistans texter är, som sig bör, ganska korta. Man hittar lätt nya termer att intressera sig för om man fastnar på något ställe. Why We Fight har något för alla radikalkonservativa och ”real righters”.
Faye har en kompromisslös ton i sin Why We Fight och det har nog sitt värde. Den skrevs 2001 och är än mer aktuellt i dag, 2013. Vi måste försvara vårt eget hus. Faye skriver om massinvandring, traditionalism och modernismens avigsidor. Vi vet alla att massmigrationen är av ondo, att traditioner behövs och att nivelleringen gått för långt. Här får man en repetition av dessa spörsmål, dels i bokens första 70 sidor, som är en polemisk essä, dels i den ”metapolitiska ordlista” som upptar resten av boken. Här kan man fördjupa sig i termer Faye myntat såsom xenofili (= att tvingas älska främmande folk), devrilisering (= försvagning av manligheten), etnomasochism (= att tvingas ogilla det egna folket) och arkeofuturism (varom mer nedan), samt läsa om saker som vilja till makt, social egoism och kulturell neo-primitivism.
Faye har ordets gåva. Han kan skriva. Nietzsche, Jünger och Spengler är stilidealen. Men han träffar inte alltid rätt. Hans tro på en ”civilisationernas kamp” är överdriven. Jag menar, visst ska vi värna västerlandets värderingar, men hett krig med MENA kommer det inte att bli. Också jag trodde det förr (se Vårt Försvar 1/2008), men de öppet krigiska tiderna är, vad det verkar, över.
Jag tror även att den ”katastrofernas konvergens” (omtalat på s 103 i boken) som Faye talar om är överdriven. Visst står världen inför utmaningar, visst är västvärlden hotad av immigration, övermogen välfärdsstat, miljöstress och kulturkrig, men att tro på megakris är old school. Striden förs i dag på det propagandamässiga, massmediala och psykiska planet. Det är ett kulturkrig, en metapolitisk kamp som ska föras mot hoten. Vi lever i intensiva tider men det är en tid av ”frekvenskrig”, inte hett krig.
Vidare så är Fayes vurm för kärnkraft otidsenlig. Visst kan kärnkraft hjälpa oss att minska oljeberoendet, men på sikt tror jag vissa andra, högteknologiska alternativ till vår energiförsörjning kan bli aktuella. Jag tror i alla fall inte att solenergi och vindkraft är allt som framtiden kommer att bringa inom det alternativa energiområdet. Men i ett vidare perspektiv kan man förstås se Fayes intresse för kärnkraft som en vurm för stora, tekniska projekt, ”Big Science”, och det kan ses i linje med hans ”arkeofuturism” som bejakar spekulativa idéer.
Faye talar som sagt om arkeofuturism. Dels gör han det i boken med samma namn (1998), dels ägnar han fenomenet några rader i ordlistan i Why We Fight (s 79). Detta är ett genialt begrepp på många sätt. Som modern högerman med arkeofuturism på baneret frigörs man från en sådan högeridé som konservatismen, som alltid får på pälsen för att den blickar bakåt. Man styr även fri från den av vänstern så omhuldade modernismen, implicit fiende till all tradition och forn sed. Med arkeofuturism kan man både ”älska framtid och vörda forntid”.
Men jag tvivlar på att Faye ens skulle uttrycka sig i termer av ”vörda forntid”. Det skulle han väl se som antikvarisk traditionalism och museologisk folklorism. Nej, hans visioner är djärva och titaniska, som ett euro-ryskt jätteimperium med avancerad big science i form av kärnkraft och rymdprojekt (Euro-Siberia, s 141f). Jag ser själv gärna ett samarbete med Ryssland inom ramen för ett regionernas Eurasien, och gärna fler rymdprojekt, men Fayes retorik är för överspänd. Man får gärna skriva suggestivt och ha djärva idéer, men Fayes faustiska prometheism leder fel. Om ”prometheism” skrivs annars på s 226f. Själve Ernst Jünger, från vilken Faye torde ha inspirerats av legenden om Prometheus som stal elden från gudarna och gav den till människan, varnade ju för dylik teknik-romantik.
Faye borde ha lärt sig av Jüngers sans och måtta, av den Jünger man mötte efter 1949 i texter som Heliopolis och Der Waldgang. Faye tycks mig dra iväg åt en Spenglers människofientliga teknikdyrkan lite väl mycket. För Spenglers välformulerade, men pessimistiska tekniksyn, se Människan och tekniken som förlaget Arktos gav ut härom året.
Vi måste försvara oss, säger Guillaume Faye. Vi måste slåss för vårt eget, för Europas folk. Europa är härjat av regimens hat mot sina egna medborgare. Regimen driver sin ”antirasism” som egentligen bara är ett täcknamn för anti-vit. Den progressiva PK-ismen utarmar vår världsdel med sin modernism, sin nihilism och konsumism och tvingar oss att bli identitetslösa subjekt i en kall 1984-värld. Någon liknande agenda finner man inte i Kina, Indien eller MENA.
Så man kan ha ett globalt perspektiv för att visa PK-isterna att om, säg, japanerna har rätt till Japan har svenskarna rätt till Sverige. Dock ska man inte uttryckligen göra andra folks saker till vår, säger Faye. Fayes franska trätobroder Alain de Benoist har hävdat en sådan, mjukare, samnationalistisk agenda. Den kan ha sin lockelse. Och den kan, anser jag, vara effektiv i debatten. Som jag nyss gjort: om japanerna har rätt till Japan så har svenskarna rätt till Sverige. Det är en ganska effektiv analogi. Man kan tysta svenskfientliga aktörer med dylika argument. Det har för sin del visats i Youtubefilmen ”Hur man debatterar ner ’anti-rasister’ ”. Den rekommenderas varmt.
Faye är alltid radikalast. Hävdar de Benoist något är han emot det. Personligen kan jag både uppskatta de Benoists mer akademiska framtoning och Fayes drastiska svep. Nog är även Faye beläst, nog är denna bok värd sitt pris som exposé över modern politik, geopolitik och identitarism. Något hett krig blir det som sagt inte, men metapolitiskt är striden intensiv så det räcker. ”Anti-rasism” och brännmärkning av nationalister och identitärer sker ännu 2013. Debatten vinner sig inte av sig självt. Och för att få en och annan ny aspekt på detta frekvenskrig, denna propagandastrid och kulturkrig kan Why We Fight vara en nyttig bok att läsa mellan varven. Bara man inte låter sig förföras av fantasierna om krig, kärnkraft och eurosibirisk nypaganism.
Faye är på det hela taget rekommendabel. Han är ingen kraftlös konservativ som radar upp modernitetens problem. Han har en del pessimistiska drag, men han är i själ och hjärta optimist. Framtiden är öppen, allt är möjligt, säger han. Vi har vår fria vilja. Den måste till: viljan till makt, viljan att bli något mer än vad vi är. Han säger vidare: etnicitet är viktig men den är inget utan aktörer som vet att den är viktig, som vet att de tillhör ett visst folk. Etnicitet är värdelöst utan en medveten aktionsplan, utan en färdriktning, utan en vilja till storhet. Det räcker inte att bekämpa nihilistiska mångkulturister. När den kampen är vunnen måste man ha en egen vision, en positiv vision för framtiden. Faye visar oss hur man skapar en sådan vision genom att tänka stort och kreativt. Likt läromästarna Jünger, Nietzsche och Spengler lär han oss att tänka och det är den största formen av beröm man kan ge en författare.