Pensionerade DN-journalisten Julia Caesar gick i början av september från att vara en uppskattad men inte särskilt känd samhällskritiker, som gett ut tre böcker och skriver söndagskrönikor på en dansk bloggsida, till att plötsligt utnämnas till en ”viktig opinionsbildare” av massmedier som dittills knappt nämnt henne och aldrig försökt bemöta det hon skrivit. I förra numret av Nya Tider redogjorde vi för hur hon förföljdes av journalisterna Niklas Orrenius och Annika Hamrud och sedan hängdes ut i Expressen.
När vi återkommer till Julia Caesar veckan efter uthängningen är hon vid gott mod. Hon berättar att det under de senaste dagarna börjat välla in brev till henne med uppmuntrande ord från svenskar som är upprörda över de stora massmediernas agerande.
– Det känns jätteroligt, förstås. Folk skickar till och med presenter och står i. En 86-årig farbror, en 29-årig kille i Jämtland och så vidare, det är en väldig spridning på dem. Ett hatbrev har jag fått, men alla andra har varit positiva, säger Julia till Nya Tider.
”Jag kände att jag måste göra något”
Julia berättar att hon, efter en 25-årig journalistkarriär som följts av en längre tids sjukdom, så småningom började reagera mot samhällsutvecklingen i – och, som hon säger, avvecklingen av – det land som varit hennes. Hon beskriver det som ett uppvaknande när hon i april 2008 läste en debattartikel i DN där den tidigare SVT-journalisten Gunnar Sandelin förklarade hur journalistkåren mörklägger relevanta fakta i invandringsfrågan.
– Den fick mig att haja till och undra vad som egentligen pågick. Sedan läste jag boken Exit Folkhemssverige och kände att det här ville jag skriva om, jag måste göra någonting. Så jag började söka mer information och sedan började jag skriva på Världsmästarna. Sedan frågade Snaphanen mig om jag kunde börja skriva krönikor där på söndagarna, och på den vägen är det.
Grunden till Julias engagemang är enligt henne själv så enkel som att hon insåg att journalistkåren mörklägger viktiga fakta och hon vill därför föra ut sanningen till folket.
– Svenskar är världens mest vilseförda folk, vilket framför allt beror på att svenska medier är extrema, om man nu inte jämför med hur det är i diktaturer. Det blir ju bara löjligt om man ska jämföra Sverige med Nordkorea. Vi måste ju utgå från den demokrati vi har och har haft här och i resten av västvärlden, och då är Sverige extremt. Det är de alternativa medierna som är den ”normala” motvikten, säger Julia.
Vågskålen på väg att tippa över
Julia tror att vi just nu är mitt uppe i ett paradigmskifte där maktbalansen snabbt förskjuts från gammelmedia till alternativa medier.
– Dubbelmordet på Ikea och allt annat våld som har skett under det senaste halvåret har skyndat på den processen. Fler och fler börjar vakna upp och undra vad det egentligen är som händer med Sverige. Nu sitter journalisterna och ångestsvettas på redaktionerna, och det unnar jag dem. De har själva bäddat för den här situationen genom sitt otroliga förnekande av verkligheten.
Trots den positiva utvecklingen ser Julia mörkt på framtiden. Hon läser upp en text som en amerikansk akademiker skickat till henne. Denne menar att Sveriges demokratiska och demografiska sönderfall troligtvis gått för långt för att kunna hejdas. Nästa steg i förfallet blir sannolikt att politikerna inför ett slags halvdiktatur – Decemberöverenskommelsen utgör ett oroande steg i den riktningen – och att Sverige därefter balkaniseras, med olika folkgrupper som konkurrerar med varandra om makt och resurser.
Julia menar att om det ska gå att vända förstörelsen av Sverige måste svenskarna lära sig att stå emot de psykologiska kontrollmekanismer som makthavarna och inte minst gammelmedia använder sig av – sluta vara rädda och skamsna över att de försvarar sitt folk mot främmande kolonisering.
– Jag försöker ofta analysera sociala och politiska frågor ur ett psykologiskt perspektiv, och de mäktigaste känslor makthavarna spelar på är skuld och rädsla, precis som i de kommunistiska diktaturerna. Det fungerar eftersom vi människor är skapta så. Pratar man med varandra så kan man ta sig ur det, man kan diskutera ”vad är du rädd för, vad är jag rädd för?” och så vidare.
– Jag går inte i de här fällorna längre, och det gör PK-journalisterna ursinniga. Jag är inte rädd, och jag känner ingen skuld. Det är ett rött skynke för dem, jag trampar inte ner i de fallgroparna. Och det är vi fler och fler som inte gör, mycket tack vare de alternativa medierna. Vilket gör journalisterna än mer angelägna om att utmåla alternativa medier som omoraliska så att folk känner skuld över att förknippas med dem, säger Julia.
