Annika, som är i 50-årsåldern och egentligen heter något annat, vill vara anonym. Hon förklarar att hon behöver pengarna som godmanskapet ger. Som ensamstående med två barn och utan heltidsarbete, är ersättningen för hennes godmanskap det enda som får familjeekonomin att gå runt. Nya Tider har kontrollerat Annikas identitet och att hon mycket riktigt har uppdrag från överförmyndarnämnden i en svensk kommun som god man åt ”ensamkommande flyktingbarn”. I övrigt låter vi hennes berättelse tala för sig själv.
– Ja, jag jobbar alltså med ”stackars fattiga flyktingbarn”, inom citationstecken, säger Annika när vi träffar henne i köket hemma hos hennes syster.
– När jag började med det här för två år sedan tyckte jag ju synd om alla flyktingarna, allra mest synd om barnen som flyr från krig och allt det där. Sedan började jag som god man och fick inblick i hur de fungerar, hur de är. Alla lögner, otacksamheten. Numera prenumererar jag på Nya Tider och röstar på Sverigedemokraterna, det säger väl allt, skrattar Annika.
Det Annika reagerade mot var dels hur de ”ensamkommande flyktingbarnen” – i verkligheten oftast unga män – själva ljuger och manipulerar systemet, dels att svenska myndigheter är så naiva i sina kontakter med dem.
– Jag gillar inte oärlighet, och nästan alla ljuger. De ljuger om sin ålder, de ljuger om sin bakgrund, de ljuger om att de är fattiga.
– Jag gissar att 90 eller 95 procent av dem jag träffat ute på boendena är äldre än 18. Ofta betydligt äldre. Jag minns att jag en gång kom in på ett boende och spontant utbrast: ”Oj, ett barn!” Det slank bara ur mig, och personalen skrattade och sade ”ja, titta, ett barn”. Där satt en liten kille på kanske 12-13 år vid en dator. Det är enda gången jag sett någon på ett boende som jag är säker på att han verkligen är ett barn. Sedan finns det ju några som troligtvis är 16-17 som de påstår sig vara, men det är ett fåtal. Det är unga män som sitter på de här boendena. Sällan flickor, och sällan barn.
Åldersbestämningen ”en ren fars”
Migrationsverkets åldersutredningar beskriver Annika som ”en ren fars”. Det är sällan det ens görs någon åldersutredning, det sker bara i uppenbart tveksamma fall, och då kan det gå till så här:
– Jag var på en åldersbestämning med Ahmed, som är gissningsvis 27-28 år. Då kommer vi till en söt liten tös som sitter bakom ett skrivbord. Ahmed är en jätteduktig skådespelare, ska väl sägas.
Han krymper ihop och blir liksom ynklig i ansiktet och pratar med lite pojkaktig röst. När vi är ute och reser så är han stor och ståtlig och manlig, en helt annan människa. Men nu sitter vi då med den här unga tjänsteflickan på Migrationsverket. ”Ja, hur mår du då, Ahmed?”, härmar Annika med inställsam röst. ”Jo, jag längtar efter mamma”, svarar hon åt Ahmed med barnslig stämma.
– Sedan är det då ett samtal, ”hur trivs du på boendet?” och så vidare. Och så förstås att hon frågar honom hur gammal han är. Efter en timme säger hon: ”Jag tror att du är 16 år som du utger dig för att vara.” Jag höll på att trilla av stolen.
I de flesta fall kan Annika bara lita till sitt eget omdöme för att bedöma åldern på ett så kallat flyktingbarn, men i Ahmeds fall har hennes misstankar stärkts efterhand.
– Ahmed har en kontaktman på boendet som kommer från samma land och pratar hans språk. Han kom hit för länge sedan och är väl närmare 50 år. Jättetrevlig. Och han är så förbannad på det här. Han och jag pratar mycket eftersom vi har hand om samma ”barn”. Så från honom får jag höra en hel del. Nyligen hade Ahmed då visat honom bilder som är tagna nere i Mellanöstern, där han står med ett gäng kompisar och håller om varandra. Under fotot hade han skrivit, om det nu var på Facebook eller vad det var: ”Det här var nostalgitider, killar”. Fotot är daterat 2005. Och han ser likadan ut som han gör i dag. Killen är alltså inte yngre än 27-28 år.
– Jag fattar inte varför det inte görs ordentliga åldersbestämningar. Det finns ju metoder, tänder och handledsröntgen och så. Men det görs helt enkelt inte. Jag blir galen på det.
Annika säger också att de asylsökande aldrig straffas ifall de blir påkomna med lögner.
– När de börjar ett förhör med en asylsökande så säger de ”du har sanningsplikt, och om du inte säger sanningen så är det straffbart”. Sedan hittar ju Migrationsverket ofta handlingar ute i Europa, fingeravtryck från ett annat EU-land, papper som visar att den här personen är 23, inte 16 år till exempel. Så då kallas de till Migrationsverket som säger att ”vi har hittat de här dokumenten som visar att du är 23 år” och ”du har sökt asyl förut där och där”. Men något straff blir det inte, inga som helst påföljder. De går bara vidare med ärendet. Några blir utvisade, en hade till exempel redan fått asyl i Italien och blev skickad dit, väldigt snabbt och effektivt faktiskt. Men det är nästan det enda som leder till utvisning, att de redan sökt asyl i ett annat EU-land.
Otacksamheten värst
– Det värsta är att de är så otacksamma, ingenting duger åt dem. Det var det första som fick mig att reagera, säger Annika.
– När de startade boendet i [en svensk ort] så var det klagomål på precis allting. Ingenting dög åt dem. De ville ha teve på varje rum, och de skulle ha varsin laptop. De skulle ha nya mobiltelefoner. Personalen på boendet sade att ”men så har vi det inte här”. Det är nämligen upp till varje kommun hur man ska ha det. ”Men i Stockholm har alla teve på sina rum”, kom det då.
Annika berättar att hon och boendepersonalen ofta får höra från de ensamkommande männen att de har den ena eller andra förmånen på ett annat boende, åtföljt av krav på att få samma förmåner på det boende där de befinner sig.
– De har koll, de har världens nätverk och vet precis hur det är på andra boenden.
NyT: Men hur kan de ha sådana nätverk som ensamkommande? Om tjocka släkten hade bott här hade man ju förstått om de hade ett färdigt nätverk?
– I en del fall har de ju tjocka släkten här. Men de får också många kontakter genom varandra. Ahmeds kontaktperson, han som pratar språket, säger att de hela tiden tipsar varandra om vad de ska säga och hur de ska bära sig åt för att få det och det. Det gör kontaktpersonen ganska upprörd, när han kom hit för en massa år sedan så var det ju inte alls så här. Han berättar för mig att de här ”barnen” vet precis vad de gör, de skrattar åt hur dumma och lättlurade svenskar är.
– De ska ju vara fattiga, de här barnen. När jag får hand om ett barn så ska jag ju fylla i en massa blanketter åt dem och skicka till överförmyndaren. Men de har ju inga pengar, de är ju fattiga, så man skriver noll på alla papper och så får man ansöka om pengar till kläder och så vidare. Men alla de här små barnen har oftast väldigt nya telefoner, Iphones och Samsungs senaste modeller…
NyT: Menar du att de har det redan när de kommer?
– Ja, många av dem åtminstone. Det var inte lika vanligt för två år sedan, tror jag.
– Det som irriterar mig är hur mycket de utnyttjar oss, de suger verkligen ut så mycket de kan. Och i många fall är detta människor som är allt annat än fattiga. Man märker det på deras kläder och deras sätt att de är vana vid att ha det gott ställt. De kan komma hit i märkeskläder och med Iphones och sedan har de mage att bara kräva mer och mer.
”Bortskämda unga män”
– De som verkligen är fattiga har ju inte råd att ta sig till Sverige. Att anlita flyktingsmugglare som de flesta gör kostar mycket pengar, 5 000 Euro är en summa jag hört. Det är ingen summa som jag själv skulle kunna betala, om vi säger så, säger Annika.
Annika berättar om mängder av upplevelser som går stick i stäv med den allmänna bilden av fattiga flyktingar. Upprepade gånger återkommer hon till hur de unga männen ger intrycket att vara vana vid välstånd, till och med lyx.
– Jag har hand om en kille till exempel, Abdullah. Hans historia är att han sattes på en lastbil i Irak när han var sex år och den tog honom till Jordanien. Där bodde han hos släktingar tills han var tolv, sedan rymde han och ska ha levt som gatubarn tills han kom till Sverige då han var 16. Han kan inte visa några id-handlingar och han vägrar att säga någon i Jordanien som kan intyga att han är den han påstår sig vara. Han har sagt till mig att ”så länge de inte vet vem jag är kan de inte skicka mig någonstans”.
– Men du skulle se hans kläder. Det är bara märkeskläder, inget annat duger. Direkt när han kommit hit så ville han att jag skulle hjälpa honom att handla. Han skulle ha en viss hårvårdsprodukt, rakpermanent. Han visade mig märket på en sida som säljer exklusiva produkter. Han ville också ha speciella märkesskor.
– Alltså, skulle ett gatubarn från Jordanien ens känna till hårvårdsprodukter? Eller bry sig om vilka skor han har? Hur har den här killen haft råd att komma hit till att börja med?
Händelserna staplas på varandra när Annika berättar: Ensamkommande unga män som skryter om fina bilar de haft i hemlandet – och som dessutom visar att de kan köra bil vid påstådda 16 års ålder. Ensamkommande unga män som vägrar att äta maten på boendet och kräver att få en egen kock som lagar maten åt dem. Ensamkommande unga män som blivit upprörda och aggressiva över att ha fått ”skitkläder” – det vill säga inte märkeskläder. Just märkeskläderna är något som återkommer flera gånger.
– Alla ”barn” jag haft har varit väldigt intresserade av märkeskläder. Det ska vara det senaste, det är bara modeplagg som gäller. Det är prylar, prylar, prylar som de intresserar sig för, säger Annika.
– De brukar skratta åt min bil också, för de tycker den är så sopig, tillägger hon.
Hon berättar också om en annan god man som hamnade på en fest där han stötte ihop med ett av ”sina barn”.
– Den ”lilla pojken” visade sig vara släkt med folk på festen – och de är snorrika allihopa. De kan alltså ha rika släktingar här och ändå komma hit som ”ensamkommande” och söka en massa bidrag.
Ankarbarn
Annika berättar att avsikten redan från början oftast är att få hit hela familjen. De ensamkommande kommer inte ensamma för att de måste, utan därför att det ökar chanserna att få asyl om en minderårig eller påstått minderårig kommer först.
– Så fort de fått PUT så börjar de ju tjata om återförening, att få hit hela sin släkt. Ofta får de också en hemresa betald för att åka och hälsa på. En hemresa till det land de ”flytt” från.
Förutom de ensamkommande unga männen har Annika också hand om några som faktiskt är barn.
– Det är ju då ”ankarbarn” som skickas hit med mormor och hennes bror eller andra släktingar. Det tycker jag är grymt, jag tycker det är fruktansvärt hemskt. De skickar sitt lilla barn, fem år gammalt, med någon släkting. Då får ju barnet permanent uppehållstillstånd ganska snabbt eftersom det är ett litet barn…
NyT: Men om de kommer med mormor eller någon annan släkting räknas det alltså som ”ensamkommande barn”?
– Ja, det gör de. Mormor får betalt för att ta hand om sitt lilla barnbarn, 1 000 kronor i månaden för att barnet bor hos henne. Utöver det hon får för mat och kläder till barnet alltså.
Det är dock inte alla som är nöjda med de pengarna, berättar Annika.
– Sist jag var hos en familj så var de jätteförbannade för att de bara hade fått 7 800 kronor för de två barnen. ”Är det här allt vi ska leva på? Det här klarar vi inte av!” sade hon. ”Men vänta nu”, sade jag, ”det här är ju bara för barnen. Du får ju egna pengar för dig, ni får ju över 10 000 kronor.” Jag började ju ilskna till och berättade om min ekonomi. Som ensamstående mamma med två barn har jag aldrig varit i närheten av att ha 7 800 kronor kvar att leva på efter att ha betalat hyra och el. Då skrattar de åt mig och säger att det tror de inte på. De har ju mycket mer än så och de arbetar inte, så jag måste ju ljuga.
Vet hur man får stanna
Annika berättar att ”flyktingbarnen” och deras anhöriga i regel är mycket välinformerade om det svenska asylsystemet och hur man bär sig åt för att tillägna sig asyl och så stora förmåner som möjligt. Ofta tycks de ha fått dessa kunskaper redan i hemlandet.
– De flesta skär sig, slår sönder saker eller annat för att visa hur ”dåligt de mår” och vilka ”trauman” de bär på. I väldigt få fall känns det äkta. De vet mycket väl att det ökar deras chanser att få uppehållstillstånd.
NyT: Man kan ju tycka att det borde minska deras chanser till asyl om de slår sönder boendet?
– Det kan man, men så är det inte. De slår sönder saker, kastar möbler, slår sönder kaffebryggare, glas, någon dörr… Det var en som var så vild att han blev skickad till barnpsyk, och hamnade på ett HVB-boende i Skåne. Det dröjer ett par-tre veckor efter det, sedan börjar även ”min pojke” på samma boende att bli så där jobbig och aggressiv, slår sönder saker och så vidare. Innan dess har han då nämnt för mig att hans kompis fick extra pengar nere på det där boendet. Eftersom han visat sig väldigt intresserad av pengar redan tidigare tror jag att han ville bli satt på det där andra boendet av just den orsaken. Och det fick han ju, han hamnade på ett HVB-hem.
– Sedan har jag fått veta att på det nya boendet får han en belöning på fyra- eller femhundra kronor i veckan om han inte slår sönder inredningen eller hotar personalen. Visst är det fint?
– Abdullah, han som påstår sig vara ett gatubarn från Jordanien, han fick ju nej på sin asylansökan till slut. Då gjorde han ett ”självmordsförsök” som jag har svårt att ta på allvar, om vi säger så. Så han hamnade också på barnpsyk och kan då inte utvisas. Gissa vad syftet är? Personalen på boendet ser ju igenom det där och blir ganska upprörda. Men det är så det är, om du vet hur systemet fungerar så finns det massor av sätt att utnyttja det.
Annika avslutar intervjun med att berätta att hon fortfarande tycker att man ska ta hand om flyktingar – men inte genom massinvandring, utan genom att hjälpa dem i deras hemländer eller närliggande länder.
– Mina värderingar har egentligen inte ändrats, trots allt får man väl säga. Jag skickar gärna ner pengar till det där barnhemmet i Katmandu som jag läste om i Nya Tider till exempel, jag tycker att det är fantastiskt att man hjälper verkligt utsatta barn på det sättet. Men man skulle kunna hjälpa så många fler och framförallt hjälpa rätt personer. De som kommer hit som ensamkommande är inte fattiga eller utsatta. De flesta av dem är bortskämda snorungar, eller rättare sagt unga män.
